iceandfire.blogg.se

Burned and frozen.

No more losing the war

Kategori: Bokrecensioner

Titel: Ender's game (sv. titel: Enders spel)
Serie: Ender's saga #1
Författare: Orson Scott Card
Sidor: 324
Utgivningsår: 1994
 
Handling (idag var jag lat):
In order to develop a secure defense against a hostile alien race's next attack, government agencies breed child geniuses and train them as soldiers. A brilliant young boy, Andrew "Ender" Wiggin lives with his kind but distant parents, his sadistic brother Peter, and the person he loves more than anyone else, his sister Valentine. Peter and Valentine were candidates for the soldier-training program but didn't make the cut—young Ender is the Wiggin drafted to the orbiting Battle School for rigorous military training.

Ender's skills make him a leader in school and respected in the Battle Room, where children play at mock battles in zero gravity. Yet growing up in an artificial community of young soldiers Ender suffers greatly from isolation, rivalry from his peers, pressure from the adult teachers, and an unsettling fear of the alien invaders. His psychological battles include loneliness, fear that he is becoming like the cruel brother he remembers, and fanning the flames of devotion to his beloved sister.
 
Jag hade velat läsa den här boken så himla länge när jag äntligen plockade upp den på biblioteket. Alla sa att den var så fruktansvärt bra och filmen har premiär i november. Min nuvarande besatthet för science fiction- litteratur gjorde inte valet svårt.
 
Ender's game är en av de mest teknoboostade sci-fi romaner jag har läst och då har jag läst en hel del vid det här laget. Den klingar av hårda elelement, hyperteknologi, rymdskepp och aliens. Det jag tycker är så härligt med miljön i Ender's game är att det är som en blandning av mer naturvetenskapligt riktad science fiction och samhällsriktad science fiction. Vi får våra rymdskepp, laservapen och annat kul samtidigt som vi får politiska draman och ett samhälle som håller på att kollapsa. För mig gick det rakt in i hjärtat och romanen var så otroligt faschinerande.
 
Boken är byggd med mystisk och hela tiden undrar man vad som egentligen pågår och varför de gör som de gör. Efter att ha läst serier som The hunger games, Across the universe och The maze runner är jag van vid upplägget och försökte tänka ut alla möjliga förklaringar till hur hela det stora kriget hade gått till och ändå blev jag ständigt överraskad. För mig hade boken en lite seg början. Den var intressant och så men egentligen inget särskilt. Jag kände att det skulle bli en average sci-fi bok med lite tuffa element och så. Men hola baloa, när man börjar närmar sig de 100 sista sidorna drar det igång som fan och herregud vad jag älskade slutet! Från att ha varit en bra men inte så speciell bok blev den helt galet fantastisk och jag skrek, grät och skrattade av förtjusning för FY FAN VILKET BRA SLUT!!! Det vände hela boken för mig och jag totalt AVGUDADE DET! Boken är 300% värd att läsa bara för de sista 50 sidorna, seriöst. Jag kände mig helt tom efter jag hade läst den och visste knappt vad jag skulle ta mig till. Däremot fattar jag inte varför det är tvunget att vara en serie för första boken slutade perfekt för att vara fristående. Om det är någon som har läst uppföljaren får ni gärna säga till om det är värt det för om det inte är det har jag gärna kvar minnet av den här boken.
 
Ender är en så fin karaktär och jag verkligen älskade honom. Visst, det är inte specielllt realistiskt att en massa barn är så himla smarta men ey, det är framtiden, allt kan hända! Dock kände jag att vissa andra karaktärer kanske var lite bleka ibland och man fick inte lära känna dem så jättebra. Jag tyckte att det var supersynd att man inte fick läsa mer ur Valentines perspektiv för både hennes karaktär och hennes story-line var sjukt intressanta. Jag älskade den politiska biten i hennes få kapitel och jag tror boken skulle blivit mycket mer intressant om man såg mer av det (kan iofs bero på att jag älskar politik men ja...).
 
Som vissa av er kanske vet har Orson Scott Card sagt en del homofobiska utalande och har blivit känd för att inte vara en särskilt trevlig person. Många har bestämt sig för att inte läsa hans böcker och se filmen när den kommer ut av den anledningen. Själv tror jag på att man kan skapa bra grejer fast man är en hemsk person och Ender's game är ett bra exempel för det är en sjukt bra bok. Kan man märka homofobin i boken? Asså de flesta i boken är under 12 år och har inte direkt några romantiska föreställningar än eller vad man ska säga. Så nej, jag tycker inte de märks. Det finns ingen romantisk relation i hela boken så då kan man knappast anklaga själva boken i sig för att vara homofobisk. Däremot har den även fått klagomål om att vara sexistisk vilket man kan säga lite vad man vill om för face it or not, science fiction och fantasy är nästan alltid mansdominerande och antigen blir man sur eller så skiter man i det och läser det ändå. I Ender's game finns två viktiga kvinnliga karaktärer som är tuffa och får ta en del plats och ja, det suger men det är knappast unikt. Man kan ställa sig frågor som "Hur kommer det sig att det bara finns en tjej som är tillräckligt smart för Battle school?" lika gärna som man kan fråga varför det inte finns en enda kvinna nämnd i Hobbiten men sådan är tyvärr den typ av litteratur. Det är därför jag älskar den nya science fiction vågen med böcker som Hunger Games och Divergent där starka kvinnliga karaktärer får ta störst plats.
 
Boken var bara bra i början tills slutet slog till och gjorde mig förälskad i den. Om du funderar på att läsa den tycker jag absolut inte att du ska tveka för den är helt klart värd det! Om du tycker om The maze runner- serien av James Dashner så tycker jag du ska plocka upp den här med för de är väldigt lika varandra. Den åttonde november har filmen premiär och ärligt talat är jag inte helt såld på idén. Jag tycker trailern ser lite sådär ut och det känns som att den gör sig bättre i bokform. Men jag ska självklart se den ändå och se vad jag tycker!
 
 
 Rubrik: No more losing the war - Half moon run
 

Sommarläsning (1/6) - Kill your heroes

Kategori: Bokrecensioner

Jag läste väldigt mycket böcker i somras som jag aldrig recenserade av olika själv så nu tänkte jag göra en liten serie i 6-delar där jag skriver kort om mina åsikter om de böcker jag läste. Idag recenserar jag de två sista delarna i Maze runner- trilogin och prequelen The kill order. Eftersom det var väldigt länge sedan jag läste vissa av böckerna är recensionerna ibland lite tunna.
 
 
 
Titel: The scorch trials
Serie: The maze runner #2
Författare: James Dashner
Sidor: 359
Utläst: 25 maj 2013
 
SPOLIER-VARNING FÖR DIG SOM INTE HAR LÄST DEL ETT I SERIEN!
 
Handling: Thomas och de andra Gladersarna trodde att problemen skulle vara över när de hade tagit sig ut ur den stora labyrinten. Men det visar sig bara vara början på ännu större utmaning och ingen av dem förstår varför de nu är tvungna att genomgå The scorch trials och ta sig igenom ett öken landskap fullt med människor som är smittade med den vansinnighetsdrivande sjukdomen The Flare. Kommer han kunna överleva ännu än utmaning och om han gör det - är livet som väntar på andra sidan verkligen bättre?
 
Jag var otroligt taggad på att läsa fortsättningen på den spännande serien The maze runner. Del två är minst lika actionfylld och James Dashner slänger cliffhanger på cliffhanger efter varandra. Handling blir mer intressant då vi får veta mer och mer om världen omkring The Glade och det är omöjligt att lista ut hur saker och ting hör ihop. Ibland kan andra boken kännas som en stor upprepning men här är det nya grejer hela tiden och mysteriet trappas bara uppåt. Jag kunde aldrig sluta läsa den och sidorna flög fram! Det enda som jag personligen känner är ett stort problem för Dashner är att många av hans karaktärer totalt saknar personlighet. Eller visst, det har väl personlighet men alla har samma personlighet och det är helt omöjligt att skilja på de flesta av The Gladers. Vi träffar på ett par nya riktigt intressanta karaktärer som jag tyckte mycket och som hade lite annorlunda röster. Jag tror att boken skulle blivit så bra om fler karaktärer blev lite speciella men i överlag var det en fantastisk uppföljare till första boken!
 
Titel: The Death cure
Serie: The maze runner #3
Författare: James Dashner
Sidor: 329
Utläst: 20 juni 2013
 
SPOILERVARNING FÖR DIG SOM INTE LÄST BOK ETT OCH TVÅ!
 
Handling: Utmaningarna är över för Thomas och hans vänner och WICKED planerar att återställa deras minne för att skapa det slutgiltiga botemedlet för The Flare. Men Thomas litar inte på WICKED och tänker inte låta sig lura ännu än gång. Hemligheterna avslöjas och mysterierna lös upp. Varför hamnade han ens där från början?
 
Sista delen i en fantastisk trilogi och jösses Amalia, vilket slut! Man kan nästan skratta till Suzanne Collins Revolt när man avslutat den här för det är förmodligen en av de mest deprimerande böckerna i världshistorien (och sen läste jag The kill order...). Det här är verkligen en dystopi i sin fulla bemärkelse och tanken på att mänskligheten någonsin skulle kunna göra något sånt här är helt fruktansvärd. Boken är lite annorlunda uppbyggd än de tidigare och jag kan förstå varför folk inte tycker om den här sista boken men jag tycker att det blev ett annorlunda men riktigt bra slut. En trilogi som verkligen håller sig från början till slut!
 
