iceandfire.blogg.se

Nästa vecka fyller min kära broder 13 år och eftersom han inte önskar sig något speciellt så tänkte jag: Varför inte böcker? Han är ingen superstor läsare men han tycker ändå om det om det är någon bok han gillar. Jag är nästan säker på att jag ska köpa första Percy Jackson-boken på svenska eftersom att alla säger att den är så bra och han är ju i perfekt ålder! Men att bara köpa en bok känns lite snålt så jag tänkte ta någon annan också. Så frågan är - har ni något tips på vad han kan tänkas gilla? Han gillar spännande böcker och gärna lite övernaturliga inslag men det är inget måste. Han skulle klara av en MG bok på engelska men om boken är för lite äldre är det bra att den är på svenska. Han gillar Spejarens lärling, Dagbok för alla mina fans (Diary of a Wimpy kid) och Harry Potter men favoriten är Hungerspelen. Har ni något tips på vad han skulle kunna tänkas gilla? :)

Okej namnet är hemskt men det här är en ny liten grej jag tänkte köra på bloggen. Det är helt enkelt ett lite "uppdateringsinlägg" om man vill kalla det så där jag skriver lite kort om vad jag läser och tänker läsa i veckan, vad jag lyssnar på,kanske lite vad jag ser på och vad jag har för mig. Enjoy!

 

 

Läsning: För tillfället sitter bokmärket i den omtalade The fault in our stars och jag har bara kommit 38 sidor in men den är riktigt bra. John Green levererar som vanligt och jag älskar Hazels berättarröst. Ska bli kul läsning även fast jag blivit lite spoilad om slutet :/ Den är bara lite över 300 sidor så den kommer jag helt klart läsa ut i veckan och sedan blir det kanske ett eller annat seriealbum innan jag hoppar in seriöst i Svindlande höjder. Vi skulle läst den i bokklubben men så har varken jag eller de andra haft tid så nu skjuter vi upp det lite. Jag har verkligen höga förväntningar eftersom jag har hört så mycket gott om den och så älskar jag ju Jane Eyre som Emily Brontës syster skrivit (Charlotte Brontë). Förhoppningsvis är den lika bra! Men asså åh! Nu har jag lånat den från skolbiblioteket men min dröm är att äga den på engelska i det här läckra omslaget:

 

Så otroligt snyggt! Varför måste alla klassiker ha så dregelsnygga omslag? Ett av mina mål med min bokhylla är att samla massor av snygga klassiker! Mm...

 

Annat bokkul: Imorgon börjar den efterlängtade bokrean och jag har redan beställt två mysiga böcker från Bokus som förhoppningsvis droppar ner i brevlådan om ett par dag. Det är Kaninhjärta av Christin Ljunqvist som jag suktat efter sedan den släpptes i höstas. Den andra boken är Emma av Jane Austen men i ett rackarnas snyggt omslag.

 

Ska bli sjukt kul att läsa! Emma är även inbunden vilket jag typ aldrig köper men nu var den billig så tjoho! En ny liten pärla i samlingen. Imorgon ska jag även ner till stans lokala bokhandel (som inte är Akademibokhandeln eller Bokia) och kika lite. Om jag har riktigt riktigt riktigt tur (vilket jag inte tror att jag har för bokrea= folk blir galna) så lyckas jag norpa åt mig Utvandrar-serien i de nya galet fina omslagen. För de kostar bara 160 kr för hela serien!!!! Jag blev helt insane när jag såg det! Men de är väldigt populära så det är nog inte så stor risk att de hamnar i mina händer :( Men man kan ju hoppas i alla fall.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lyssnar på: Som vanligt är det en mix mellan allt möjligt men jag är lite inne på Tchaikovsky just nu. Och så gråter jag varje gång jag lyssnar på Dumb av Amanda Fondell för att den inte ens gick vidare till andra chansen. Det var den enda bra låten i hela tävlingen och den åkte ut direkt! Snyft! Annars har jag funnit en riktig liten godbit som ni kan få ta del av

 

Haha, jag hittade ingen bättre video. Men jag verkligen ÄLSKAR den här låten! Underbar!

 

Tittar på: Jag är på andra säsongen av Doctor Who och jag älskar det så himla mycket! Jag, modern och brodern är även igån igen med Buffy och där är jag också på säsong 2. Det var skönt med en veckas Buffy-paus när de var borta för även om det är väldigt bra tycker jag att det blir lite tjatigt ibland. Bara lite men jag är en sån person som behöver förändring hela tiden och jag gillar inte att ha marathon med grejer och sånt. Det är samma sak med böcker, jag kan t.ex. inte läsa alla böcker i en serie efter varandra (förrutom när jag läste Hungerspelen för de var så galet spännande och jag var sjukt, haha!). Jag har även börjat kolla på Girls som går på SVT nu! Tips, tips! De två första avsnitten har varit skitbra och även fast det är ganska mycket naket och ja... stuff  (xD)så är det riktigt, riktigt bra! Jag ser framemot att fortsätta se på den! :D

 

Det var lite "måndagsmys"! Vad läser, lyssnar och kollar ni på just nu? Och har ni förbeställt något på årets bokrea? ^^

 

 

 När man har en bokblogg eller läser bokbloggar förutsätter jag att man tycker om att läsa. Många i bokbloggatsmösfären (älskar ordet atmosfär!) läser oftantligt mycket medan andra läser lite mindre men överlag så läser vi betydligt mer än genomsnittet. Jag skulle nog säga att jag ibland läser fler böcker i månaden än flera av min klass gör på ett år. Jag har inget emot folk som inte tycker om att läsa även fast det är dum sak att inte gilla eftersom man lär sig så mycket. Men man ska göra det man tycker är kul och tycker man inte läsning är kul så visst. Skit i det då. Men jag stör mig otroligt mycket på hur "icke-läsande" alltid ska klaga på hur oooooootroligt tråkigt det är att läsa. "Har du inget liv liksom?" är en vanlig fråga. De har de kvarstående åsikten om att ALLA böcker är tråkiga och jättesega och varför ska man läsa liksom? Men, men, men, vill jag säga. Ska inte jag få göra det jag tycker är roligt? Det spelar väl ingen roll om man spelar dataspel, bakar, cyklar eller skriver, så länge man tycker det är kul? Särskilt där läsning är bland de mest nyttiga och lärorika hobbisarna man kan ha! Jag vet inte hur många gånger jag har slått igen pärmarna på en bok och upptäckt hur mycket jag har lärt mig. Böcker lär oss saker om olika världar, religioner, människor och livsval. De lär oss så otroligt mycket mer än vad vi någonsin kan lära oss i skolan så varför ska folk klaga så mycket på det då?! Många skulle säga att det anses som "töntigt" men jag vet inte, jag tycker det är ganska töntigt att sitta fem timmar i sträck och skjuta ihjäl gubbar på en tv-skärm men det är väl bara jag. Och det är inte fel att göra något töntigt om det är det man tycker är kul! Alla som gör saker de själva vill och går sin egen väg tycker i alla fall jag är coola!

 

Så kommer klassikern som ni säkert hört någon äldre person säga. Att man inte ska fly från verkligheten genom att läsa. Alltså ursäkta men det är ju det som är MENINGEN!!! Okej, inte den enda meningen men det är garanterat en av huvudnycklarna, i alla fall när jag läser. När man är en 15 årig tjej händer inte supermycket i ens liv, hur awesome man än råkar vara. Böckerna kan ta mig över tid och rum och få mig glömma bort mitt vanliga liv. Varför inte ta en tripp till New York och jaga lite demoner? Springa sig trött i en livsfarlig labyrint? Eller kliva ombord på ett läskigt rymdskepp? Det vi idag kallar ungdomslitteratur har blivit så otroligt mycket bredare till skillnad från hur det var för bara några år sedan. Vi kan i princip åka lite vart som helst. Vi kan göra i princip vad som helst. Så verklighetsflykt - here I come!

 

Varför ska det var fel att då och då göra sin värld lite coolare? Det är inte direkt så att jag tappar verklighetsuppfattningen om det är de de menar. Det finns så otroligt många fördelar med att läsa- oavsett vad man läser. Här är THE PERKS OF BEING A READER!!!

 

1. Man blir bättre på engelska. Ja, då förutsätter det ju självklart att man läser en engelsk bok men när man väl gör det, ojojoj vilket skillnad! Jag har bara "aktivt" läst engelska böcker i ca ett år (med aktivit menar jag att jag själv gjort det som nöje och mycket av det) men jag har blivit mycket bättre på engelska. Det finns en otroligt mycket större marknad för engelska böcker (särskilt ungdomslitterauren ♥) och man kan hitta i princip vad som helst. Mycket av det är också jädrans bra!

