iceandfire.blogg.se

Titel: Utvandrarna

Serie: Utvandrarna #1

Författare: Vilhelm Moberg

Sidor: 537

Utgivningsår: 1949

Genre: Historisk roman, klassiker

 

Det är Sverige under mitten av 1800-talet och livet är tufft för de fattiga bönderna i Småland. De svälter då skörden slår fel och får ständigt leva i underkastelse för de rikare och mäktigare. I hemlighet drömmer de om ett bättre liv i frihet och deras ögon faller på Amerika, deras drömmars land.

 

Oh yeah! Känslan över att på söndagskvällen slå ihop pärmarna till denna feta klassiker var helt underbar och nu kan jag med stolthet säga att jag har läst det som brukar kallas för Sveriges mest älskade bok (egentligen är det väl bokserie men vi säger bok nu tycker jag!). Jag valde att läsa Utvandrarna när vi på svenskan skulle välja en klassiker att läsa eftersom det känns som en sådan bok som varje svensk ”måste” läsa. Jag förväntade mig att den skulle vara seg med tanke på det lite skrämmande sidoantalet och ja, den var ganska seg. Moberg beskriver allt mycket noga, särskilt sina karaktärer som får ta mest plats i historien och därför går det åt väldigt många sidor till att presentera och lära känna alla karaktärerna (och det är MÅNGA karaktärer). Men den var inte seg så att den blev supertråkig utan jag tyckte fortfarande att den var ganska intressant och den är väldigt skickligt skriven. Vilhelm Moberg spenderade 12 år till och göra efterforskningar innan han skrev den här boken och det märks för den är medveten intill minsta lilla detalj. Det känns verkligen som att jag befinner mig under den tidsperioden och jag lärde mig väldigt mycket under läsningens gång. Något man dock får vara beredd på när man läser den här boken är realismen för den är verkligen realistisk intill minsta lilla ord. Det finns väldigt händelser som läggs till för lite extra spänning och drama utan det är nästan som att se på en dokumentär. Folk dör för att de svälter, inte för att de ska bli ett smärtsamt gråtparti och det uppskattade jag verkligen.

Handlingsförloppet är ganska långsamt och det händer egentligen inte speciellt mycket i hela boken. Det här är den första delen i en serie på fyra böcker och det är mest som en introduktion till de karaktärerna som man får följa genom deras stora äventyr i Nordamerika. Jag blev stundtals lite smått uttråkad då bristen på stora händelser höll på under flera 100 sidor och ofta introduceras en karaktär jättelänge för att sedan bara vara med på några ynka sidor. Men överlag tyckte jag inte att den långsamma takten var något väldigt negativt då den hjälpte till med att få mig att verkligen tycka om de karaktärer som historien handlar om och den byggde upp mycket bra inför kommande böcker.

Våra två viktigaste huvudkaraktärer är det gifta paret Karl Oskar och Kristina och de tar störst plats i historien. Karl Oskar är hjälten i berättelsen och han gestaltas som vänlig och moralisk men samtidigt beslutsam och självständig person som vet vad han vill. Han framstås alltid som den goda och är en stark förebild som symboliserar hopp, god moral och tron på den egna individen. Han har vissa personlighetsdrag som inte riktigt stämmer in på den tidens ideal vilket gör att han blir lite utanför i samhället men när vi läser om honom i modern tid ser hans val ut som det rätta och bästa vilket gör hans karaktär så intressant. Han var definitivt den karaktär jag tyckte mest om i boken! Kristina är en betydligt mer försiktigt karaktär som lättare anpassar sig till samhället hon lever i. Hon är en stark bondkvinna som inte klagar i onödan och alltid försöker göra det hon tror är rätt. Men hon är också alltid en underlägsen karaktär som vet sin plats i samhället och har mycket under ytan och när hon väl får chansen kan hennes inre tankar och känslor ta över. Hon symboliserar mycket vad den tidens kvinnoideal stod för och även fast hon var ganska irriterande ibland tyckte jag om henne mer och mer och det ska bli intressant att se hur hennes karaktär utvecklas. Det finns en hel drös andra karaktärer nämnda och jag tyckte särskilt att Ulrika och Robert var mycket intressanta som båda söker någon typ av frihet i det nya landet. Alla karaktärer var mycket välbeskrivna och levande och det var helt klart en av de bästa delarna med boken.