 
Titel: The kill order
Serie: The maze runner #0.5
Författare: James Dashner
Sidor: 331
Utläst: 26 juni 2013
 
Handling: Vad som hände innan The maze runner- serien börjar
 
För dig som funderar på att börja läsa den här serien så börja inte med The kill order för den avslöjar allt intressant och spännande! För dig som däremot har läst böckerna så nja, jag kan inte säga att man direkt måste läsa den här boken. Den har helt andra karaktärer och har en liten "jag måste sälja fler böcker" känsla över sig. Men är du ett fan som jag så visst, kör på. Jag varnar dig dock att det här är en av de mest deprimerande böckerna du någonsin kommer att läsa i hela ditt liv och det finns i princip noll ljuspunkter i hela boken. Väldigt annorlunda YA och det kunde gjorts så bra men tyvärr kände jag att det inte riktigt hängde ihop och historien blev mest rörig.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

3 i 1

Kategori: Bokrecensioner

Jag är fruktansvärt efter med mina bokrecensioner och jag ska försöka ta igen det så gott jag kan under de närmaste veckorna (förhoppningsvis är jag ikapp innan skolan börjar igen). Därför kan recensioner vara lite oklara efter som det var ett bra tag sedan jag läste många av böckerna.
 
Titel:  Mother, come home
Författare och tecknare: Paul Hornschemeier
Sidor: 128
Utgivningsår: 2004
Genre: Grafisk roman, mycket deprimerande
Utläst: 2 maj 2013 (jag vet, det var waaaaay baaaack)
 
Jisses! För er som tror att grafiska romaner och seriealbum bara kan handla om en söt gulliga tjej som får superkrafter eller något likande - släng dig i väggen. Eller nej, läsa den här grafiska romanen först och sen kan du slänga dig i väggen eller snarare - läs den och du kommer frivilligt slänga dig i väggen för den här boken är så JÄKLA SORGLIG! Jag har läst en del "alternativa" grafiska romaner eller vad man ska kalla det och de flesta har mest varit snygga att titta på med lite halvflummig storyline men herregud vad den här var bra. Ursnygga bilder i ganska klassiska "comic book"- style med en extremt sorlig berättelse om en pappa och en son som försöker fortsätta med livet efter att mamman har gått bort. Och guuuuuuuuuuuuuuuuuud, den är så fruktansvärt hemsk! Men jag älskar den och om du är lite inne på grafiska romaner måste du bara läsa den här.
Det räcker att jag kollar på en av bilderna från albumet för att gråta. Seriöst den mest deprimerande grafiska romanen någonsin!
 
 
Titel: Hundra procent fett
Författare och tecknare: Liv Strömquist
Sidor: 134
Utgivningsår: 2006
Genre: Seriealbum, humor
Utläst: 31 maj 2013
 
Liv Strömquist har blivit en riktigt favorit för mig och hennes härliga humoristiska och samhällskritiska seriealbum gör mig aldrig besviken. Det här är hennes debut och den var så himla bra. Jag skrattade seriöst igenom hela albumet! (sitt aldrig bland folk och läsa roliga saker, det kan bli lite pinsamt...). Som vanligt blandar hon in mycket fakta och samhällskritik och det här är min nya favorit av henne tillsammans med Ja till Liv!, som jag avgudar. Om du ännu inte har läst något av Liv Strömquist rekommenderar jag definitivt att du kollar in den här eller någon av hennes andra härliga album, för de är så himla bra! Jag har recenserat nästan alla så klicka gärna för att läsa mina recensioner.
 
Btw, världens mest underbara omslag ever, haha!
 
Annat jag har läst av författaren:
 
 
Titel: Äventyret börjar
Serie: One piece
Författare: Eiichiro Oda
Sidor: 205
Utgivningsår: 1997 (woho, mitt födelseår!)
Genre: Manga, humor, pirater, kind of övernaturligt
Utläst: 2 juni 2013
 
Tillsammans med Naruto och Dragonball skulle jag nog säga att One piece är den mest kända mangan ute. Det finns ca sjuttioelvatusenmiljarder volymer ute och när jag såg den första inne på Myrorna av alla ställen (hittar aldrig grafiska romaner och mangor på Myrorna) kunde jag inte låta bli att köpa den. One piece handlar om pirater och första volymen är egentligen bara en väldigt kort introduktion. Ärligt talat föll jag inte riktigt och jag tyckte bara den var lite halvkul och konstig (och inte konstig på ett bra sätt). Jag tror jag skulle tyckt mycket om den när jag var yngre men nu kändes den inte riktigt rätt. För en så pass lång serie känner jag inte riktigt att det är värt att lägga ner 75 miljoner timmar på att läsa alla volymer när det finnas annan manga där ute som har både färre volymer och bättre story.
 
 
 

Everything's fine in America

Kategori: Bokrecensioner

Titel: Utvandrarna
Serie: Utvandrarna #1
Författare: Vilhelm Moberg
Sidor: 537
Utgivningsår: 1949
Genre: Historisk roman, klassiker
 
Handling:

Det är Sverige under mitten av 1800-talet och livet är tufft för de fattiga bönderna i Småland. De svälter då skörden slår fel och får ständigt leva i underkastelse för de rikare och mäktigare. I hemlighet drömmer de om ett bättre liv i frihet och deras ögon faller på Amerika, deras drömmars land.

 

Oh yeah! Känslan över att på söndagskvällen slå ihop pärmarna till denna feta klassiker var helt underbar och nu kan jag med stolthet säga att jag har läst det som brukar kallas för Sveriges mest älskade bok (egentligen är det väl bokserie men vi säger bok nu tycker jag!). Jag valde att läsa Utvandrarna när vi på svenskan skulle välja en klassiker att läsa eftersom det känns som en sådan bok som varje svensk ”måste” läsa. Jag förväntade mig att den skulle vara seg med tanke på det lite skrämmande sidoantalet och ja, den var ganska seg. Moberg beskriver allt mycket noga, särskilt sina karaktärer som får ta mest plats i historien och därför går det åt väldigt många sidor till att presentera och lära känna alla karaktärerna (och det är MÅNGA karaktärer). Men den var inte seg så att den blev supertråkig utan jag tyckte fortfarande att den var ganska intressant och den är väldigt skickligt skriven. Vilhelm Moberg spenderade 12 år till och göra efterforskningar innan han skrev den här boken och det märks för den är medveten intill minsta lilla detalj. Det känns verkligen som att jag befinner mig under den tidsperioden och jag lärde mig väldigt mycket under läsningens gång. Något man dock får vara beredd på när man läser den här boken är realismen för den är verkligen realistisk intill minsta lilla ord. Det finns väldigt händelser som läggs till för lite extra spänning och drama utan det är nästan som att se på en dokumentär. Folk dör för att de svälter, inte för att de ska bli ett smärtsamt gråtparti och det uppskattade jag verkligen.

Handlingsförloppet är ganska långsamt och det händer egentligen inte speciellt mycket i hela boken. Det här är den första delen i en serie på fyra böcker och det är mest som en introduktion till de karaktärerna som man får följa genom deras stora äventyr i Nordamerika. Jag blev stundtals lite smått uttråkad då bristen på stora händelser höll på under flera 100 sidor och ofta introduceras en karaktär jättelänge för att sedan bara vara med på några ynka sidor. Men överlag tyckte jag inte att den långsamma takten var något väldigt negativt då den hjälpte till med att få mig att verkligen tycka om de karaktärer som historien handlar om och den byggde upp mycket bra inför kommande böcker.

Våra två viktigaste huvudkaraktärer är det gifta paret Karl Oskar och Kristina och de tar störst plats i historien. Karl Oskar är hjälten i berättelsen och han gestaltas som vänlig och moralisk men samtidigt beslutsam och självständig person som vet vad han vill. Han framstås alltid som den goda och är en stark förebild som symboliserar hopp, god moral och tron på den egna individen. Han har vissa personlighetsdrag som inte riktigt stämmer in på den tidens ideal vilket gör att han blir lite utanför i samhället men när vi läser om honom i modern tid ser hans val ut som det rätta och bästa vilket gör hans karaktär så intressant. Han var definitivt den karaktär jag tyckte mest om i boken! Kristina är en betydligt mer försiktigt karaktär som lättare anpassar sig till samhället hon lever i. Hon är en stark bondkvinna som inte klagar i onödan och alltid försöker göra det hon tror är rätt. Men hon är också alltid en underlägsen karaktär som vet sin plats i samhället och har mycket under ytan och när hon väl får chansen kan hennes inre tankar och känslor ta över. Hon symboliserar mycket vad den tidens kvinnoideal stod för och även fast hon var ganska irriterande ibland tyckte jag om henne mer och mer och det ska bli intressant att se hur hennes karaktär utvecklas. Det finns en hel drös andra karaktärer nämnda och jag tyckte särskilt att Ulrika och Robert var mycket intressanta som båda söker någon typ av frihet i det nya landet. Alla karaktärer var mycket välbeskrivna och levande och det var helt klart en av de bästa delarna med boken.

Språket var förvånansvärt lättförstått och simpelt och det var absolut ingen svårläst klassiker som man ibland stöter på. Moberg skriver djupgående och mycket medvetet vilket jag uppskattade väldigt mycket. Något som dock var fruktansvärt irriterande är att varenda liten dialog (och det är många) är skriven på dialekt vilket gjorde att jag ständigt hade en liten småländsk röst i huvudet. Jag hade absolut inga problem med att förstå vad som sades men det var ändå väldigt störigt för mig som är ganska känslig för grammatiska fel. Jag har stött på det fenomenet i andra svenska lite äldre böcker och texter också och jag fattar inte grejen! Det är bara irriterande och tänk hur det är för de som har svårt för att förstå en viss dialekt. Kul för dem... not... Då tycker jag man ska göra som Astrid Lindgren gör i Emil i Lönneberga och säga att de pratar småländska men inte skriva det. Mycket smart kvinna det där!

Stundtals riktigt seg men överlag var den ändå rätt så bra och jag fastnade särskilt för den fantastiska tidsskildringen och de väluppbyggda karaktärerna. Den är lite jobbig att ta sig igenom men i efterhand tycker jag helt klart att det var värt det och någon gång inom en snarare framtid (vilket förmodligen resulterar i 3 år eller nåt...) ska jag plocka upp del två i serien som heter Invandrarna för jag tror att den kommer vara ännu bättre men tanke på det jag såg nu i slutet av första boken. Det finns även en film som jag planerar att se någon gång och förhoppningsvis representerar den boken på ett bra sätt!