 

2. Man lär sig mer. Jag vet inte hur mycket som böckerna har lärt mig. Om historien, om människor och om hur världen faktiskt ser ut. Även fast man kan tro att en bok bara handlar om att... döda ekorrar så finns det oftast ett djup och ett budskap bakom (inte alltid men de böckerna brukar inte vara några höjdare). En bra bok kan man lära sig något av och få ut något av.

 

3. Man kommer bort från verkligheten. Precis som jag skrev förrut, att vara någon annan stans är underbart. Face the truth - reality sucks. Så därför får man krydda den med lite härliga äventyr då och då och vad är det för fel med det egentligen?

 

4. Man blir lyckligare. Hahah, men det är ju sant! Jag blir glad när jag läst ut en riktigt bra bok, jag blir glad av att köpa nya böcker, jag blir glad av att bara vara  i närheten av böcker! Och man ska göra saker man blir glad av! Punkt slut.

 

 

 Så att läsa är bra. Jag tycker det är kul och jag lär mig mycket. Så vad är problemet?! Låt mig läsa om jag vill det! Jag känner många som hela tiden snackar om "blabla acceptera mina åsikter och mina intressen blablabla" men så kritiserar de hela tiden vad andra tycker om att göra. Och då syftar jag inte bara på intressen och hobbies och sånt utan även helt vanliga åsikter. Om man vill att folk ska acceptera en för den man är får man väl ta och acceptera andra också. Håller ni inte med? Sedan så verkar folk tycka det är samma sak att disskutera något som att kritisera det. Eh... bara för att jag t.ex. säger att jag inte håller med betyder det inte att din åsikt är fel! Jag säger bara det jag tycker i frågan. Åh, det är så irriterande! Exempel på en konversation mellan mig och random kompis:

 

Kompis: Asså vår svenskalärare suger verkligen! Han ger oss bara massor av jobbiga läxor hela tiden och jättesvåra analysbajsuppifter som ingen fattar!

Jag: Men... det är ju för att vi ska lära oss...

 

 

 

Igår läste jag ut boken som jag tyckte riktigt mycket om (läs min recension här) och nu kom jag just hem från bio efter att ha sett filmen. Här är mina tankar! Recensionen innehåller  spoilers för er som inte har läst boken  så läs på egen risk! Hoppa i så fall ner till sammanfattningen!

 

Handling och tolkning utifrån boken: Om jag ska beskriva mina tankar om den här filmen så behövs bara tre ord. WHAT THE FUCK?! Asså vad fan är det här?! De hade tagit bort galet mycket och då menar jag GALET mycket och lagt till massor av skit! I början tyckte jag inte att det var så hemsk. Visst Ethan hittade medaljongen själv men den började ganska bra och de första tjugo minutrarna kändes det som en ganska okej filmatisering. Sedan kom problemen. Ethans och Lenas kärlek går så fort att jag vill kräkas och jag förstår att de var tvungen att skynda på det eftersom boken är så tjock men de förlorar trovärdigheten som jag (trots insta-love-faktorn) tyckte  de hade i boken. Swoop så kan de dö för varandra typ. Hela historien kändes alldeles för ruschad och jag har egentligen inget problem med att de tar bort mycket från boken men det krävs att den har kvar samma stämning vilket filmen inte lyckades med. Alla spännande magigrejer och sådanna saker var borta och jag blev jättesur över att de inte pratade med varandra i huvudet. Det var en av mina favoritdelar från boken och jag blev ledsen över att de inte fanns där. Filmen i sig blev aldrig riktigt spännande eller speciell, det kändes bara som en lam kärlekshistoria med en liten twist. Boken är mycket mer än så! Jag skulle velat se mer av magin från boken och världsuppbyggnandet (skum översättning, I know) för det var det som fick mig att verkligen gilla boken.

Det verkade som om de försökt göra filmen till en ensamstående när man tänker på vad de lade till och tog bort men sedan kom slutet och jag fattade ingenting. Ni som har sett filmen förstår nog vad jag menar. Vad fan var grejen med det?! Det gav absolut ingenting till filmen och det gjorde bara allting jättekonstigt. Då menar jag både grejen med Sarafine och Ethan. Usch, blä, fy, tvi! Och jag kan inte fatta att de avslöjade grejen med Sarafine direkt! Det var en av bokens stora twister men i filmen avslöjades hon typ direkt. Eh.... va?!?!?! JAG BLIR SÅ ARG!!!! >:(

Jag saknade verkligen relationen mellan Lena och Macon (hehhehe, bacon) och här kändes de inte alls speciellt nära varandra vilket var synd. :( De var så fint i boken men här kändes Lena mest sur och tyckte verkligen Macon (hehhehe, bacon) var överbeskyddande.

De hade tagit bort supermånga karaktärer (Boo! :'( ) och slagit ihop Amma och Marion till en karaktär vilket jag inte gillade. Ingen av karaktärerna framstods riktigt som jag hade tänkt mig. Eller snarare inte alls som jag hade tänkt mig. Det enda som filmen faktiskt gjorde bra var Ethan. Hans karaktär var supergullig i filmen och de fick fram honom på ett riktigt bra sätt. Så tummen upp för det men annars- fy fan!                                                        

Skådespelarinsatser: Jag tyckte snubben som spelade Ethan (påläst!) gjorde ett riktigt bra jobb trots att han snarare ser ut som 26 än 16 men det är en annan sak. Jag gillade verkligen humor som tillfördes till hans karaktär och han blev väldigt älskvärd. Dock föll Alice Something som spelar Lena riktigt lågt. Hon gjorde den riktigt coola Lena till en platt och trist karaktär. Hon hade liksom ingen... gnista! Det kändes bara som en till "wannabe Kristen Stewart fast sötare" vilket är lika med bläää! Tyvärr, ingen vidare skådespelare. De andra skådespelarna såg inte ett dugg ut som jag hade tänkt mig men de var väl helt okej. Jag gillade hur de fick fram söder-känslan genom att använda folk med rätt dialekt. Fint jobbat där! Men jag störde mig otroligt mycket på att Ridley inte var blond! Jätteirriterande ju!

Kostym och scenografi: Får man klaga på typ allt? Ja, i så fall måste jag säga att kostymerna och scenografien inte alls var som jag hade föreställt mig. Nu är det här i och för sig inte mina bilder som bestämmer men jag tyckte allt var fel. Rawenwood var liksom... modernt! Jag hade tänkt mig det som någon slags 1800-tals herrgård eller nåt men det var värsta snyggt och flashigt! Så saknade jag lite av Lenas coola stil. Hon hade lite antydningar på den i filmen men jag uppfattade den mycket mer alternativ och mer  grunge eller nåt om det make any sense. The Casters stilar var alldeles för utflippade och kändes snarare vara tagna från en sci-fi film än boken (eller min garderob, haha!). Kanske hade jag bara uppfattat det fel men jag hade tänkt mig lite mer ´1800-tal över allt och lite mer klassiskt.

NEJ!

Musik, ljussättning och tekniska grejer: Helt okej. Inget speciellt. Ganska snygga specialeffekter dock. Blev lite sur att Sixteen moons inte var med :/

Btw: Var det bara jag som kände för att uttala Ducannes lite franskt alltså Dykann? Hundra gånger bättre ju! Men nej, nej tydligen ska det var all American. Snyft :'(

Sammanfattning: Nej, tyvärr. En riktigt dåligt filmatisering av en bra bok. De hade tagit bort för många bra aspekter ur boken och lagt till massor som var både konstigt och onödigt. Jag fick inte ut samma stämning från filmen som boken och även sett bara som film var det ingen höjdare. Allt kändes väldigt ruschat och man fattade inte om det skulle vara en fortsättning eller inte. Det enda som höjde lite grann var den fina tolkningen av Ethan, annars fanns det inte mycket ljus tyvärr. Så jag rekommenderar definitivt att ni läser boken för den var riktigt bra men filmen kan ni skippa. Synd att det ska bli så med filmatiseringar.

Betyg:

 

Som film sett skulle den nog kanske varit värd en tvåa men efter att ha läst boken blir det ett bittert betyg.

Som ni kanske har märkt betygssätter jag inte böcker men däremot filmer och tv-serier. Why? Jag vet egentligen inte men det är bara det att jag aldrig kan bestämma mig när det gäller böcker och jag ångrar mig alltid efteråt. Men med filmer vet jag oftast ganska klart vilket betyg som passar bäst och det kan jag stå för sen. Så här kommer mitt fantastiska betyssystem!