Språket var förvånansvärt lättförstått och simpelt och det var absolut ingen svårläst klassiker som man ibland stöter på. Moberg skriver djupgående och mycket medvetet vilket jag uppskattade väldigt mycket. Något som dock var fruktansvärt irriterande är att varenda liten dialog (och det är många) är skriven på dialekt vilket gjorde att jag ständigt hade en liten småländsk röst i huvudet. Jag hade absolut inga problem med att förstå vad som sades men det var ändå väldigt störigt för mig som är ganska känslig för grammatiska fel. Jag har stött på det fenomenet i andra svenska lite äldre böcker och texter också och jag fattar inte grejen! Det är bara irriterande och tänk hur det är för de som har svårt för att förstå en viss dialekt. Kul för dem... not... Då tycker jag man ska göra som Astrid Lindgren gör i Emil i Lönneberga och säga att de pratar småländska men inte skriva det. Mycket smart kvinna det där!

Stundtals riktigt seg men överlag var den ändå rätt så bra och jag fastnade särskilt för den fantastiska tidsskildringen och de väluppbyggda karaktärerna. Den är lite jobbig att ta sig igenom men i efterhand tycker jag helt klart att det var värt det och någon gång inom en snarare framtid (vilket förmodligen resulterar i 3 år eller nåt...) ska jag plocka upp del två i serien som heter Invandrarna för jag tror att den kommer vara ännu bättre men tanke på det jag såg nu i slutet av första boken. Det finns även en film som jag planerar att se någon gång och förhoppningsvis representerar den boken på ett bra sätt!

Så.... jag var alltså i Gotland från och med torsdag till söndag med min fina klass på klassresa och det var hur härligt som helst. Vi tittar på raukar, gick på museum, spelade laserdome, cyklade runt som galningar (6.5 mil totalt!!!) och låg och pratade till sent på natten och det var bara för härligt. Sedan har jag inte riktigt pallat blogga utan har mest obsessat Torchwood och såg slut tredje säsongen igår. Fy fabian vad jag grät! HUR KAN NI BARA DÖDA MIN FAVORITKARAKTÄR?!?!?! Inte okej, inte okej! Torchwood är seriöst värst när det kommer till att döda personer man älskar!!! Why, why WHY?!?!?!

 

 

 

För tillfället är jag fortfarande lite smått fast i Utvandrarna men nu ska det fasen mig bli utläst till söndag. Jag är på sida 300 av 570-something och det ska gå! DET SKA GÅ! Jag blir så när jag läser vissa jobbiga böcker, det MÅSTE gå för när jag väl är klar vet jag hur stolt jag kommer att vara över mig själv (och att jag kommer ha 3 andra böcker i serien kvar...). Det är inte så att den är dålig bara seg och väldigt detaljerad men det finns mycket känslor och drama så det är ett plus! Det ska helt enkelt går och sista halvan av en bok brukar ju faktiskt vara bättre! Hoppas på det! Så ja som ni förstår behöver jag nu ha typ läsmarathon varje dag för att hinna med det där så därför blir det tyst här i några dagar men sedan ska ni få en liten trevlig recension!

 

Btw så får jag väl ändå ta och tipsa om en blogg som några av mina kompisar har startar som heter Beyond fiction (hihi, jag kom på namnet) och de ska skriva fanfiction på diverse saker. Tror det blir mest manga, Harry Potter och Percy Jackson så kika gärna in (säg inget om mig bara, de vet inte om att jag bloggar, heheh >:) ).

 

Nu ska jag försöka läsa lite och öva till min pianolektion imorgon men ja... jag blir lätt lite distraherad av en viss katt...