Wolf

Kategori: Bokrecensioner

Titel: Scarlet
Serie: The Lunar Chronicles #2
Författare: Marissa Meyer
Utgivningsår: 2013
Sidor: 452
Genre: Fairytale retelling, science fiction
 
VARNING! RECENSIONEN INNEHÅLLER SPOILERS FÖR DIG SOM INTE LÄST FÖRSTA BOKEN!
 
Handling:

Cinder vet att hon inte bara är en Lunar, hon är även den försvunna prinsessan Selene som drottning Levana skulle göra vad som helst för att döda. Efter händelserna på balen med prins Kai sitter hon inlåst i Beijings fängelse men lyckas med hjälp av sina Lunar-krafter och det faktum att hon är en cyborg, rymma tillsammans med den charmig kapten Thorne.

Samtidigt i en liten by i Frankrike har Scarlets mormor blivit kidnappad och hon vet inte vem som har gjort det eller varför. Hon stöter på den mystiska Wolf som verkar veta mer än vad han säger och Scarlets mormor var nog inte den hon först trodde att hon var...

 

Jag läste Cinder i julas och tyckte verkligen mycket om den så när jag slog upp första sidan i Scarlet hade jag höga förväntningar och jag blev inte besviken. Scarlet är väldigt intensiv och handlingen börjar där Cinder slutade och sedan utspelar sig allt under bara en vecka. Vi får fortsätta att följa Cinder då hon tillsammans med Kapten Thorne bryter sig ut ur Beijings fängelse och flyr i hans stulna rymdskepp. Samtidigt introduceras vi till en ny huvudkaraktär – Scarlet vars mormor har blivit kidnappad och hon har ingen aning om vart hon är eller vem som har tagit henne. Vi får även följa prins Kais perspektiv och samt ett par röster som bara får några korta sidor. Det är ett väldigt skickligt sätt att berätta på ett spännande sätt och när man läst om Scarlet vill man direkt veta vad som ska hända med Cinder och tvärtom. Jag gillade att Scarlet hade mer mystik än vad Cinder hade och den var betydligt mer oförutsägbar och spännande och man kände hur all action bara låg och kokade under ytan.

Precis som Cinder är en omtolkning av Askungen, är Scarlet en omtolkning av Rödluvan och jag tycker att Marissa Meyer gjorde en riktigt snygg tolkning av sagan. Det finns många tydliga Rödluvan-element och jag flinade flera gånger när hon gjorde annorlunda twister på den klassiska sagan. Vi är kvar i den otroligt coola men också skrämmande framtidsvärlden men vi får följa Scarlet i Frankrike vilket var jätteintressant. Det är alltid spännande att se hur författare skildrar framtiden då de gamla fortfarande finns kvar. Dock känns det som Meyer inte alltid kan bestämma sig för hur hennes framtidsvärld ska vara. Vi stöter på cyborgs, androider och andra högteknologiska grejer men samtidigt lever hela världen i diktatoriska monarkier utan att de riktigt framställs som någonting dåligt. Prins Kai är en god karaktär trots att det han egentligen är, är en diktator som ärvt sin titel. Jag reagerade även på att Scarlet och hennes mormor odlar tomater på någon slags gård i en liten fransk by. Om man har kunnat utveckla cyborgteknik och likande – har man verkligen kvar jordbruket då? Det fanns lite såna där små saker jag störde mig på med världen men överlag är världen helt klart den här seriens starkaste sida. Den är så intressant och jag älskar science fiction-twisten på den med Lunarnas (vad heter de i den svenska översättningen, haha?)!

Trots att den här boken är relativt tjock var den väldigt lätt att ta sig igenom och det är hela tiden action och spänning som får en att fortsätta läsa. Jag tror nog att jag gillade den här lite mer än den första boken för handlingen blev mer intensiv och mysterierna ökade. Det märks att boken är skriven för ungdomar för språket är ganska enkelt och det finns inte så mycket ”mer” än själva historien om ni förstår vad jag menar. I många dystopier blir samhällskritiken och känslorna väldigt tydliga, oavsett vilken målgrupp den riktar sig till och tyvärr faller Scarlet på den sidan där det dystopiska samhället blir lite mesigt. Jag tror boken skulle varit så mycket bättre om hon spann vidare lite mer på smittan och gjorde hotet från drottningen mer skrämmande. Förhoppningsvis kommer vi få se mer av det i de två kommande böckerna för jag märkte hur det gnagde lite på ytan!

Folk har lite olika åsikter om det där med att skriva i flera perspektiv men det är bland det bästa jag vet och jag älskar när man får lära känna många karaktärer. Marissa Meyer har gjort ett fantastiskt bra jobb med att skapa intressanta och välgrundade karaktärer och jag älskar varenda en av dem. Cinder är kick-ass, precis som i första boken och jag gillar att hon inte är så fluffepuff utan har alla typer av känslor. Vår nya huvudkaraktär Scarlet var kanske inte lika cool som Cinder men hon känns väldigt mänsklig och lätt att relatera till. Skulle min mormor vara försvunnen skulle jag också mest bry mig om det ärligt talat. De skiljer sig mycket åt vilket gör att man inte tröttnar lika lätt och båda deras historier var intressanta. Kai kändes tyvärr lite tom som karaktär och jag hoppades mer på att den sköna kapten Thorne skulle bli kärleksintresset men det kanske var det som var poängen. Scarlet träffar den mystiska Wolf och herregud - Wolf! Jag blev kär vid första sidan! HAN. ÄR. FREAKING. AMAZING! Och ja, delar av hans karaktär var lite skumma men det var det som gjorde honom intressant och jag älskade twisten bakom honom. Dock går väl relationen mellan honom och Scarlet lite väl fort, jag menar en vecka - seriöst? De var jättefina tillsammans men jag fattar inte varför författare alltid ska hålla på och fjanta med den där instalove grejen. Hur svårt kan det vara att skapa en trovärdig kärleksrelation?! En annan favoritkaraktär är drottning Levana. Hon fick inte mycket utrymme i den här boken men när hon väl var med – oh boy, vad jag var lycklig. Hon är en av mina absoluta favoritskurkar någonsin och jag skulle lätt kunna läsa en hel bok från hennes perspektiv. Det skulle faktiskt vara intressant för just nu är hennes ondska bara lite halvt motiverad, jag vet makt är typ allt men det måste väl finnas någon större drivkraft bakom?

En riktigt bra fortsättning på en serie som jag tror bara kommer att bli bättre och bättre och jag ser galet mycket framemot Cress som kommer nästa år. NÄSTA ÅR! Hur hade de tänkt att jag skulle kunna vänta till dess?! :’(

PS! Guldstjärna till det urläckra omslaget!

Annat jag har läst av författaren:

Some nights

Kategori: Bokrecensioner

[En mini-recension]
 
Titel: The wrong place
Författare: Brecht Evens
Utgivningsår: 2010
Genre: Grafisk roman, random
 
Den här boken var sannerligen ett spontanlån och jag hade aldrig hört talas om den och jag hade absolut ingen aning om vad den handlade om. Ärligt talat vet jag fortfarande inte riktigt vad den handlar om... Det är små historier som går ihop med varandra och krestar kring en fest. Historien var skum... Eller kanske inte så skum men man kan knappast säga att den här boken har så mycket handling. Det finns mycket repliker som är skrivna som om man skulle stå i hörnet av ett rum och lyssna men det är helt vardagliga saker. Den här boken/albumet eller vad man ska kalla det är riktigt skumt men de fantastiska bilderna får mig på fall ändå. Dessa bilder är bland det bästa jag har sett i grafiska romaner! SÅ JÄKLA SNYGGT! Gud, jag dog lite över varje bild! Så om du söker efter ett album med mycket historia och bakgrund - leta någon annan stans. Vill du ha det snyggaste albumet i världshistorien - läs för guds skull!!!
 
En av de löjligt vackra bilderna i albumet:
 
 

Crazy for you baby

Kategori: Bokrecensioner

Titel: Marbles
Författare: Ellen Forney
Sidor: 237
Språk: Engelska
Genre: Självbiografi, grafiska romaner
 
 
När jag plockade upp det här albumet på biblioteket hade jag verkligen ingen som helst aning om vad den handlade om. Jag såg en färgglad och härlig framsida och tänkte, why not? Det visade bli en mycket annorlunda läsupplevelse. Jag har blivit ganska van vid att läsa grafiska romaner vid det här laget och jag har läst ett par stycken av skiftande kvalité. Jag har läst både ren fiktion, djupa filosofiska saker och samhällskritiska verk men Marbles gav mig något jag aldrig tidigare hade stött på, en självbiografi i form av en grafisk roman. Egentligen blir det ju då ingen grafisk roman utan snarare en grafisk memoar men jaja, ni fattar vad jag menar.
 
Ellen Forney är en amerikansk tecknare som för er bokbloggare och bokbloggsläsare förmodligen är mest känd för att ha illusterat boken Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsinidan som jag själv inte läst men jag har hört otroligt mycket gott om den. Hon är alltså en tecknare och Marbles är hennes historia som börjar när hon precis ska fylla 30 år och bli diagnoserade med en bipolär sjukdom. När man är bipolär är man stundtals hyperglad och stundtals djupt deprimerad (läs på Wikipedia om du känner för det). Det är egentligen det det här albumet handlar om, hur hon hanterar sin sjukdom och hur hon förändras som person. Jag har inte läst så mycket om psykologiska sjukdomar därför att 1. jag är 15 snart 16 år och det är kanske inte fullt normalt att läsa om då  och 2. båda mina föräldrar är psykologer så jag får reda tillräckligt tjat i vardagen, haha. Nej, men seriöst nu så var det faktiskt väldigt intressant och särskilt när det var självbiografiskt. Man får en väldigt tydlig inblick i hur det är och jag tycker att Ellen Forney berättar om det på ett väldigt intressant sätt. Ibland är det lite svåra ord (vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag inte är någon expert på psykologiska termer på engelska) men det mesta förklarades väldigt bra så det var enkelt att förstå och hänga med.
 