 

Jag har en skala på 1-5 som visas med hjälp av klassiska stjärnor.

 

Titel: Mamette - Änglar och duvor

Författare: Nob (jag vill också heta så! Fett gulligt!)

Sidor: 48

Genre: Seriealbum, gullighet, myyyyyys

 

Herregud, vilket gulligt seriealbum! Jag svimmar av söthet! Albumet handlar om den lilla mysiga tanten Mamette och hennes vänner. Mamette är en barnslig och väldigt underhållande liten tant som jag bara älskar! Hon är så underbar och söt att jag inte vet vad jag ska ta mig till! Jag skrattade högt flera gånger åt hennes kommentarer och påhitt och hennes vänner är minst lika underbara! Men samtidigt som det förmodligen är ett av de roligare seriealbumen jag har läst finns det även lite djup som när ens partner dör, barnen växt upp och slutat bry sig och man är ensam kvar. Det var det som var så fint med det och jag hoppas verkligen att de översätter fler av albumen till svenska för det här var helt underbart! Garanterat ett av de bästa seriealbumen jag har läst! Kärlek till Mamette! ♥

 

PS! Jag får se när Lördagstankarna läggs upp. Det kan bli imorgon för jag är sjukt trött just nu och sen ska jag på bio, haha. Men annars får det bli söndagstankar men jag tror inte ni dör. ;)

Titel: Beautiful creatures

Serie: Castor chronicles #1

Författare: Kami Garcia och Margaret Stohl

Språk: Engelska (finns även på svenska under samma namn!)

Sidor: 563

Utgivningsår: 2010

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer en liten video där jag berättar om mina favoritfilmer! Berätta gärna om ni sett några av dessa filmer och vad ni tyckte om de! Det kan även vara kul att höra vilka era favoritfilmer är! :D

 

 

Glömde att nämna Apflickorna som är awesome!

 

 

 

 

 

 

 

The perks of being a wallflower är en av de bästa böckerna jag någonsin läst och jag var extremt taggad på att se filmen. Nu kommer mina tankar om den! Min recension på boken kan du hitta här.Vissa spoilers för er som inte läst boken kan förekomma! Hoppa ner till sammanfattningen annars! ^^

 

Handling och tolkning utifrån boken: Jag var rädd för att filmen skulle bli ett stort njett eftersom boken är så fruktansvärt bra. Det är alltid svårt att tolka en bok och särskilt när så mycket av boken bygger på språk och uttryck. Men icke sa Nicke, filmen var strålande! Inte i samma klass som boken såklart men ett mycket snyggt och bra arbete. Det jag tycker är allra viktigast är att de på något sätt lyckades fånga den rätta stämningen. Jag får samma känsla som jag fick när jag läste boken och det är inte ofta det händer. Många händelser blir tydligare i filmen och jag tycker den verkligen var rättvis för de som inte pallar att läsa boken utan bara vill hitta själva historien. Jag tyckte dock att det var vissa viktiga scener som försvann som t.ex. att Charlies syster blev gravid. Jag saknade även dikten som Charlie läser upp eftersom den känns som en så stark del i bokens uttryck. Något som jag tyckte var riktigt snyggt var hur de fick fram karaktärernas personligheter på ett fint och snyggt sätt. Särskilt Sam och Patrick var så underbara att jag knappt visste vad jag skulle ta vägen. Ah, lovely! ♥ 

 

Något som jag verkligen ÄLSKADE med filmen var hur de "känslomässiga ögonblicken" (hehe, snygg översättning gumman!) visades. Det var känsla och äkthet (är det ens ett ord?) i varenda sekund och jag ville bara ha mer. Jag skrattade och jag grät för historien kom verkligen fram i sin rätta form. Det enda som filmen inte har är språket vilket enligt mig är själva grejen med boken så självklart blev det inte på samma sätt men jag tyckte att filmen verkligen gjorde det bästa av det. Det var äkta kärlek.

Skådespelarinsatser: Emma Watson och Erza Miller är i mina ögon helt perfekta som Sam och Patrick och båda gör strålande insatser som sina roller! De andra skådespelarna är inte lika färgstarka men ändå mycket bra. Om jag ska vara helt ärlig hade jag lite problem med Logan Lerman. Jag tyckte absolut inte att det var något fel på hans skådespeleri, han skötte sig faktiskt över förväntan men han är liksom inte Charlie. Eller han är inte MIN Charlie om man säger så. Jag skulle gärna sett att han var lite "mindre", alltså att man såg en mer tydlig årsskillnad mellan han och hans kompisar.Jag hade föreställt mig Charlie väldigt... hm, hur ska man säga... liten? Haha, nej men lite mer "barn" än Logan Lerman är men så brukar det alltid vara. Fattar inte varför de inte kan använda skådespelare som är i rätt åldrar?!

 

Kostym och scenografi: Det var inget fel med "det ytliga" i filmen men jag skulle gärna ha sett att man poängterade att det var 90-tal det handlade om. Det kanske i och för sig var meningen så att det skulle kännas mer som en nutida ungdomsfilm men jag vet inte. Fast jag vet inte speciellt mycket om amerikansk 90-tals inrednig så det kanske beror på det XD Men jag tycker ändå att karaktärerna fick den stil jag föreställt mig och hela stämningen var allmänt "mys". Mysigt.

 

 

Musik, ljussättning och tekniska grejer: Jag tyckte det var snyggt hur de fick in låtarna som Charlie lyssnade på och när han satte igång "Asleep" ville jag nästan gråta så fint det var (ey, får man inte vara lite känslosam?!). De fick vara en del av filmen utan att "tvingas" in och det kändes naturligt. Ljussättningen var varm och enkel vilket passade filmen helt perfekt! Men överlag var väl den tekniska biten något jag inte lade så stor vikt på eftersom jag var totalt uppslukad av allt det andra!

Sammanfattning: En ovanligt bra och fängslande filmatisering av en av mina favoritböcker! Mina favoritkaraktärer blev mig ännu mer kära när de spelades av bästa Emma Watson och Erza Miller. Även fast boken är klart bättre är filmen helt fantastisk och något jag kommer se om flera gånger. Om filmatiseringar av böcker fortsätter att göras så här bra kommer vi ha ett par jädrans bra filmår framför oss. (Men varför i helvete släppte de inte filmen på bio i Sverige?!?!?!)

Betyg: Underbar. Fin. Fab. Amazing. Lööööööv.

Japp, skåda min book haul. Ehm... ja, jag är lite weird men ni får helt enkelt stå ut med det. Kvalitén är inte heller den bästa men whatever. Säg gärna till om ni läst någon av böckerna (särskilt de riktiga "böckerna") så jag vet vad jag ska prioritera! ^^

 

 

 

 

 

 

 

---

Jag lever med tanke om att konsten på något vis ibland är mer än vi själva. Något större, viktigare och oförklarigt. Jag och många andra anser att konstnärer, författare, musiker och filmskapare ska få jobba med det de är bra på och göra det fritt. Vi i Sverige vill inte bli likadana som länder som Nordkorea, Kina och andra diktaturer där det kulturella uttrycket är begränsat och allt som inte stämmer in på hur regimen vill att samhället ska se ut är fel. Fel, fel, fel. Bort med det. Webbsidor döljs, författare fängslas och opassade artiser får inte uppträda i landet. Visste ni att Nordkorea har en egen variant av Facebook som är nästan identisk, bara att den bara stäcker sig runt om i Nordkorea. Jag tror alla i Sverige håller med om att det är fruktansvärt att fänglsa och i extrema fall döda för att inte dessa konstnärer gör på samma sätt som regimen anser är rätt. De är hot mot ledarna. Fel, fel, fel. Vi vill ha ett öppet samhälle där alla får ha sin egen åsikt och alla har rätt att uttrycka den. Yttrandefrihet. Men ska vi låta små barn läsa om Tinitin i Kongo eller om Pippi Långstrumps pappa som är Negerkung?

 

30- talet var ingen glansålder för Europa. Det glada och lätta 20-talet var förbi och kvar fanns bara en stor fet ekonomisk kris, tusentals arbetslösa och en stark, bitter nationalism. Just i den perioden blommade litteraturen och många av de författare som vi idag kallar de allra största verkade under 20- och 30-talet. Men när vi läser vissa verk från just den tiden är det mycket möjligt att vi blir förvånade. Kanske till och med förskräckta. Varför målas alla afrikaner upp som galna, korkade och vildsinta kannibaler? Säsklit litteraturen men även andra kulturformer från den tiden är extremt rasistiska. Vi ryggar tillbaka när vi ser hur folk såg på folk från andra länder långt bort. Ska vi verkligen låta folk läsa sådant idag?!