 

 

 

 

 

 

Nu sitter jag på bussen påväg till Gotland med min underbara mysiga klass för en klassresa till och med söndag! Jag är så himla pepp och det kommer bli hur kul som helst! Vi ska cykla runt på Gotland, se på massor saker, ha mysiga grillkvällar och skjuta laservapen på varandra i en grotta (typ Laserdome fast i en grotta). Wii!!! Det ska bli så himla kul! Därför lär det vara lite dött här fram tills jag är tillbaka så försök att inte sakna mig för mycket, haha! xD Vi ses då! :D

 

 

Tjena tjena mittbena! Igår spelade jag in den här lilla videon med blöt hår och en otroligt sexig 80-tals jumpsuit. Jag blev taggad av Nelly att göra den så kallad Tegelstenstaggen som hon översatte från en engelsk booktuber. Här är resultatet!

 

 

 

Jag taggar Emelie, Eve, Bella om ni känner för att göra den och alla andra som vill! ^^

Titel: Scarlet

Serie: The Lunar Chronicles #2

Författare: Marissa Meyer

Utgivningsår: 2013

Sidor: 452

Genre: Fairytale retelling, science fiction

 

 

Cinder vet att hon inte bara är en Lunar, hon är även den försvunna prinsessan Selene som drottning Levana skulle göra vad som helst för att döda. Efter händelserna på balen med prins Kai sitter hon inlåst i Beijings fängelse men lyckas med hjälp av sina Lunar-krafter och det faktum att hon är en cyborg, rymma tillsammans med den charmig kapten Thorne.

Samtidigt i en liten by i Frankrike har Scarlets mormor blivit kidnappad och hon vet inte vem som har gjort det eller varför. Hon stöter på den mystiska Wolf som verkar veta mer än vad han säger och Scarlets mormor var nog inte den hon först trodde att hon var...

 

Jag läste Cinder i julas och tyckte verkligen mycket om den så när jag slog upp första sidan i Scarlet hade jag höga förväntningar och jag blev inte besviken. Scarlet är väldigt intensiv och handlingen börjar där Cinder slutade och sedan utspelar sig allt under bara en vecka. Vi får fortsätta att följa Cinder då hon tillsammans med Kapten Thorne bryter sig ut ur Beijings fängelse och flyr i hans stulna rymdskepp. Samtidigt introduceras vi till en ny huvudkaraktär – Scarlet vars mormor har blivit kidnappad och hon har ingen aning om vart hon är eller vem som har tagit henne. Vi får även följa prins Kais perspektiv och samt ett par röster som bara får några korta sidor. Det är ett väldigt skickligt sätt att berätta på ett spännande sätt och när man läst om Scarlet vill man direkt veta vad som ska hända med Cinder och tvärtom. Jag gillade att Scarlet hade mer mystik än vad Cinder hade och den var betydligt mer oförutsägbar och spännande och man kände hur all action bara låg och kokade under ytan.

Precis som Cinder är en omtolkning av Askungen, är Scarlet en omtolkning av Rödluvan och jag tycker att Marissa Meyer gjorde en riktigt snygg tolkning av sagan. Det finns många tydliga Rödluvan-element och jag flinade flera gånger när hon gjorde annorlunda twister på den klassiska sagan. Vi är kvar i den otroligt coola men också skrämmande framtidsvärlden men vi får följa Scarlet i Frankrike vilket var jätteintressant. Det är alltid spännande att se hur författare skildrar framtiden då de gamla fortfarande finns kvar. Dock känns det som Meyer inte alltid kan bestämma sig för hur hennes framtidsvärld ska vara. Vi stöter på cyborgs, androider och andra högteknologiska grejer men samtidigt lever hela världen i diktatoriska monarkier utan att de riktigt framställs som någonting dåligt. Prins Kai är en god karaktär trots att det han egentligen är, är en diktator som ärvt sin titel. Jag reagerade även på att Scarlet och hennes mormor odlar tomater på någon slags gård i en liten fransk by. Om man har kunnat utveckla cyborgteknik och likande – har man verkligen kvar jordbruket då? Det fanns lite såna där små saker jag störde mig på med världen men överlag är världen helt klart den här seriens starkaste sida. Den är så intressant och jag älskar science fiction-twisten på den med Lunarnas (vad heter de i den svenska översättningen, haha?)!