Ellen Forney har en barnslig och väldigt härlig tecknarstil som känns ganska typisk för amerikanska comic books men hennes berättarstil är både orginell och väldigt kraftfull. Ofta när jag läser självbiografiska texter och böcker upplever jag att det lätt blir "först gjorde jag det här, sen gjorde jag det här"- stuk på det hela vilket gör det extremt tråkigt enligt men här var det mycket mer en så. Man får hela tiden följa hennes tankar och känslor och jag tycker det är så mycket roligare än att bara lyssna på massor av babbel om onödiga händelser. Och hon gör det så jäkla bra! Seriöst, jag blev verkligen chockad över hur bra det här albumet var under läsningens gång. Ellen Forney är verkligen inspirerande och det här albumet fångade mig helt och hållet. Jag har vanligtvis lite svårt för just biografier eftersom de har en tendens att tråka ut mig något så fruktansvärt så att läsa om någons liv i form av en grafisk roman var helt perfekt! Jag ska definitivit hålla utkik efter flera liknande för den här var riktigt, riktigt bra!

A whole new world

Kategori: Bokrecensioner

Titel: Shades of Earth
Serie: Across the universe #3
Författare: Beth Revis
Utgivningsår: 2013
Sidor: 369
Språk: Engelska
Genre: Science fiction, dystopi
 
VARNING! DENNA RECENSION INNEHÅLLER MYCKET STORA SPOILERS FÖR ER SOM INTE LÄST DE TVÅ TIDIGARE DELARNA I TRILOGIN!
 
Handling:
Amy och Elder har landat på den nya planeten med hopp om en framtid i frihet. Men Centuari- Earth är inte riktigt som de och alla andra hade föreställt sig. Det finns hemska dinosaurieliknande monster och giftiga blommor som får en att bli medvetslös i flera timmar. Ingen vet vad som pågår förutom att det finns någon eller några där ute och de vill inte ha dem kvar.
 
 
A million suns slutade extremt spännande och med så mycket hopp i sig. Jag var så taggad på att se hur Centuari- Earth skulle vara. Men som vi som har läst de två tidigare böckerna i serien vet att Beth Revis inte verkar vara något större fan av lycka i sina böcker. Innan de ens landar blir det problem och massor av människor dör. Sedan går det bara down, down, down och jag lider verkligen med karaktärerna för att de är tvungna att gå igenom det de gör. När man fick veta hur allt hängde ihop satt jag bara och stirrade och kunde knappt få fram ett ord. Det är så fruktansvärt hemskt redan från första boken och det blir bara värre och värre och mitt stackars hjärta fick lida och lida men det var det värt det för den här boken är så otroligt bra!
 
I Shades of Earth fick vi se betydligt starkare science fiction- element än vi sett i de tidigare böckerna. Jag menar, kom igen: DET FINNS DINOSAURIELIKNANDE MONSTER! Det var precis det jag misstänkte skulle hända och förändrade verkligen stämningen i boken. Plöstligt var det verkligen sci-fi och hotet kom från ännu flera håll. Händelseförloppet är lika bra som alltid och Beth Revis är en mästare på att skapa spänning och avslöja precis tillräckligt mycket för att man ska få idéer om vad som ska hända men sedan bli totalt chockad. Nu mera är jag van vid hennes skrivsätt så plot-twisterna blev inte lika stora överraskningar men gav mig så mycket spänning och engagemang att jag inte riktigt var medveten om omvärlden. Så fort någon pratade med mig under läsningens gång var jag ungefär såhär:
 
Hur Revis lyckades binda ihop trilogin är helt otrolig och känner mig fortfarande helt tom. Hela historien är så fruktansvärt skrämmande och hemsk och en av de mest tänkvärda böckerna jag har läst, trots att det är en science fiction-roman för ungdomar. Vad är ett liv värt egentligen? Är det värt att kämpa för något bättre när alla alternativ är lika hemska? Jag kommer aldrig kunna sluta tänka på den här trilogin för den ställer svåra frågor på ett sätt som så få andra lyckas med och det är så mycket känsla och tanke bakom varenda händelse i den här boken. Jag är kär! Den här boken, ja, hela serien är så extremt välplanerad, smart, spännande, intressant, romantisk, skrämmande, tankevärd (ja, jag kan fortsätta ett bra tag till), galen, engagerande, politisk... DEN ÄR HELT JÄVLA UNDERBAR! Om vi ska ta det där med politiken var det något jag verkligen älskar i den här serien för det är där så tydligt utan att bli för komplicerat eller svårt. Man får tänka själv och man blir aldrig dumförklarad. Det är inte lätta ämnen Beth Revis tar upp men ändå lyckas hon göra det på ett så enkelt och skrämmande men samtidigt vackert sätt.
 
I tidigare böcker har jag gillat Elder lite halvt. Han har alltid haft lite stalker-varning över sig för mig och har stundtals varit lite barnslig men plötsligt var det PANG! och hans karaktär var helt fantastisk. Den Elder vi ser i Shades of Earth är en ledare, någon som har mod att offra allt för sitt folk och de han älskar. Han blev min absoluta favoritkaraktär i boken och hans realtion med Amy är mer fokuserad i den här boken men har också betydligt fler grunder. Om vi ska prata om Amy hade hon stunder i boken då hon kanske inte gjorde riktigt rätt saker och det kändes som de bröt lite mot vad hennes karaktär vanligtvis skulle ha gjort (alla som läst boken förstår precis vad jag menar) men om man bortser från det är hon en fantastisk karaktär och jag vet inte om jag skulle orka leva om jag gick igenom det hon går igenom. Både Elder och Amy är så starka karaktärer och tillsammans blir de ett av mina favoritpar. Vi stöter på en hel del nya karaktärer i den här boken och intressantast var helt klart Amys pappa. Ja, han är hemsk men han har så många sidor och lager att han blir en av de mest intressanta karaktärerna. Om det här serien skulle vara längre än tre böcker (vilket helt klart skulle funka) skulle jag gärna sett att flera av Goodspeed-människorna och de upptinade fick bli karaktärer för nu är de så pass få som har någon betydelse för historien. Jag tror att det skulle kunna göra boken ännu lite bättre men jag förstår att det kanske inte riktigt skulle få plats med tanke på att den redan är väldigt fullsmockad.
 
Som vanligt är Beth Revis språk intensivt och extremt lätt att bli indragen i. Det finns tyngd och puls i varje mening och det är vackert samtidigt som det hela tiden drar en framåt. Det enda jag hade lite problem med i hela den här boken var berättarrösterna. Jag började känna det i A million suns och jag tänkte ännu mer på det i den här: Amy och Elders berättarröster är för lika. Jag har absolut inga problem med att berättarrösten känns för mogen, för tjejig, eller vad man nu kan störa sig på men ska man skriva i två perspektiv får man se till att göra de båda rösterna unika. Men det var egentligen det enda som inte var helt perfekt med den här boken för annars- herregud vilket slut! Beth Revis har lyckats skapa en serie där varje bok är unik, varje bok är full av mystik och spänning och varje bok ger en känslor och tankar som man sällan upplever. Den här serien kunde i min mening knappt ha slutat bätte och jag grät under sista delen av boken och när den var slut kände jag en så stor tomhet inom mig att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Det är hemskt att inte fler har läst den här serien för den är så ruskigt bra! Det är en av de bästa serierna jag någonsin läst och en av de som kopplar ihop de olika delarna bäst. Den är så bra, så bra, så SJUKT BRA att jag inte vet vad jag ska säga... jag vet inte om jag fått ut så mycket vettiga tankar under den här recensionen, min kropp försöker fortfarande återhämta sig även fast det gått ett dygn sedan jag läste ut den. Usch, nu börjar jag nästan gråta igen när jag tänker på den... Det skulle vara superkul om någon där ute som har läst boken känner för att diskutera den lite på något forum för jag har så mycket spoilertankar jag vill prata om för det är så få som har läst den här serien och jag har ingenstans att stilla mitt fangirliga hjärta!
 
Det är mycket möjligt att jag gör en liten recension på hela serien i sig men just nu verkar jag inte kunna få ut något vettig så jag säger bara det här:
 
Tack Beth Revis för att ha skapat en frexing underbar serie som jag älskar av hela mitt hjärta. Across the universe är en av de bästa serierna jag någonsin läst och den har gett mig så mycket jag aldrig skulle träffat på annars. Den har gett mig perspektiv på världen, på människorna och på universum och jag är så tacksam att jag plockade upp första boken på biblioteket trots att jag var lite tveksam till en början. Nu när serien är slut känner jag mig tom för allt är borta men samtidigt lycklig över att ha varit med om en så fantastisk resa genom hela universum. Tack ♥

Below my feet

Kategori: Bokrecensioner

Titel: The Great Gatsby
Författare: F. Scott Fitzgerald
Utgivningsår: 1925
Språk: Engelska
Sidor: 148
Genre: Klassiker
 
Bokens otroligt detaljerade baksida:
Jay Gatsby is a self-made man famed for his deadent, champagne-drenched parties. Despite being surrounded by Long Island's bright and beautiful, he longs only for Daisy Buchanan.
 
När jag läste andra klassiker har jag vetat ungefär vad som skulle komma att hända och i vilken riktning historien skulle ta men när det kom till The Great Gatsby visste jag verkligen ingenting. Boken har egentligen inte så mycket handling utan historien krestar kring Nick Carraway och människorna han möter och deras livsöden. Han bor granne med den mycket rika, lite mystiska mr. Gatsby och man skulle kunna säga att boken drar igång när de träffas. Jag har alltid varit lite förtjust i såna här böcker som saknar en tydlig handling. De måste inte finna skatten, hitta kärleken eller vinna mot ondskan. Den berättar bara om människor och hur människor kan reagera i olika situationer. Den saknar det man skulle kunna kalla "spänning" men fylls med en så starka känslor att man hela tiden vill läsa vidare. Och jag älskar det! Jag älskar hur enkel den är men samtidigt så full av djup, tankar och känslor. Man kan välja att tolka boken på olika sätt och jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska tolka den ännu men historien är så full av lycka, kärlek och sorg, allt på samma gång i en perfekta propotioner och pulsen hålls ständigt i perfektion. Jag grät lite på slutet, både för att det var sorligt men mest för hur otroligt "komplett" historien kändes. Den här boken är verkligen inte lång men den innehåller så mycket mer än vad som står tryckt i ord och jag kan inte låta bli att älska den.
 