 

Debatten har pågått i flera år och har varit stekhet under hela sommaren och hösten. Förbjud alltihop, säger många. Ut med all litteratur som pekar ut svarta som underintelligenta djur och så är vi av med problemet! Jag kan helt och hållet förstå det argumentet för vissa av de verken är helt frukansvärda och det är svårt att tänka sig att folk verkligen tyckte och trodde så. Det är där problemt i frågan kommer in. För folk tyckte verkligen så på riktigt. De var den allmäna åsikten hos många under den tiden i Europa. Alla tyckte såklart inte så och många brydde sig säkert inte så mycket om det men det var en tid då den åsikten var totalt accepterad. Frågan är då om alla dessa dokument ska bort, bort, bort? Min åsikt är nej. Jag tycker inte man ska förbjuda all litteratur som kan innehålla rasistiska budskap för att det är historiska dokument. Om vi inte förstår hur folk tänkte och tyckte då, hur ska vi då förstå varför världen ser ut som den gör idag? Något jag däremot anser är att man borde "varna" folk om vad de faktiskt läser. Skriv på första sidan i boken att det här är en syn folk hade på 30-talet men som inte gäller idag bland allmänheten och att den synen inte ger en rättvis bild av svarta. För om vi skulle börja ta bort allt skulle vi förlora en hel tidsperiod (självfallet var inte ALL kultur rasistisk men ni fattar) av kultur och en historia som behöver berättas. Historiska dokument är det vi behöver för att inte upprepa samma misstag igen och då ska vi inte bara kasta iväg saker bara för att de inte stämmer in på bilden vi har av världen idag. Sjävklart stämmer inte det in på livet idag för vi lever i en annan värld. Om man bara påpekar det tycker jag att den litteraturen måste leva kvar för annars kan utveckling gå åt helt fel håll.

 

Men så kommer problemt som jag faktiskt inte riktigt vet vart jag står i. Barnen. För på samma sätt som vuxenromanerna visade en galen bild av svarta var det likadant i barnböckerna. Jag tror vi alla har sett den vilda debatten om seriealbumet "Tintin i Kongo". Bilden av de svarta är varken speciellt trevlig eller realistisk så ska vi ge sådant till barn. Barn påverkas betydligt lättare än vuxna och ungdomar och har inte samma förmåga att analysera det de läser och ser. Det åker in och i många fall fäster det sig där. Jag vet inte vad man ska göra med t.ex. Tintin. Ska man inte låta någon läsa dem? Ska man bara låta vuxna läsa dem? Eller låta alla läsa dem och ha tron om att föräldrarna förklarar för barnen vad det är? Jag tycker nog inte att man ska förbjuda det men det är helt klart föräldrarnas uppgift att bestämma vad deras barn ska läsa och inte läsa. Om man inte tycker att sitt barn ska läsa Tintin i Kongo, ge inte barnet Tintin i Kongo. Jag tycker nog att det är upp till varje förälder men det kanske inte är att rekommendera som läsning när man är riktigt liten för när man är liten vet man inte vad man läser på samma sätt.

 

 

Så hitills har jag kommit fram till att vuxenlitteratur borde visa historien men att barnböckerna är upp till föräldrarna. Dagens kultur då? För även idag kommer det då och då litteratur, konst och filmer som skulle kunna klassas som rasistiska. Jag skulle säga att det finns två situationer. Det finns den ena då konstnären visar den riktiga bilden av världen. Det är så att flera svarta är fattiga, både sett mellan länder och inom länder. Det tycker jag är helt okej om man inte förtrycker folk utan visar verkligheten för att på så sätt skapa en debatt. Men att BARA skapa konst för att provocera tycker jag är helt idiotiskt. Om det man skapar inte har något budskap utan bara målar svarta så att de ser ut som apor, what's the point?! Alla blir bara upprörda och det skapar fel sorts uppmärksamhet. Nypublicerade kultur som man helt klart kan klassa som rasistisk är bara helt fel! Till det säger jag ett stort NEJ! Det är skillnad på konst med budskap och innehåll än konst som bara är till för att göra folk upprörda.

 

Censur är ett svårt ämne för vart går gränsen. Vem bestämmer vad som är rastisktiskt (det kan ju vara homofobiskt, anti-islamistiskt eller vad som helst, jag bara tog det som exempel nu) och vad som inte är det? Vi har både tryckfrihet och yttrandefrihet i Sverige men man får inte förtrycka andra människor och folkgrupper. Det är svårt att säga vad som egentligen är okej och inte och jag är inte helt säker på vad jag faktiskt står i den här frågan. Jag tycker litteratur och annat från förr ska bevaras men nypublicerade saker inte ska få publiceras över huvud taget. Men det är svårt. Vad ställer ni er i frågan? Ska man ta bort all kultur som är stötande, bara det gamla historiska sakerna eller inget alls? Som sagt så har jag lite svårt att bestämma mig och det skulle vara superintressant att höra er åsikt! Tack för att ni orkade läsa igenom hela det här långa inlägget så ses vi nästa gång! Jag har inte bestämt ämnet än men något spännande blir det allt!

 

 

Titel: Tankeläsaren (org. Graceling)

Serie: De utvalda #1

Författare: Kristin Cashore

Sidor: 480

Utgivningsår: 2008

 

 

---

Jag hade hört så mycket gott om den här boken. Det var en riktig episk fantasy med en kick-ass huvudkaraktär och så lite kärlek på det. Det lät ju grymt! Men hur kunde det bli så fel?

 

Jag ska börja med att säga att jag inte hatar den här boken. Det är inget fel på den i praktiken och det är en helt okej bok. Men den fångar mig aldrig. När man läser episk fantasy får man lite vara beredd på att det är segt i början. Det tar nästan alltid 100-200 sidor att ens presentera hela världen vilket jag inte har något större problem med. Jag tycker att starten i den här boken var bra och nödvändig. Man introducerades till Katsas värld och fick veta mycket om hennes bakgrund och hennes karaktär vilket jag inte hade något problem med. Men i fantasy vill jag att det där coola äventyret ska komma sedan. Visst, äventyr kom det men det var inte speciellt kul för det.

 

Jag fattade ärligt talat inte riktigt poängen med hela historien. Kanske var jag bara uppmärksam men det var så mycket kungadömen och historier att jag inte kunde hänga med. Katsas resa blev bara ett vimmel och jag fattade knappt poängen med allt som var förrän det stod klart och tydligt framför mig. Jag blev aldrig fångad eller särskilt engegerad men jag fattar inte riktigt varför. Världen var spännade och intressant och karaktärerna var coola. Men det fanns ett problem - det fanns ingen historia. Eller jo, klart att det fanns en berättelse men jag fick aldrig grepp om den och det som fanns var bara torrt och tråkigt. Det som verkligen var själva historien skulle passa bättre som en lite plot twist.

 

Världen är dock något jag tycker Kristin Cashore gjort riktigt bra. Det är ingen typsik fantasyvärld med drakar, magiker och troll men jag tyckte mycket om den. Särlingar är personer med speciella gåvor och de går att känna igen med hjälp av att det har olika färg på ögonen. Det var ett riktigt coolt sätt att visa att de var speciella! De sju kungadömen var dock rätt tristaoch jag blandade mest ihop namnen på alla. Varför måste alla fantasyböcker alltid ha så komplicerade namn på allt?! Det var en av de bidragande faktorerna till att boken blev relativt seg i mina ögon och jag orkade aldrig riktigt koncentrera mig på historien.

 

Katsa är en riktigt hyllad karaktär och med dödandets gåva och en utsökt vresighet blev hon en liten darling även i mina ögon (hehe, snygga formuleringarnas gåva). Jag tror ni har märkt hur mycket jag avgudar småsura och otrevliga karaktärer som inte släpper folk nära in på livet. Hon är riktigt häftig och med mycket bakgrund och djupare känslor. Jag kände att hon kanske var lite barnslig ibland. Hon blev bara arg hela tiden utan anledning och agerade som hon var fem år i vissa situationer vilket blev lite störande. Men hon växte verkligen och i slutet tyckte jag mycket om henne. Något som dock störde mig var likheten med Katniss. Katsa och Katniss har inte bara typ samma namn, de är även typ samma person. Katniss är bara snäppet grymmare. Po var en jättefin och hans karaktär kändes väldigt genomtänkt och hans gåva var väldigt häftig. Jag tyckte relationen mellan dem var riktigt fin och för än gångs skull lade författaren in kärlek utan att det blev som att äta en friterad semla med extra topping. Karaktärerna kände jag var bokens starkaste sida och varenda en av de kändes äkta och genomtänkt.