Trots att den här boken är relativt tjock var den väldigt lätt att ta sig igenom och det är hela tiden action och spänning som får en att fortsätta läsa. Jag tror nog att jag gillade den här lite mer än den första boken för handlingen blev mer intensiv och mysterierna ökade. Det märks att boken är skriven för ungdomar för språket är ganska enkelt och det finns inte så mycket ”mer” än själva historien om ni förstår vad jag menar. I många dystopier blir samhällskritiken och känslorna väldigt tydliga, oavsett vilken målgrupp den riktar sig till och tyvärr faller Scarlet på den sidan där det dystopiska samhället blir lite mesigt. Jag tror boken skulle varit så mycket bättre om hon spann vidare lite mer på smittan och gjorde hotet från drottningen mer skrämmande. Förhoppningsvis kommer vi få se mer av det i de två kommande böckerna för jag märkte hur det gnagde lite på ytan!

Folk har lite olika åsikter om det där med att skriva i flera perspektiv men det är bland det bästa jag vet och jag älskar när man får lära känna många karaktärer. Marissa Meyer har gjort ett fantastiskt bra jobb med att skapa intressanta och välgrundade karaktärer och jag älskar varenda en av dem. Cinder är kick-ass, precis som i första boken och jag gillar att hon inte är så fluffepuff utan har alla typer av känslor. Vår nya huvudkaraktär Scarlet var kanske inte lika cool som Cinder men hon känns väldigt mänsklig och lätt att relatera till. Skulle min mormor vara försvunnen skulle jag också mest bry mig om det ärligt talat. De skiljer sig mycket åt vilket gör att man inte tröttnar lika lätt och båda deras historier var intressanta. Kai kändes tyvärr lite tom som karaktär och jag hoppades mer på att den sköna kapten Thorne skulle bli kärleksintresset men det kanske var det som var poängen. Scarlet träffar den mystiska Wolf och herregud - Wolf! Jag blev kär vid första sidan! HAN. ÄR. FREAKING. AMAZING! Och ja, delar av hans karaktär var lite skumma men det var det som gjorde honom intressant och jag älskade twisten bakom honom. Dock går väl relationen mellan honom och Scarlet lite väl fort, jag menar en vecka - seriöst? De var jättefina tillsammans men jag fattar inte varför författare alltid ska hålla på och fjanta med den där instalove grejen. Hur svårt kan det vara att skapa en trovärdig kärleksrelation?! En annan favoritkaraktär är drottning Levana. Hon fick inte mycket utrymme i den här boken men när hon väl var med – oh boy, vad jag var lycklig. Hon är en av mina absoluta favoritskurkar någonsin och jag skulle lätt kunna läsa en hel bok från hennes perspektiv. Det skulle faktiskt vara intressant för just nu är hennes ondska bara lite halvt motiverad, jag vet makt är typ allt men det måste väl finnas någon större drivkraft bakom?

En riktigt bra fortsättning på en serie som jag tror bara kommer att bli bättre och bättre och jag ser galet mycket framemot Cress som kommer nästa år. NÄSTA ÅR! Hur hade de tänkt att jag skulle kunna vänta till dess?! :’(

PS! Guldstjärna till det urläckra omslaget!

 Välkommen till ännu en evighetslång sammanfattning! April var en helt OTROLIG månad, stressig men underbar och nu kan jag inte vänta på att få kicka igång maj och sommaren!

 

♥ Jag började månanden med ett långt och härligt påsklov som spenderas i Paris vilket var helt underbart. Jag skrev lite om min resa här.

♥ Jag överöstes med Nationella prov vilket inte var sådär superkul men nu har jag bara två matteprov, sedan är jag klar! Fasan vad de ska hålla på att plåga de stackars ungdomarna idag!

♥ Jag hade "Mysteriefest" med mina kompisar vilket var lite intressant... haha! Temat blev väl sådär men själva festen var skitkul, vi körde en töntig vampyrlek som var askul (töntigt och askul går oftast hand i hand), körde Anden i glaset (funkade sådär) och såg på en film jag inte hade sett klart men jag hade sett den innan så det var okej.  Och så plågade jag mina kära vänner med en "gissa ingredisenserna i muffinesen"-lek som var väldigt underhållande, hahah.

♥ Jag åkte till Stockholm med min bokklubb och köpte hem två fina böcker plus en otroligt sexig Tardis-tekanna