Något som jag fann både imponerande och faschinerande var hur otroligt lätt Fitzgerald visar tidsmarkörer i den här romanen. Boken utspelar sig ungefär samtidigt som den publicerades och det känns verkligen som att jag är med på en av de där lyxiga festerna på 20-talet. Det är få författare som lyckas med att fånga tidsandan i precis lagom mängd men Fitzgerald lyckas brilljant. Något som jag lade märke till flera gånger var nationalismen och rasismen flera av karaktärerna i boken förespråkar. Det var intressant eftersom det verkligen var så världen såg ut på 20- och 30-talet även fast det självklart var hemskt att folk kunde ha den synen på svarta. Det finns i allmänhet väldigt mycket som går att analysera  och tolka i The Great Gatsby och jag förstod säkert inte ens en tiondel av alla budskap i boken och jag tror att jag kommer behöva läsa om den en eller flera gånger för att verkligen kunna ta in allt. Men jag tycker de allra sista sidorna på ett sätt fångar upp romanen och binder ihop allt tillsammans och Fitzgerald får budskapet att sitta på plats på men bara några få ord och plötsligt känns allt tydligare.
 
Alla karaktärerna har ett särskilt djup och har sina egna historier och öden. Huvudkaraktären Nick var ganska tillbakadragen och stundtals möjligtvis lite destruktiv men jag tyckte verkligen om honom. Han är mycket av en observant om man kan kalla det så och får mig att tänka på Farväl till Berlin av Christopher Isherwood. Mr. Gatsby var mycket intressant och spännande karaktär med mycket djup och mystik. Det är han som historien mesta dels krestar kring och man får under bokens gång veta mer om hans förflutna och hans karaktär. Jag vet inte riktigt vad jag egentligen tycker om honom men jag gillade verkligen mystiken och känslan hans karaktär ger till boken. Han är charmig men lite tillbakadragen och jag tror det fanns mycket med just honom jag inte riktigt snappade upp men jag fick hela tiden känslan av djupet som låg bakom honom och han kändes väldigt genomtänkt. Gatsbys stora kärlek heter Daisy och hon var en karaktär med många olika sidor. Hon var charmig och irriterande, korkad och smart, allt på samma gång men det gjorde henne till en mycket trovärdig karaktär för trots att jag tyckte att vissa hennes val och handlingar inte var helt rätta kändes det motiverade för det är så de allra flesta människor reagerar. Jag tycker om att karaktärerna i The Great Gatsby inte är överdrivet modiga, givmilda och goda utan har egenskaper som är minst lika mänskliga. Avundsjuka, girighet, frestelse och självviska. De gör inte alltid det man vill att de ska göra och det är det som gör de så trovärdiga. Jag tyckte mycket om det här citatet som Nick tänker: "Everyone suspect himself of at least one of the cardinal virtues, and this is mine: I am one of the few honest people I've ever known".
 
Det som jag är mest imponerad och förundrad över när det kommer till den här romanen är just språket. Den här boken är nästan 90 år gammal och skriven på engelska och jag kan ärligt säga att jag verkligen inte förstod allt men den var inte otroligt svår som jag hade föreställt mig. Det är inte så många ord som är knepiga utan snarare språktekniken, men om man bara koncentrerar sig noga fungerar det men jag ska nog ta att läsa om boken när jag blir lite äldre så jag verkligen kan ta in allt. Fitzgerald blandar flytande dialoger med enkla men vackra beskrivningar och stundtals perfekt komponerade meningar i precis rätta mängder. Det känns inte så tillgjort som jag upplever att många författare för utan orden står där som om de alltid har gjort det och jag älskar det! Den här boken är definitivt läsvärd bara på grund av det brilljanta språket och den får definationen "magiskt".
 
Som ni kanske har förstått vid det här laget tyckte jag den här boken var fantastisk även fast det fortfarande finns mycket att upptäcka för mig. Jag kommer garanterat läsa om boken och läsa annat av F. Scott Fitzgerald för jag kan garanterat säga att det är en av de bästa klassikerna jag har läst (även fast antal klassiker jag har läst kan räknas på två händer) och jag tycker att alla borde testa att läsa den någon gång. Den 17:e maj har nyversionen av filmen premiär med en rad kända skådisar i castingen. Leonardo Dicaprio spelar Gatsby vilket jag tror han kan göra riktigt bra och det ska bli intressant vad de väljer att fokusera på i filmen. Trailern ser riktigt bra ut även fast den inte riktigt ger mig samma känsla som boken. Förmodligen blir den mer inriktad på handling och spänning än vad själva boken är jag är väldigt taggad på att se hur det blir.
 
 
 Ett underbart citat: "For a moment a phrase tried to take shape in my mouth and my lips parted like a dumb man's, as though there was more stuggling upon them than a wisp of startled air. But they made no sound, and what I had almost remembered was uncommunicable forever".
 
Om ni är intresserade och har läst boken tycker jag defintivt att ni ska kika in John Greens två videos på Crash course som är mycket bra och ger en väldigt intressant tolkning på boken.
 
Del 1:
 
 
 
Del 2:
 
 
 
 
 

Två små mangarecensioner!

Kategori: Bokrecensioner

När jag var i 9-10 års åldern var jag helt besatt av manga och läste massor med nu hade det gått säkert 5 år sedan jag har läst någon och jag fattade inte varför. Så på den långa bussresan till Paris så läste jag ut två mangaböcker som både var första delen i evighetslånga serier. Här är mina tankar om dem!
 
 
Titel: A Shaman in Tokyo
Serie: Shaman King #1
Författare: Hiroyuki Takei
Språk: Engelska (org. japanska)
Utgivningsår: 1998
Sidor: 201
Genre: Manga, urban fantasy, äventyr, spöken
 
Den här handlar om en kille som heter Manta (som är superdupergullig!!!) som möter Yoh Asakura som är lite speciell. Han är en Shaman, en person som står i mellan de levande och de dödads världar och hans uppgift är att hjälpa spöken och hålla koll så att allt går rätt till. Jag tyckte konceptet var riktigt coolt och trots att det bara är första boken i serien får man redan på ganska mycket om Shaman-världen vilket jag verkligen tyckte om. Mangaböcker brukar inte direkt innehålla supermycket handling per bok (eftersom en genomsnittligserie håller på i minst 50 volymer) och det gör inte den här heller men jag gillar att det är så myckte action i den och det går supersnabbt att läsa ut den. Det är en väldigt actionbaserad manga och bilderna är väldigt uttrycksfulla och det kanske inte direkt klassas som bra litteratur men whatever, den var underhållande och är inte det de viktigaste? Manta var världens gulligaste karaktär som fick mig skratta flera gånger under bokens gång och Yoh var cool. Jag kommer helt klart plocka upp del två i serien för att se vad jag tycker!
 
 
Titel: Ninjaprovet
Serie: Naruto #1
Författare: Masashi Kishimoto
Språk: Svenska (org. japanska)
Utgivningsår: 2000
Sidor: 187
Genre: Manga, äventyr, ninjor
 
Ninjor! Kan det bli mer awesome?! Precis som Shaman King har den här serien pågått i ungefär 35 miljoner volymer och det här är alltså den första. Den känns lite "barnsligare" än Shaman King om man kan säga så och jag skulle säga att den passar för lite yngre men var den underhållande? Definitivt! Det finns mycket humor i boken som jag verkligen uppskattar och trots att det händer  alls mycket räcker det för att jag ska bli nyfiken på serien. Det enda jag hade lite problem med var karaktärerna eftersom de kändes så otroligt sterotypiska och ganska löjliga vilket drog ner helthetsintrycket rejält. Man visste liksom vad de skulle hitta på innan de gjorde det! Men boken i sig var skön slappläsning så om tvåan finns inne på bibblan någon gång kommer jag säkert plocka upp den. Dock gav den en underbar nostalgisk känsla även fast den inte direkt var bra egentligen, haha. Kändes precis som jag var 9 år igen, mys!
 
 
 
 
 

Dream a little dream about me

Kategori: Bokrecensioner

Titel: Alice adventures in Wonderland
Serie: Alice #1
Författare: Lewis Carroll
Illustratiör: Camille Rose Garcia
Utgivningsår: 1865 (den här upplagan publicerades 2010)
Språk: Engelska
Sidor: 159
Genre: Klassiker, barnbok
 
Handling:
När Alice ligger och lyssnar på när hennes syster läser ur en bok ser hon plötslig en vit kanin i väst och med en klocka och hon blir genast nyfiken. När hon följer efter den ramlar hon ner i ett kaninhål och kommer till en helt ny värld där hon stöter på en rad märkliga figurer och händelser.
 
Jag har alltid älskar Disneys filmatisering av den här boken så när vi beslöt oss för att läsa den i bokklubben var jag riktigt taggad. Jag blev inte besviken även fast mycket var annorlunda. Till en början kan jag väl säga att den här boken förmodligen är den mest "random" boken som någonsin skrivit. Den saknar verkligen all typ av struktur och den är helt vansinning men det är en av anledningarna till att jag gillar den så mycket som jag gör. Jag förstår att många kan tycka det är ganska irriterande att det liksom inte finns någon poäng med den men jag ser det egentligen inte som en bok utan mer som en liten saga. Det finns egentligen inget som händer i boken som faktiskt har någon betydelse och hon mest går runt där och stöter på lite märkliga figurer. Jag ser det som ganska charmigt för nästan allt jag läser är så väldigt stuktuerat. Det är början, mitt och ett slut och i mellan är det kryddat med avslöjande, karaktärsutveckling och oväntande äventyr. Det är så uppfriskande att läsa något som inte alls är så utan bara är en väldigt konstig historia!
 