 

Överlag är det här en helt okej bok. Fina karaktärer och en cool värld kunde ha blivit så bra men tyvärr faller det. Jag fick aldrig grepp om historien och det blev bara en seg lång väntan på slutet. Jag vet att många älskar den här boken så var inte rädd för att ta upp den om du är intresserad. Men om du frågar mig om en episk fantasy skulle jag inte rekommendera den här i första hand. Jag kommer inte läsa fortsättningen i serien om den inte är bättre (någon som läst?) och boken landar ljummet i mina tankar.

 

Allmän tanke som jag tjusigt översatt till finska för minimal spoilerrisk: Tämä kirja oli pahin seksikohtauksia olen koskaan lukenut! Hahaha! Olin kuolla, kun luin niitä! Niin uskomattoman huono, hahah!

 

(hehe, hoppas ni kan översätta från andra hållet nu! XD Men erkänn smart sätt?!)

 

 

 

 

 

Idag är det Alla hjärtans dag vilket jag inte tror att ni har undkommit. Om jag ska vara ärlig har jag knappt märkt av det själv. Eller jo, vi fick ett gélehjärta på musiken! XD Det är väl typ det. Det är bara gymnasiet som håller på med rosutdelning och sånt så oftast går Alla hjärtans dag som vilken annan dag som helst. Jag tycker väl kanske inte att det är den absolut viktigaste dagen att fira. Jag är väl inte den mest romantiska typen men om man vill göra något gulligt och kärleksfullt tycker jag att det är mycket gulligare på en helt vanlig dag. Håller ni inte med? Men lite Alla hjärtans dag- mys ska vi självklart ha så varför inte tipsa om lite romantiska böcker?

 

 

En otroligt fin historia om Stella som är kär i sin bästa vän Sigrid. Delvis lite irriterande huvudkaraktär men en fantastiskt fin och känslomässig historia. Bland det bästa jag har läst inom svensk ungdomslitteratur.

 

Världens finaste bok om Paul som blir tokförälskad i Noah inne på bokhandeln. En extremt mysig bok med underbara och älskvärda karaktärer, ett vakert språk och den finaste kärlekshistorien. David Levithans bästa verk enligt mig av de jag har läst.

 

En av de största klassikerna som även står sig i dag. En uppväxt historia om den annorlunda missförstådda Jane Eyre som möter kärleken i den betydligt äldre och rikare mannen Edward Rochester. Den bästa klassiker jag läst hitills och en riktigt liten pärla. Läs den

.

 

 Passionen av Jeanette Winterson (org. The Passion) ♥

Det här är knappast det man skulle kalla lycklig kärlek men den här boken är så j*vla bra att den kan vara med på varenda lista. Helt klart på min topp 5 över de bästa böckerna jag någonsin läst. En tragisk och inte speciellt romantisk historia under Napoleons tid i Frankrike. Jag älskar den här boken av hela mitt hjärta. Utifrån och in.

 

Den här boken läste jag för inte alls speciellt länge sedan och det var inte det bästa jag har läst men den är bra. Riktigt bra och både sorglig och väldigt romantisk. Jag är även totalt såld på det kitchiga omslaget.

 

Ja, det här är knappast någon kärleksbok även fast det finns tydliga kärleksinslag. Ärligt talat är det nästan omöjligt att kategorisera den här boken. Den svävar mellan genrer och har egentligen ingen riktig historia men är ruskigt bra ändå. Men den är kärlek för mig så nu får den vara med på listan minsann!

 

Själv tillbringar jag just nu min tid med att plugga massor av konstiga oregelbundna franska verb. I lurarna spelas Tchaikovsky. Ah, kärlek! (klassisk musik är så underskattad!). Sedan blir det lite läsning och kanske ett avsnitt Doctor Who. Så undrar jag såklart vilka era bästa kärleksböcker är? Själv är jag inte superförtjust i just renodlade kärleksböcker eftersom jag ofta anser att de är väldigt orealtiska. Typ: "Hey I just met you and this is crazy, but here's my number so call me maybe!". Det känns väldigt konstigt att man blir störtkär direkt och sedan kan man dö för den personen. Man kan bli intresserad såklart men inte KÄR. Det tror i alla fall inte jag. Jag läser dock gärna böcker med romantiska inslag och sånt men sällan böcker där kärleken är huvudtemat. Men vilka favoriter har ni? ^^

 

 

Finns det NÅGON mer där ute som inte totalt föraktar allt klassiskt?

 

 

 

 

 

 

 

Tjollahopp! Idag är det onsdag och jag sitter och knepar ihop religionsläxan. Imorgon är det Alla hjärtans- dag vilket jag inte direkt brukar fira. Jag tycker det är skumt att det finns EN dag på året då man ska vara "kärleksfull" och resten kan man skita i. Mycket märkligt... Sedan blir det fredag och till sist... SPORTLOV!!! Jag är så sjukt taggad på att bara ligga hemma och slappa (springa till bibblan= sport), läsa, kolla på Doctor Who, hänga med mysiga vänner och ha det gött. Men nu har jag en liten fråga till er! Eftersom jag verkligen hatar att åka skidor (alltså verkligen HATAR) så följer jag inte med min familj på deras lilla skidsemester så mellan söndag och torsdag kommer jag vara ensam hemma. Underbart right? Då hade jag tänkt att passa på att göra lite videos så frågan är vad ni är sugna på. Har redan planerat att ha seriealbum- och grafiska romaner- tema och göra en book haul med de böckerna och lite andra som jag införskaffat men något mer önskemål? Mina favoritomslag från bokhyllan? Lördagstankar i videoform? Någon videotag? Mina bästa filmer? Eller kanske något helt annat? Skriv supergärna ner vad ni är sugna på så ska jag se om jag lyckas filma ihop något! ;)

 

Jag har ca 100 sidor kvar av Tankeläsaren och den är väl helt okej. Inte sådär "WOW" men inte dålig heller. Jag gillar konceptet med att ha olika gåvor men i ärlighetens namn går det ganska trögt fram. Det är därför det har varit lite dött på recensionsfronten ett tag men den kommer bli utläst inom de närmaste dagarna och sedan hugger jag in på Beautiful Creatures!

 

 

Jag tänkte även snacka lite om gymnasiet. Jag går ju i nian och har sökt till gymnasiet och jag ska säga er att det inte blev det jag trodde först. Jag var ungefär 99% säker på att jag skulle gå humanistisk kultur. Historia, filosofi och så massor av härliga kulturämnen på det, kan det bli bättre? Tydligen. För det lilla problemet med den linjen var att var långt ifrån så mycket samhällskunskap jag ville ha. SO är typ det bästa jag vet och det kändes som jag både skulle missa något om jag gick den. Så nu ska jag gå en väldigt konstig linje. Eller kanske inte konstig men speciell. Jag har sökt samhällskunskap med spets på hållbar utveckling. Det speciella är att man i år tre får chansen att läsa 15 högskolepoäng och man har hela tiden särskild kontankt med universitet. Det är även riksintag och utagningen sker även på intervju, inte bara poäng. Så det är inte 100% chans att jag kommer in men jag hoppas verkligen det för det är så awesome att det inte är sant. Man läser småflummiga ämnen t.ex. miljö- och energikunskap och jobbar mycket i projekt och liknaden. Som samhällsnörd tror jag att jag kommer att trivas som fisken i vattnet och förhoppningsvis lära mig massor. Är det någon annan där ute som läst/läser en spetsutbildning på gymnasiet? ^^

 

Men min stora fråga är:

Jag har precis börjat kolla på Doctor Who i den "nya" versionen som går just nu. Jag har bara sett sex avsnitt i första säsongen men den är riktigt bra. Så skickade min kompis den här bilden från när vi snapchattade. Erkänn det är lite awesome? Han skickade en snapchatt till 1970!