Något jag reagerade på under läsningens gång var hur mycket som var annorlunda från filmen. Disney har både valt att ta bort stora delar samt lagt till andra grejer också vilket egentligen inte spelar så stor roll men jag skulle nog säga att filmen "make more sense" även fast den också är ganska knäpp. I boken kommer Alice känslor inte fram lika tydligt och hennes reaktion till den underliga världen är ungefär: "Det här var ju lustigt!". Sedan tänker hon inte så mycket mer på det. Det var visserligen rätt skönt att slippa höra henne gråta och klaga men det kändes ändå som att det fanns vissa delar som kunde drivit historien lite bättre.
 
Alice är en väldigt mysig karaktär och lätt att tycka om. Hon är lite mesig och väldigt artig och väluppfostrad men jag antar att that was life på 1860-talet. Eftersom historien rör sig inom en så pass kort period utvecklas inte Alice karaktär till något större vilket är lite synd för trots att jag gillar randomnessen av den kunde det var kul med något typ av budskap i alla fall. Även sagor brukar ju ha en sensmoral även fast de saknar struktur liksom. Det finns inte många karaktärer för utom Alice som har mer en ett kaptiel att leva på men jag kommer förevigt vara förälskad i The mad hatter och The red queen. Haha, älskar att de är så vansinninga som de faktiskt är! Något jag blev både förvånad och sur på var att mina små älsklingar inte var med (alltså Tweedledum och Tweedledee)! De är ju de coolaste människorna (människor?) i hela världen och så var de tydligen inte ens med i boken! Jaja, cred till Disney i alla fall för att ha hittat på dem men det var inte en kul upptäckt (UPPDATERING: Googlade och såg att de var med i uppföljaren istället! Pjuh!)
 
Jag blev verkligen förvånad över hur lättläst den här boken var! Visst är det en barnbok men den skrevs på 1860 talet och då förväntade jag mig lite svårare språk. Grammatiken är lite annorlunda ibland men överlag var den otroligt lättläst och jag flög förbi kaptitlena.Jag är galet förtjust i när författare har personlig kontakt med läsaren (väldigt typiskt för barnböcker) och här finns det ett ös av sådnat! Jag måste säga att det är otroligt imponerande för en så pass gammal bok. Den här boken lästes och älskades för hundra år sedan lika mycket som den läses och älskas idag och jag tror den kommer hålla i framtiden också! Är inte det den perfekta definitionen av en riktig klassiker så säg? Den är konstig - ja, men den har något väldigt tidslöst över sig som gör att jag inte kan låta bli att älska historien. Den har lagt grunden till så mycket av den litteratur vi ser idag och inspirerat författare genom historien och i olika typer av kulturer. Det är sällan jag läser något som är publicerat före 1900 (eller före 2000 också, hehe...) och det är ännu mer sällan det känns så här pass fräscht. Kan bero på att historien utspelar sig i en "sagovärld" eller vad man ska kalla det men håller ni inte med om att det är fantastiskt att en historia som skrevs för över 150 år sedan kan läsas idag och uppskattas lika mycket? Det tycker sannerligen jag!
 
Om vi nu ska prata om det som är speciellt för just min upplaga är det de fantastiska bilderna som är ritade av den underbara Camille Rose Garcia. Jag har tidigare läst Snow white som hon också illustrerat och jag kan bara säga att hon är ett geni! Herregud vad gryma bilder hon gör! De sätter en lite gothiska prägel på den ganska gullig och fluffiga historien vilket gör en riktigt häftig kombo. Åh, om ni någonsin tänker köpa den här boken och läsa den - köp den här upplagan för den är så extremt fin! Wii, jag är så glad över att kunna ha den i min bokhylla och titta på dess skönhet för det förtjänar den
En av de många underbara bilderna!
 
Jag kommer nog alltid att älska Alice adventures in Wonderland för alla denna galenskap och ostruktur gör den otroligt charmig och med ett enkelt språk leder Carroll oss genom en fantasifull och älskvärd historia som jag klassar som tidlös. ♥
 

Två extremt små recensioner

Kategori: Bokrecensioner

Titel: Einsteins fru
Författare: Liv Strömquist
Sidor: 125 sidor
 
Den här läste jag ut i början av mars så mina minnen är väl inte helt färska men jag minns att jag gillade den. Jag har verkligen kommit att tycka om Liv Strömquists album och det här var inget undantag! Det är rått, tydligt och förbannat kul ibland även fast serierna skiftar ganska rejält i kvalité. Vissa är helt klockrena medan andra bara känns tillgjorda eller upprepande.
 
 
Titel: Pebble island
Författare: Jon McNaught
 
Det här är en extremt gullig liten sak som består av tre söta historier, varav bara en innehåller text. Den är betydligt mer färskare i minnet då jag läste ut den för några minuter sen och ja... Den var extremt vacker men i ärlighetens namn fattade jag inte så mycket, haha. Jag tror det är meningen att det ska vara en såndär djup sak där man ska analysera varje bild i flera timmar eller nåt. Eller så är det meningen att man ska tolka "historierna" som man själv vill lite konstnärligt sådär. Det gjorde såklart att jag tyckte jättemycket om den här men förstod jag det djupa filosofiska budskapet? Inte över huvud taget. Men bilderna och stämningen är så vackra att den helt klart är läsvärd (och det tar typ 5 minuter att ta sig igenom den så det är ju ett plus). Jag skulle med glädje gärna läsa något mer av Jon McNaught!
 
 
 
 

Time to wander

Kategori: Bokrecensioner

Titel: Rubinröd (org. Rubinrot)
Serie: Ädelstens trilogin  
Författare: Kerstin Gier
Utgivningsår: 2009
Språk: Svenska (org. tyska)
Sidor: 366
Genre: Urban fantasy (eller vad ska man kalla det?), tidsresor, ungdomsbok
 
Handling:
Ibland är det jobbigt att leva med en familj som har många hemligheter. Det tycker i alla fall 16-åriga Gwendolyn, ända tills hon plötsligt befinner sig i London i en helt annan tid. Det visar sig nämligen att den allra största hemligheten i familjen är Gwendolyn själv!
 
Hon blir indragen i ett spel på liv och död större än hon någonsin kunnat ana, med förräderi, hemliga ordenssällskap och tidlös kärlek.

 
Rubinröd följer 16-åriga Gwendolyn som har en ganska speciell familj där det finns en så kallad tidsresargen. Alla tror att Gwens kusin Charlotte har fått genen men det visar sig tidigt i boken att det är Gwen som har fått den och nu står hon helt förvirrad och oförbered att resa tillbaka i tiden. Det är där ifrån historien drar igång och jag tyckte hela konceptet med tidsresorna var riktigt coolt. Ändå sedan jag började kolla på Doctor Who har jag varit lite smått besatt av tidsresor och jag tycker Kerstin Gier gjorde sin egna tolkning av tidsresorna på ett väldigt bra sätt. Systemet är inte så flummigt som tidsresor ibland kan bli och det var väldigt spännande att se hur hon skildrade de olika tidsmiljöerna (även fast det inte var så många olika). Jag blev lite besviken på att man bara kunde resa tillbaka i tiden (framtiden är 100 gånger coolare) men det skapade i alla fall lite logik vilket var bra. Världsuppbyggnaden (har ingen aning om hur jag ska översätta det till svenska) var definitivit en av bokens starkare sidor och Gier har gjort ett riktigt bra jobb med att skapa en intressant och spännande värld. Den hemliga orden var rätt creepy om jag ska vara ärlig samtidigt som alla hemligheter och mysterier gjorde att man ville fortsätta att läsa. Kerstin Gier beskriver sina miljöer väldigt simpelt men ändå tillräckligt detaljerat för att jag ska få mycket bilder i huvudet och det kändes verkligen som man följde Gwen var hon än gick. Det är verkligen ett stort plus för jag hatar verkligen när man inte kan föreställa sig någonting och det gör mig bara jätteförvirrad. Här fanns det både utrymme för fantasi, samtidigt som man förstod precis vart man befann sig.
 
Sedan kommer vi till den punkt som tyvärr får mig att inte älska den här boken som så många andra gör. Handlingen. Jag tyckte aldrig boken blev seg eller tråkig men det var för lite handling. Det här är helt och hållet min personliga åsikt men jag vill att varje bok i en serie ska kunna stå för sig själv. De ska självklart hänga ihop, jag menar inte så, men jag vill att varje bok ska ha något eget, något som gör just den minnesvärd. Tyvärr kändes Rubinröd bara som en inandning innan andra boken och det håller inte riktigt. Man fick en riktigt bra introduktion till världen och mysterierna bakom den men that was it. Jag fann aldrig att boken hade någon djupare handling än att introducera läsaren till nästa bok. Vissa tycker säkert det funkar utmärkt med jag vill gärna ha lite mer än så för att verkligen tycka om en bok.
 
Gwendolyn är en helt underbar karaktär! Hennes berättarröst är så underhållande och lättsam och garanterat en av de bästa jag har läst på länge! Jag skrattade flera gånger åt hennes tankar och under alla saker hon är med om är man alltid kvar i samma Gwens huvud, något andra författare ofta misslyckas med. Hon är lite smått irriterande ibland och lite barnslig men det gör henne så mänsklig och äkta att jag älskar henne ändå. Hon är väldigt typiskt "tonårsaktig" men det tycker jag är bra för i ärlighetens namn läser man sällan om sådana. Jag tror verkligen att många kan känna igen sig i henne och hon kändes mycket realistisk! Gideon var en bra karaktär till en början. Han var lite kaxig, sur och småelak och om ni läst min blogg ett tag vet ni att jag föll direkt. Men sedan började han att få schitzfrena känslor i slutet av boken. Seriöst, han bytte personlighet på en sida! Min reaktion var typ:
 
Nja, jag gillar karaktärsutveckling men det tar ett tag innan man helt byter personlighet trots att det hänt dramatiska händelser. Det fanns många andra trevliga karaktärer som Gwens mamma Grace som jag tycker var jättesympatisk, hennes ursköna bästa vän Leslie och spöket James. Överlag tycker jag verkligen att karaktärerna i Rubinröd var bra men ja... hon kunde jobbat lite mer på Gideons utveckling...
 