 

 

 

---

I dagens samhälle förväntas vi alltid att ha en åsikt. "Tycker du om min nya tröja?" "Var maten god idag?" "Är du för eller emot kärnkraft?". Jag har egentligen inga större problem med att leva i ett sånt samhälle eftersom jag oftast vet ganska direkt vart jag står i en fråga, bara jag har en liten aning om ämnet i fråga. Om vi ska jobba med antiken i skolan vet jag direkt vad jag ska redovisa om, om jag ska välja glassmak vet jag direkt vilken jag ska ta och när någon ställer en fråga kan jag ofta svaret utantill. Sedan kanske jag inte alltid svarar helt ärligt men det är en annan sak. Att inte ha någon åsikt anses vara fel och konstigt. Och i vissa frågor kan jag nog hålla med om det. Man kan väl svara på om man t.ex. tycker att våld är okej. Sedan kan man ju alltid vrida och vända på saken. Liberaismen funkar alltid med tanken "det är upp till individen" eller att helt enkelt ställa sig neutral i frågan t.ex. "det beror på sammanhanget". Men att svara "jag vet inte" är en helt annan sak.

 

Jag tycker det är bra att vi lever i ett samhälle där åsikten värderas och behövs, där alla har en röst. Men ibland blir det lätt att det bara finns "ett rätt" svar och debatten försvinner. Det tror jag särskilt gäller ungdomar. I många fall väljer folk att tycka och tänka som sina kompisar eller de flesta andra och glömmer bort självständigheten som är så viktig för att vi ska utvecklas som människor. Om alla gick runt och tänkte likadant så skulle vi ju aldrig få några nya idéer. Många ungdomar idag bokstavligt talat skiter i världen runt omkring sig för att det "inte gäller dem". Jag ska ta ett exempel. Jag och min ena kompis snackade om kungahuset och som driven republikan (alltså emot kungahuset, inte i amerikansk politik)  sa jag att jag inte tyckte det var så bra och då svarar han (ungefär): "Jag tycker inte det gör så mycket att vi har en kung, jag betalar ju inte skatt". Jag tycker det är helt okej att man tror på monarkin för det finns många fördelar men det men bara för att man själv inte blir påverkad betyder det inte att man ska skita i det. Så tycker i alla fall jag! Jag förstår att alla unga kanske inte tycker det är superkul att alltid hänga med i samhällsutvecklingen men jag tycker i alla fall att man kan tänka på hur situationen påverkar andra. Jag tycker inte det är speciellt schysst att säga "Jag bryr mig inte om svälten i världen, jag har ju mat!" men så tänker ju folk! Alla som är lite intresserade av historia tror jag har fattat att vi människor kanske inte alltid är vänliga varelser. Vi är i många fall väldigt självviska. Men det hindrar inte att man kan försöka öppna sina vyer och se situationen från en annan sida.

 

I bokbloggsvärlden och kulturbloggar i allmänhet är den egna åsikten i princip poängen. När jag läser en recension vill jag veta personens egna tankar och åsikter. När det kommer till just den grejen med att skriva recensioner finns det skilda tankar. Ska man verkligen säga precis det man tycker trots att författaren lagt ner sitt hjärta och sin själ på det här verket. Jag tycker egentligen att det bara finns två huvudsakliga saker en recension ska vara!

 

♥ Tydlig. Det här tycker jag är den absolut viktigaste punkten. När vissa personer skriver recensioner (gäller inte bokbloggar, för ni är bäst! ♥) skriver de ungefär: "Den var bra". Vadå? Hur var den bra? Var den spännande, romantiskt, rolig eller sorglig? Vad var det för bok? Jag vill att personen ska förklara varför den tyckte om boken! Samma problem ser jag att många professionella recensenter har. Jag läser mig igenom den tre sidor långa recensionen men på slutet fattar jag ändå inte vad hen tycker om boken! (eller filmen). Det kanske bara är jag som är trög eller så krånglar den till det så att ingen fattar. Det är därför jag älskar bokbloggare så mycket för ni skriver utförligt men enkelt så man fattar vad ni menar. Bra jobbat!

 

♥ Ärlig. Här är väl punkten man kan diskutera mest för ska man verkligen få säga precis vad man tycker om en bok? Jag tycker inte att man ska ljuga och säga att boken var bra fast den inte var det men om man inte gillar en bok ska man ha bra anledningar till det. Jag tycker inte det är okej att skriva "Den här boken suger!" och så var det över. Jag tycker man ska beskriva noga vad det var som inte passade just en själv. Var den för tjock och långsam? Tråkiga karaktärer? Fastnade du aldrig för handlingen? Jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att alla inte gillar samma saker. Jag t.ex. tycker i 90% av fallen inte om gulliga kärleksböcker så då påpekar jag att boken bara kanske inte riktigt var i min genrer. Din favoritbok är någon annans hatbok (hatbok? Weird ord xD) och det tror jag att man måste tänka på. Bara för att du hatade boken betyder det inte att din kompis gör det! En annan viktig sak som jag ibland tycker att många glömmer är den enkla anledningen att du kanske var i fel målgrupp för boken. Det finns t.ex. barnböcker som passar alla (typ Harry Potter! ♥) men så finns det också dem som bara tioåringar gillar och det är bra att tänka på när man skriver en negativ recension. Jag slänger in en bra video som Pricilla från Thereadables gjorde om ämnet!

 

 

Sedan ska den ju helst vara spolierfri (om det inte står något) och lite personlig men de där två anser i alla fall jag är det viktigaste.☺

 

Så hur ska man förhålla sig till dagens vimmel av åsikter? Följa strömmen eller tänka själv? I Sverige har vi lyxen att få tycka vad vi vill men det betyder inte att folk faktiskt gör det. Oavsett hur vi gör är den viktig för individen, för samhället och för framtiden. Utan självständiga tänkare kommer vi ingen vart. Så vad tycker ni om det här? Vad har den egna åsikten för betydlse för dig? Bryr du dig om att reflektera över saker som kanske inte rör dig själv i första hand? Och den liten kuturiga vinkeln på det- vad är egentligen en bra recension?

 

.

 

 

 

Jag var nyss på bibblan (eller biblan, har aldrig fattat hur man ska stava det. Det är väl inte ens ett riktigt ord?) för att hämta den efterlängtade Beautiful Creatures. Det blev på engelska av den simpla anledningen att den reservationskön var kortare. Jag har hört sjukt mycket bra om den här boken plus att filmen har premiär nästa vecka så då passar det väl perfekt, eller hur? Jag måste bara läsa ut Tankeläsaren först som är ganska bra än så länge men det är mycket kvar! Men förhoppningsvis är den klar i helgen så jag kan hugga i på Beautiful Creatures och sedan se filmen på bio sen. Det är som är lite skumt är att det faktiskt är den första "riktiga! paranormal romance jag läser. I know!!! Jag är skitskum! Men jag har liksom fått för mig att alla de är skit och att det inte är något för mig. Insta-love är liksom inte riktigt min grej... Men man ska inte döma en bok efter sin genre så nu kör vi!

Jag hade tänkt att börja med en liten ny grej här på bloggen nämligen Covertastic! Varje vecka väljer jag ut fem skitsnygga omslag som jag avgudar och ett som jag verkligen hatar. Vem älskar inte snygga omslag liksom? Det har självklart inte något att göra med vad jag egentligen tycker om boken (99% har jag läst så det är lite svårt) och det är säkert folk som tycker helt annorlunda än jag. Men here we go utan någon speciell ordning i snygghet! ^^

 

 

 

YES! Jag avgudar det här omslaget! Överlag har jag en förkärlek för teknade, gärna lite grafiska omslag och den här ser bara så underbar ut! Jag är särskilt förtjust i de tecknade hoppande fiskarna och tigerhuvudet. Så sjukt snyggt! Boken går ju som film nu och jag är osäker på om jag orkar läsa boken men den ska ju vara så fantastisk så jag ska nog ge den ett försök någon gång. Nästan alla omslag till den här boken är grymma men det här är bäst enligt mig.

 

 

Jag läste Jane Eyre i somras och blev helt tagen. Kunde klassiker verkligen vara... skitbra? Så när jag idag var hemma sjuk så passade jag på att se filmen och här är mina tankar. Lite småspoilers kan förekomma för dig som absolut inte vill veta vad som ska hända men jag tror de allra flesta har en ganska klar bild av historien. Om annat så scrolla ner till sammanfattningen för att läsa superkort om vad jag tyckte om filmen i helhet! ^^

 

Handling och tolkning utifrån boken: Jag vet inte riktigt vad det var med Jane Eyre som fick mig älska den så mycket men historien är helt underbar! Jag tyckte att det var väldigt snyggt att hoppa i tiden när de berättade filmen men lite väl mycket togs bort i början av Janes liv. Jag hade velat se mer av skolan och mer av Helen för det var en av mina favoritdelar i boken och i filmen gick det på några få minuter och vips så var hon vuxen. I och för sig är hon ganska "vips vuxen" i boken också men jag saknade lite från hennes barndom som jag tyckte kunde varit med. Även kärleksdelen tyckte jag gick på tok för snabbt när de tog bort massor av Janes och mr. Rochesters konversationer och vissa händelser. I boken går det redan snabbt men de fångar ändå att de på nåt sätt lär känna varandra men i filmen gick det så snabbt att jag knappt fattade vad som hände. Jag tror det beror på att man inte får höra Janes tankar i filmen och då känns allt mycket mer ruschat än boken. Överlag tyckte jag ändå att den fångande det viktigaste i boken men jag störde mig rätt mycket på hur mycket som var borttaget. Det gör jag i och för sig på nästan alla filmatiseringar... Något som dock var ett plus var att jag styckte S:t John var mycket trevligare än i boken, haha! Jag verkligen HATADE honom i boken men i filmen var han riktigt bra eller i alla fall helt okej. Familjen Reed blev dock också snällare än jag uppfattat i boken vilket jag inte riktigt gillade och man uppfattade nästan inget om Janes situation som barn.