Den här boken är otroligt lättläst och sidorna bara flög förbi. Det var trevligt att läsa något där inte hjärna måste jobba så mycket för att man ska njuta av historien. För den här boken var verkligen underhållande och jag behövde aldrig säga åt mig själv att "Ebba nu måste du läsa lite", det bara blev så automatiskt. Något jag dock tänkte på var vilken målgrupp boken var riktad till för jag kände att jag skulle uppskattat den mer när jag var lite yngre typ 13-14 år. Den funkade utmärkt nu också (jag fyller 16 i sommar), vilket självklart är mycket positivt men om man sänkte ålder på karaktärerna kunde den lika gärna gått som MG enligt min åsikt.
 
Det här är första boken i en trilogi och andra boken Safirblå kom ut på svenska den här veckan och jag kommer helt klart att plocka upp den någon gång för trots att det fanns delar i boken som inte helt föll mig i smaken var det överlag en väldigt intressant och underhållande bok. Och det är väl trots allt det som är viktigast när det kommer till kritan? Jag läser ju för att jag tycker att det är kul och då passade den här boken mycket bra! Det ska bli kul att se när historien verkligen drar igång och i vilken riktning den tar. Spännande värre! Jag rekommenderar den till dig som vill ha en lättsam men väldigt intressant bok om tidsresor trots att den brast lite på vissa punkter.
 
PS! Jag får spuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuunk på att de bytte omslag på den här serien! Visst, de nya är inte direkt fula men den gamla serien var så otroligt fin och annorlunda! Jag äger ju inte boken så det är egentligen inget problem så men varför måste de alltid byta omslag till något tråkigare och sämre *host*across the universe*host*? Om man ska byta omslag tycker jag man ska göra det efter hela serien har släpps i orginalomslagen så läsaren själv får välja vad hen tycker är snyggast!
 
Rubinröd
Det nya, inte så fula men mycket tråkigare omslaget. Snyft...
 

Soul wars

Kategori: Bokrecensioner

Titel: A million suns
Serie: Across the universe #2
Författare: Beth Revis
Utgivningsår: 2012
Språk: Engelska
Sidor: 404
Genre: ungdomsbok, sci-fi, kärlek, mysterium
 
LÄS INTE DENNA RECENSION OM DU INTE LÄST FÖRSTA BOKEN I SERIEN! HOPPA DÅ NER DIREKT TILL SAMMANFATTNINGEN!
 
Handling:
Godspeed was once fueled by lies. Now it is ruled by chaos.

It’s been three months since Amy was unplugged. The life she always knew is over. Everywhere she looks, she sees the walls of the spaceship Godspeed.

But there may be hope: Elder has assumed leadership of the ship. He's finally free to act on his vision—no more Phydus, no more lies.

But when Elder learns shocking news about the ship, he and Amy race to discover the truth behind life on Godspeed. They must work together to unlock a mystery that was set in motion hundreds of years earlier. Their success—or failure—will determine the fate of the 2,298 passengers aboard Godspeed. But with each step, the journey becomes more perilous, the ship more chaotic, and the love between them more impossible to fight.

Wow. Asså WOW! Frex, vilken bra bok! Jag läste första boken i julas och älskade den men och hade grymt höga förväntningar på den här och kan man tänka sig - den uppfyllde dem och mer! Det jag verkligen uppskattade var hur A million suns knöt ihop sig med första boken samtidigt som den kändes ny och fräsch. Jag tycker ofta andra boken i en serie kan bli lite upprepande och ett lamt försök att göra en till etta men så var det verkligen inte här. Vi är kvar på Goodspeed och vi har samma karaktärer men det är ett nytt "mysterium" och nya hemligheter som avslöjas. Precis som första boken så tar det ett tag innan historien verkligen kommer igång men när den väl gör det, herregud vilken resa man får åka med. Jag tyckte det var superintressant att se hur Elder byggde upp sitt samhälle och i vilket riktning det tar och det märks verkligen att Beth Revis lagt ner tid på att skapa miljön. Goodspeed är på ett sätt rätt häftigt med all teknologi och coola grejer men samtidigt extremt obehagligt och läskigt. Ju längre fram man kommer i boken, desto mer skruvad men samtidigt spännande bild får man av samhället och jag älskade hur Beth Revis knöt ihop säcken allt i slutet.
 
Across the universe var mer inriktad på filosofi medan A million suns har ett mycket mer politiskt frågeställande men samtidigt finns frågorna om etik och moral fortfarande där. Jag tycker det är otroligt skickligt hur en författare kan väva in så svåra frågor och problem i en ungdomsbok och den lämnar en med massor av svåra tankar och känslor. För om man själv skulle ha styrt Goodspeed, hur skulle man egentligen gjort? Det ligger och gnager på ytan men samtidigt blir inte budskapet övertydligt som jag tycker många andra dystopiliknande böcker tyvärr är. Det finns utrymme för att själv  tolka bokens budskap och jag tror den här boken och den första skulle göra sig utmärkta för diskussion för det finns så mycket mer än det som syns vid första anblicken.
 
Trots att det finns väldigt många djupa och svåra teman lever historien på spänning, mysterium och lite kärlek, en kombo som funkar alldeles utmärkt i sammanhanget. I början är det väl lite halv kul men sedan PANG så kan man inte sluta läsa och jag sträckläste halva boken för att den var så spännande. Jag älskade hur man fick veta mer och mer om Goodspeeds historia och Revis är fantastiskt duktig på att slänga in precis lagom mycket vid rätt tillfälle. Många författare gör misstaget att slänga in alla avslöjande på de 50 sista sidorna och det gör ofta resten av boken lite trist. I den här boken släpper hon lite fakta då och då vilket gör det hela otroligt spännande och på vissa sidor bara satt jag och gapade av förvåning. Något jag däremot tänkte lite på att man fortfarande inte riktigt fått veta varför Goodspeed ens åkte från första början. Eller det kanske man har? Jag kanske bara glömt bort det, haha. Men trovärdigheten brister lite på den punkten. Var det jordens undergång man flydde från? Alienattack? Eller pallade man bara inte vara på jorden? Jag hoppas att man får veta det i bok tre i alla fall! En annan grej som jag upptäckte var att Amy skulle ha åkt år 2022. 2022! Det är ju bara 9 år fram i tiden! Jag anser inte att det skulle vara särskilt trovärdigt att vi om 9 år skulle kunna bygga ett enormt rymdskepp och frysa ner massa människor så de skulle kunna leva 300 år in i framtiden. Nja, inte så troligt va?
 
Jag tycker verkligen om Amy som karaktär för att hon känns så himla mänsklig. Hennes sätt att reagera stämmer så bra in på det som jag tror att många andra skulle ha gjort i hennes situation. Hon har behållt sin karaktär men samtidigt har den utvecklats och hon var mycket mer självständig i den här boken vilket jag verkligen tyckte om. Allt hon tänkte och tyckte var väl kanske inte helt perfekt men hon var alltid "sig själv" eller vad man ska säga. Elder växer också i den här boken och han gick från att vara lite småirriterande till riktigt sympatisk i mina ögon. Det ställs höga krav på honom när han ska bli den nya ledaren och han tar väl inte allt perfekt men han börjar för första gången ifrågasätta vad han själv verkligen tycker och börjar mer och mer kunna stå på egna ben. Tillsammans var Amy och Elder ett riktigt fint par och jag uppskattar hur Beth Revis tar deras relation ganska sakta framåt. Jag tror de flesta inte par kastar sig över varandra direkt när man träffas utan det tar ett tag att bygga upp en relation även fast både gillar varandra.
 
Btw, så fick man reda på att Harley var fyra år äldre än Elder. SAY WHAT?!?!! Det var nog säkert bara jag men jag hade föreställt mig honom som... gammal... Han var minst 50 i min hjärna och sedan visar det sig att han var 20! Haha, det där händer mig HELA tiden! Jag föreställer mig en karaktär jättetydligt och sedan visar det sig att den inte alls är så.T.ex. president Snow i Hungerspelen hade jag föreställt mig som typ 25 och snygg av oklar anledning. Hehe, snacka om att jag blev förvånad när jag såg filmen...
 
De sista hundra sidorna bokstavligt talat dödande mig lite grann och det var så mycket drama och spänning att jag inte visste vart jag skulle ta vägen! Slutet var perfekt och jag kan inte vänta tills jag får tag i tredje och sista boken. Det finns så ofantligt många vägar den här serien skulle kunna ta nu och jag har ingen aning vilken Revis valde att ta för den sista boken men det ska bli så kul att få se!
 
SAMMANFATTNING: En fantastiskt bra uppföljare! Det här är en rysligt spännande sci-fi roman men som är full med tunga teman och frågor om filosofi och politik. Det finns även en liten dos romantik och mysterium i det hela vilket höjer helhetesupplevelsen. Har du inte plockat upp första boken än tycker jag verkligen att du ska göra det för enligt mig är både den och den här helt underbara!
 
Tidigare böcker i serien:
 
 

Äntligen! Äntligen! Äntligen!

Kategori: Bokrecensioner

 

Titel: Berättelser från Engelsfors
Serie: Engelsfors #2.5
Författare: Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam
Utgivningsår: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Språk: Svenska
Genre: Seriealbum, urban fantasy, ungdomsbok
 
OMG!!! GAHH!!! II!!! OOO!!! Ni anar inte hur taggad jag var inför det här albumet och nu har jag äntligen läst ut den (det är något speciellt med att köpa en bok samma dag som den kommer ut och sedan läsa ut den direkt)! Min kärlek till Engelsfors-serien började sommaren 2011 när jag var på vårt sommarställe och behövde en bok. När jag är där läser jag ungefär dubbelt så snabbt som vanligt så självfallet var böckerna jag hade med mig slut. Så jag följde med mamma till Ica Maxi för att se om de möjligtvis hade något intressant. Så stod den där. Cirkeln. Jag var sjävklart skeptisk, för det är jag alltid när det kommer till hyllade och hajpade böcker men jag beslöt mig för att plocka upp den. Inom 24 timmar var den utläst. Sedan dess har jag övertalat ungefär hela min klass plus massor av andra människor att läsa den här fantastiska serie för det är var den är - fantastisk! Om ni inte ens testat Cirkeln vet jag inte vad ni har gjort för den är så bra! Men back to själva boken vi talar om nu. Berättelser från Engelsfors är en samling små historier som utspelar sig både före Cirkeln och efter Eld så jag rekommenderar inte att ni bara läser den här för det finns en del riktigt stora spoilers.
 