 

 

Skådespelarinsatser: Jag tyckte att Mia Wasikowska (som även syns i Tim Burtons "Alice in Wonderland") gjorde ett riktigt bra jobb som Jane Eyre och hon var verkligen passande för rollen. Dock störde jag mig lite på att  hon var så snygg när Jane Eyre egentligen ska vara ganska ful, haha. I boken är "skönheten finns på insidan" ett väldigt tydligt tema vilket blev lite skumt när hon var typ perfekt. De andra skådisarna var väl okej, det var ingen jag reagerade på som extra bra eller extra dålig. De flesta var faktiskt ungefär som jag föreställt mig men inte Adèle och mrs. Reed. Helt fel! Lite cred till Freya Parks som gjorde ett utmärkt porträtt av underbara Helen Burns (som borde varit en större del av filmen! >:( ), riktigt snyggt spelat enligt mig!

 

Kostym och scenografi: Jag tyckte de fångade tidsandan riktigt bra och kostymerna var riktigt snygga och scenografin likså. Jag tyckte särskilt om hur de sparade på sminket (för man hade inte smink när man var fattig som ingen verkar fatta) och gjorde enkla och typiska frisyer. Den blyga och tillbakadragna stämningen som syntes i både manus, ljus, skådespeleri och musik genomsyrade även kostymerna och scenografin vilket jag älskade. Mycket tjusigt.

 

 

Musik, ljussättning och tekniska grejer: .Jag är en riktig sucker för bra ljussättning och Jane Eyre är i perfektion! Ah, jag är besatt av det gråa trista och kalla ljuset som följs genom hela filmen och det är så jäkla snyggt! Det är blekt, kallt, tråkigt och platt and I couldn't loved it more! LÖÖÖÖÖV!!! Okej, nu ska jag sluta prata om sånt som ingen bryr sig om (är det ens nån förutom jag som bryr sig om den här kategorin?) och gå vidare till musiken. Musiken! Tjusig, enkel med mycket blygsam fiol som flyger runt mellan bilderna. Inte speciellt orginellt men mycket fint och det passade in till stämningen perfekt!

 

 

Sammanfattning: Filmatiseringar är svåra och den här filmen var inte i närheten av boken. Jag saknade många av scenerna och allt kändes väldigt fort vilket förstörde stämningen. Om man bara skulle se den som film tror jag att jag skulle tycka om den mer för den var extremt "snygg" att titta på om ni fattar vad jag menar. Så jag tyckte mycket om den och den hade en fin och jämn stämning från första till sista minut. En bra film men som filmatisering kunde det varit bättre! Men jag rekommendera alla att läsa boken för den är fantastisk!

 

 

Jag hade börjat läsa lite i The immortal rules och lånetiden går ut om två dagar så jag hade tänkt att låna om den för den är väldigt bra än så länge. Men nu har någon liten j*vel tydligen reserverat den så jag inte kan låna om, vilket betyder att jag måste avbryta läsningen 67 sidor in. GALET IRRITERANDE!!! Det värsta är att jag hade planerat en grej med boken här på bloggen men det fick tydligen inte ske! Men jaja, det kanske var bra för då kan jag prioritera andra böcker som kanske är viktiga.... Men jag vill ju läsa The immortal rules! :'( Jag får helt enkelt vänta ett tag och reservera den sen själv så jag kan fortsätta läsa den. Men usch, nu gråter jag lite. Har det hänt er någon gång att ni upptäckt att det inte går att låna om när ni är mitt i boken? :(

 

 

 

Handling och koncept: Jag hade hört så mycket gott om den här serien och man skulle väl nästan kunna klassa den som en av de mest älskade tv-serierna genom tiderna så när jag satte igång första avsnittet hade jag höga förväntningar. Första säsongen börjar med att den söta tonåringen Buffy Summers som flyttar till en ny stad. Men Buffy är inte vilken tjej som helst. Hon är The Slayer vars öde är att döda vampyrer och hon har just flyttat till platsen där alla demoner trivs bäst. Förutom elaka vampyrer finns även en stor släng av vänskap och en hel del kärlek som utvecklas hela tiden. Jag verkligen älskar konceptet! Det blandar coola övernaturligheter med vanliga tonårsproblem vilket jag tycker är en superbra kombination. Jag gillar att vampyrerna verkligen är riktiga äcklig monster (eller ja, det finns ju undantag...) och att Buffy är så kick-ass. Den första delen av serien i sig har lite samma struktur som de första säsongerna av Merlin (♥). Avsnitten går ut på ett äventyr och det är inte mycket som hänger ihop vilket jag tyckte var lite tråkigt i början men sen börjar det bli bättre och handlingen hänger ihop bättre. De sista avsnitten var verkligen superbra och jag ser supermycket framemot andra säsongen (som jag redan börjat se på - go Netflix!)

 

Karaktärer: Karaktärerna är helt klart det bästa med den här serien! Visst, de är ganska streotypiska men så himla fina och älskvärda. Jag älskar att Buffy är så cool och hon tvekar inte med att döda en vampyr. Samtidigt är bryr hon sig verkligen om sina vänner men är inte helt perfekt. Hon är verkligen en vän jag skulle vilja ha! Xander och Willow är också helt underbara! Jag skrattade högt flera gånger åt Xanders småkorkade kommentarer och Willow är nördig, gullig och alldels.. alldels underbar! Jag tycker hennes känslor för Xander bara är SÅ gulliga och de måste verkligen bli ett par under seriens gång (vilket de säkert blir). Men min absoluta favoritkaraktär är självklart... GILES!!! Asså seriöst, jag kanske är kär i Giles! Jag vet inte vad det är med honom men han är så sjukt fantastiskt unfreakingbeliveble!!! Ah, jag älskar honom! Angel får vi inte glömma heller... ah... Angel... ♥♥♥

Flyt, tempo och spänning: Det blir aldrig tråkigt och jag längtade tills jag, modern och brodern satte oss framför tv:n och såg ett avsnitt Buffy. Jag dansade med i introt (bra serie = jag dansar/sjunger introt, dålig serie = jag står still) och önskade att jag också var Slayer. Något jag dock kände var en liten nackdel i serien var hur alla tog allt så lätt. Det var liksom: okej, det finns vampyrer och de dödade min brorsa, ska vi käka pizza? Om jag fick reda på att min kompis var vampyrjägare skulle jag blivit ganska jätteförvånad och förmodligen inte trott på det förrän långt efter. Därför tappade den tyvärr lite i trovärdighet (om man nu kan säga så om en serie där vampyrer härjar runt). Annars tyckte jag serien flöt på väldigt fint och jag gillade verkligen kärleks- och vänskapsdelen i det hela. Allt var väldigt "mysigt" trots att det dog folk hela tiden. Ibland blev det lite läskigt och spännande men inte sådär: AAHHHH!!! HUR SKA DET GÅ?!?!?! som vissa serier kan framkalla.

Kostymer, smink och rekvisita: Jag har en liten hatkärlek till 90- talet (kanske för att jag föddes 97) men i Buffy är det bara för härligt. Jag älskar Buffy halvfula stil och de andras med och allt går i samma ton. Jag gillar de relativt dåliga specialeffekterna och vampyrernas masker är så fula att de blir asgrymma! Jag tycker ofta att riktig mask kan vara snyggare än dataanimeringar! De rör sig egentligen i väldigt få miljöer men de som finns är enkla men snygga vilket jag gillar. Skolmiljöerna känns äkta och vampyrernas ställe är väl egentligen ganska fult gjort men det är lite charmen.

 

Spänningsnivå: 1 2 3 4 5

Kärleksnivå: 1 2 3 3.5 4 5

Mysnivå: 1 2 3 4 5

Total betyg: 1 2 3 4 5

 

Tankar inför kommande säsonger: Jag ser supermycket framemot att se de kommande sex säsongerna för jag har hört folk som säger att den bara blir bättre och bättre. Eftersom jag ändå tyckte om första säsongen så mycket som jag gjorde tror jag att det här kan bli en riktigt favorit!

 

Rekommenderas till: Dig som vill ha en mysig serie med älskvärda karaktärer med övernaturliga inslag och spänning!

 

 

 Asså dessa kläder, hahhaha! ♥

 

 

 

 

Titel: Himlen börjar här (org. The sky is everywhere)

 Författare: Jandy Nelson

 Utgivningsår: 2010

 Sidor: 265

 

 

 

 

 

 

Jag tror inte jag är den enda som ofta är lite skeptisk när det kommer till att läsa riktigt riktigt hypade böcker. Den här boken har blivit så obehört hyllad på svenska bokbloggar att det var med blandade känslor jag tog upp boken och började läsa. Den är bra. Riktigt bra. Den är en känslomässig resa, ett litet vackert skrin med kärlek och sorg. Den är smått underbar. Men ändå finns det något som saknas.

 

För det första prickar den här boken in flera saker jag har väldigt svårt för i litteraturen. Som ni kanske märkt om ni läst min blogg ett tag har jag seriösa romansproblem i böcker och det funkar i typ 1% av fallen. Jag tyckte Lennies känslor kändes ganska äkta men det var så PANG! Plötsligt kunde hon inte leva utan honom. Jag måste dock ge lite cred för "triangeldramat". För än gångs skull kändes det realistisk och trovärdigt och jag fann det mer deprimerande än spännande (=plus!). En annan sak som den här boken dock föll lite på är den här uppenbara sorgen. Att ens syster dör är självklart en fullt möjlig situation men allt det som pågick med Bailey innan fann jag bara inte trovärdigt. Det blev lite "nu framställer vi tårar"- style på det hela och sånt har jag väldigt svårt för. Varför kan det inte komma böcker om sorg utan någon "extra sorglig twist" på det hela. Ni som har läst boken tror jag fattar vad jag syftar på för "avslöjande".

 

Ändå har den här boken det som många andra saknar. Den har känslorna. Jag känner verkligen med Lennie och förstår hennes val och hennes sorg känns så verklig. Jag vill bara hoppa in i boken och trösta henne. Jag skrattade flera gånger i boken samtidigt som jag grät säkert lika många. Det är en otroligt känslofylld bok men det är det som gör den så bra. Boken håller ett ganska lugnt tempo genom hela men jag tyckte aldrig att det blev tråkigt eller tjatigt. Karaktärerna utvecklades hela tiden och man fick veta mer om historien hela tiden. Jag tror den kunde tagit andra vändningar och ändå varit lika bra för det blev liiiiiiite för cheesy då och då för min smak och andra teman kunde lagts in som lite extra topping.

 

Lennie är lite läskig för hon är så verklig. Hon är verkligen EXAKT som vissa av mina kompisar. Hon spelar instrument, läser mycket böcker, suktar efter kärlek och är ganska blyg, något som stämmer precis in på flera i min närhet. Jag tyckte hon var otroligt välbeskriven och trots att hon var lite störig då och då kände jag verkligen med henne och hon blev min vän. Baileys pojkvän Toby var en annan underbar karaktär som jag sympatiserade med och Lennies vän Sarah var knäpp och härlig. Men de bästa karaktären av de alla tyckte jag ändå var mormorn. Hon var en så intressant och annorlunda karakär och all hennes historia förgyllde boken. Den enda karaktären jag hade lite problem med var Joe. Egentligen har han allt. Han är väldigt söt och fin men har även sämre sidor som får lysa fram. Men jag tyckte han föll lite platt. Vem var han egentligen? Det var frågan som jag ställde mig under läsningens gång och jag vet inte mer om honom efter att ha läst ut boken. Nej, där tappade boken tyvärr lite av sin magi för han var ändå en så viktig karaktär.

 

Boken starkaste sida är helt klart språket och då läser jag ändå en översättning! Jandy Nelson skriver formuleringar av en kvalité som sträcker sig långt utöver vanlig ungdomslitteratur och språket smälter i munnen när sidorna flyger förbi. Det är ibland så vackert att jag börjar gråta även fast det inte ens hände något särskilt (eller så var jag bara ovanligt trött). Jag verkligen ÄLSKAR Lennies små dikter! De ger boken en personlig touch och är det perfekta sättet att föra fram Lennies känslomässiga förändring under historiens gång. Jag avgudar Jandy Nelsons språk och jag ser galet mycket framemot att läsa hennes nästa bok när den kommer ut! För att vara en debut är Himlen börjar här galet imponerande men den är inte riktigt så bra att jag kan kalla den en favorit. Men den är helt klart en riktigt riktigt bra bok och jag kommer definitivt rekommendera den vidare! Om du söker en vacker, känslomässig resa fylld med sorg och sökande men samtidigt mycket romantik är Himlen börjar här den perfekta boken för dig!

 

 

 

 

Fy fabian vad trött jag är! Igår hade jag en mycket trevlig liten Hunger Gams- fest tillsammans med 9 härliga vänner. Min ofantligt komplicerade tävling gick galant och alla verkade tycka att det var superkul! Vi såg även filmen och käkade sjukt mycket onyttigheter precis som det ska vara. Som på alla fester där jag är involverad (kreativa genier har en tendens att bli festfixare, haha!) var det maskerad och jag gick som en invånare i The Capitol såklart. Kanske inte perfekt men jag blev ändå ganska nöjd med min lilla outfit. ^^ Eftersom jag verkligen ÄLSKAR att klä ut mig tänkte jag starta en ny kategori under namnet "Maskerad, kostym och smink" (ville byta ut smink mot mask men det kanske lät lite väl, haha). Den lär väl inte bli uppdaterad särskilt ofta men då och då kan jag lägga upp lite skojiga kostymer eller outfits som blivit inspirerade av t.ex. en bok- eller filmkarktär. Jag vet inte hur det är med er men det tycker i alla fall jag är kul att läsa om så om ni struntar i såna "ytligheter" XD så kan ni scrolla ner men jag hoppas att någon där ute är lite intresserad i alla fall.

 

 

Då var det dags för årets första månadsrapport. Som ni ser står det numera inte bara läste utan även SÅG. Jag kommer alltså lista filmerna jag har sett eftersom jag själv tycker det är kul när folk gör det och kanske får ni en liten inblick i min filmvärld! ^^

 

Sedda filmer i januari 2013:

The Stig Helmer Story (1.5/5)

Sagan om de två tornen (4.5/5) SETT INNAN!

Sagan om konungens återkomst (4.5/5) SETT INNAN!

Beast of the southern wild (5/5) <--- Lägg märke till att jag är väldigt snål med min betygsskala och en 5:a är ett helt galet bra betyg!

 

I början av månaden bara öste jag på massor av filmer med sedan tog det stopp och jag såg den senaste för mer än två veckor sen. Egentligen ser jag inte så mycket film över huvud taget vilket är synd för jag älskar det verkligen! Som ni ser på betygen var inte The Stig Helmer Story någon riktigt höjdare, har inte gillat någon av Stig Helmer- filmerna jag har sett men det var bara för att familjen skulle "samlas" eller nåt. Ganska tråkig och rolig typ två gånger i hela filmen. Litet plus dock för tidsmarkörer och sådana saker!  Hobbiten och de andra Sagan om Ringen- filmerna (fråga inte varför jag inte såg ettan XD) är ju bara för epic så egentligen kanske de inte är värda sina betyg rent praktiskt men jag är så svag för fantasy så jag älskar dem! Men månadens topp? Kära vänner: BEAST OF THE SOUTHERN WILD ÄR EN AV DE BÄSTA FILMERNA NÅGONSIN!!!! Jag är en ganska hård kritiker skulle jag säga men den förtjänar 78/5 om det skulle vara ett betyg! Seriöst, jag visste knappt vad jag skulle ta mig till! Filmen är Oscars nominerad för bästa film vilket är extremt välförtjänt och på andra punkter också. Den nästan galet talangfulla huvudrollsinnehavaren är på sina 9 år den yngsta någonsin att bli nominerad för bästa kvinnliga huvudroll. Filmen är deprimerande och väldigt "alternativ" eller vad man ska kalla den men fy fan vad bra! Jag blev helt tagen av att se den! Skynda ner till biograferna nu!!!