Historierna är skrivna i serieform vilket jag är liten kluven över. Det är väldigt lättläst och speciellt vilket alltid är ett plus och mycket lämnas till fantasin. Trots att det är tre olika tecknare har hela albumet en snygg harmoni och samma stämning genom hela. Men ändå hade jag lite problem med att det var just ett seriealbum. För det första får man nu verkligen se karaktärerna vilket är lite synd. Vissa tycker jag de fångat riktigt bra (som t.ex. Rebecca och Ida) medan andra är lite sådär (typ Minoo och Vanessa (bara jag som aldrig kunnat acceptera att Vanessa är blond, haha?)) fast det är väl bara hur jag har föreställt mig dem. Jag har även lite problem med att tempot för böckerna går ganska sakta framåt medan seriealbumet bara rusar fram. Man hinner inte riktigt med och jag vet inte om det är meningen att man mer ska "reflektera över bilderna" men det kändes så konstigt. Så nja, jag tror jag skulle uppskattat det mer om det var en riktig bok och inte ett seriealbum men det är trots allt en riktigt kul idé när det kommer till att skapa en mellanbok.
 
Jag älskade att man fick veta mer om karaktärernas förflutna och även lite småglimtar på vad som händer i Nyckeln. Vissa historier var superbra medan andra var lite halvt tråkiga men det kunde jag leva med. Hela albumet i sig tog typ en kvart att läsa ut eller något, vilket inte var helt fel för en upptagen människa som jag (seriöst, vad händer med all tid?!) men man fick inte riktigt kontakt med alla historierna och ja, det kändes lite för snabbt tempo. Det står inga sidonummer men det är förvånatsvärt kort och många av sidorna består enbart av bilder. Men herregud, vissa av historierna fick verkligen mitt fangirlhjärta att dö lite grann! Ahh, jag kommer bli galen innan Nyckeln kommer ut! Blev galet frusterad på den lilla "romansdelen" (alla som läst Eld fattar). Kan ni inte bara bli tillsammans?!?!
 
Kort sagt så gillade jag det här albumet men det är nog bara för att jag är ett sådant galet fan av den här serien. Annars skulle nog mina känslor vara lite mer ljumma. Men det var kul att återse mina älskade karaktärer och miljön och det ska bli galet spännande att se vad som händer i Nyckeln!
 
Annat läst av författarna:
Mats Strandberg: Cirkeln, Eld
Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln, Eld
Lina Neidestam: Zelda
 
 
 

ABC, du är mina tankar

Kategori: Bokrecensioner

Titel: Ja till Liv!
Författare och tecknare: Liv Strömquist
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2011
Sidor: 140
Genre: Seriealbum, samhället, feminism
 
"Handling":
Ja till liv! är en ABC-bok som ser ut som en LSD-karta. Från A till Ö diskuterar hon olika ämnen, allt från kristdemokratiska barn och nazisttjejer, till nördar och queerposörer i en skruvad skolbok, fylld med politisk satir, pedagogisk plakatpolitik och svaret på frågor som: Hur dog moderaterna ut? Varför är varje hallåa på TV4 förbunden att bli ihop med Niklas Strömstedt? Och vad tillför Robert Gustafsson till evolutionsteorin? Ja till Liv! innehåller flera av Liv Strömquists allra mest älskade serier, som aldrig tidigare varit utgivna i bokform, till exempel Kulturtanter, Tolv tröttsamma typer, Månadens manshora och Tjejkväll i tredje riket.
 
 
 
 
Det här är mitt andra seriealbum av Liv Strömquist och nu kan jag verkligen säga att jag tycker hon är bra. Jag läste Prins Charles känsla i december och den var bra men det var väl ungefär det. Men Ja till Liv! var mycket mer än så! För det första tycker jag det här albumet är mycket bredare. Det finns många olika teman, ett för varje bokstav och jag föredrar variation så det här var perfekt! Det är mer samhällskritik än vad det är feministiksnack, till skillnad från Prins Charles känsla och jag tycker det blir lite roligare att läsa plus att hennes ord känns mycket fräschare. Hennes tankegångar är väldigt underhållande och även fast jag inte håller med om allt har hon väldigt intressanta tankar och jag tycker definitivt att fler borde läsa denna typ av seriealbum. Det är rått, tydligt och förbannat kul och Strömquist få mig skratta högt flera gånger. Det är ganska... hmm... utpekande och i många fall kanske hon "drar alla över en kam" om man säger så trots att mycket hon skriver är sant. Jag gillar dock hur hon använder väldigt tydliga nutidsmarkörer och hela albumet har en väldigt genomtänkt känsla. Mycket stiligt!
 
Jag älskar att det här albumet är i färg! Så otroligt mycket snyggare! Liv tecknar ganska grafiskt och "seriaktigt" vilket jag verkligen gillar och många bilder och mixade med fotografier vilket är supertjusigt. Hon får fram sina budskap väldigt tydligt och på ett mycket underhållande sätt. Jag tycker mycket mer om den här än vad jag tyckte om Prins Charles känsla för temana (???) var mer intressanta och detta var helt enkelt roligare. Jag ska definitivt plocka upp fler seriealbum av Liv Strömquist i framtiden för det här albumet var rikigt, riktigt bra!
 
TIPS! På Internationella kvinnodagen (8/3) kommer Liv till Linköpings statsbibliotek och snackar klockan 18.30-19.30. Jag ska dit med ett par kompisar och jag rekommenderar att du också kikar in om du är i trakten! ^^
 

Allt för nu

Kategori: Bokrecensioner

Titel: The fault in our stars
Författare: John Green
Språk: Engelska (men finns även på svenska under titlen Förr eller senare exploderar jag)
Utgivningsår: 2012
Sidor: 313
Genre: Realism, kärlek och sorg
 
Handling:
Diagnosed with Stage IV thyroid cancer at 13, Hazel was prepared to die until, at 14, a medical miracle shrunk the tumours in her lungs... for now.

Two years post-miracle, sixteen-year-old Hazel is post-everything else, too; post-high school, post-friends and post-normalcy. And even though she could live for a long time (whatever that means), Hazel lives tethered to an oxygen tank, the tumours tenuously kept at bay with a constant chemical assault.

Enter Augustus Waters. A match made at cancer kid support group, Augustus is gorgeous, in remission, and shockingly to her, interested in Hazel. Being with Augustus is both an unexpected destination and a long-needed journey, pushing Hazel to re-examine how sickness and health, life and death, will define her and the legacy that everyone leaves behind.
 
Igår läste jag ut den.Boken med stort B. Båda böckerna jag har läst av John Green tidigare har varit väldigt bra men av någon anledning var jag lite orolig för att börja läsa den här boken. För något jag känner att många författare misslyckas med när de ska skriva en så kallad "sorglig bok" är att de vräker på med sorg på sorg på sorg och då tappar den trovärdigheten. Det händer hela tiden, särskilt i ungdomsböcker och jag var rädd att The fault in our stars skulle vara på samma sätt. Det var den inte. Den är inte 100 % trovärdig i alla sammanhang men om vi ska vara helt ärliga - behövs det verkligen? John Green berättar en historia om kärlek, vänskap, hopp och döden men framför allt är det en historia om livet och om känsla att vara där. Historien om Hazel och Augustus är vacker men rå och jag uppskattar verkligen hur John Green beskriver hur deras relation utvecklas. Berättelsen har hela tiden flyt och sidorna flyger förbi utan att jag behöver tänka på det. Jag ville hela tiden veta hur det skulle gå och trots att det inte direkt är någon "actionpackad" bok på det sättet rör den sig hela tiden och känslorna åker en berg- och dalbana. Jag skrattar, jag blir upprörd och jag gråter. Bara en enda mening kan stå för så mycket. Budskapen är många och jag gillar hur de inte är skriva rakt i pannan på läsaren utan finns i bakhuvudet hela tiden.
 
Handlingen är sannerligen fantastsisk trots att den egentligen inte är en superorginell historia blir den orginell på sättet den är berättad och dess fantastiska karaktärer. Vår huvudkaraktär Hazel (=världens vackraste namn) är en annorlunda 16-åring som är drabbad av lungcancer. Hon är smart, rolig och söt men hon är också otroligt mänsklig. Hazels syn på världen är en av de sakerna som får mig att verkligen älska den här boken! John Green fick verkligen fram hennes karaktär på ett otroligt sätt och Hazels berättarröst är en av de bästa jag någonsin läst. Trots att vi är väldigt olika kan jag verkligen sympatisera med henne och jag förstår alla hennes tankar och känslor och hon är en så inspirerande karaktär! Något som jag också uppskattade väldigt mycket var att Hazels förhållande med hennes föräldrar fanns där. I många ungdomsböcker verkar föräldrarna vara något tråkigt och onödigt (typ toalettbesök) och som bara är i vägen för historien. Så fungerar det inte i verkligen livet! När man är 16 år är fortfarande föräldrarna en av de viktigaste personerna i ens liv och det tycker jag verkligen att John Green fått fram. Deras vårdnad över Hazel känns väldigt verklighetstrogen och jag kan bara föreställa mig hur det kan vara när ens dotter sitauation ser hopplös ut.
 
Sedan har vi vår andra stora karaktär, nämligen den otroligt charmiga Augustus som blivit botad från cancern och älskar metaforer. Jag vet att många av er avgudar Augustus och jag tycker också väldigt mycket om honom! Han är också väldigt speciell och alldeles underbar! Jag kan tycka att han inte är helt realistisk för att vara 17 år men han tillför så mycket bra till historien att det inte spelar någon roll. Han och Hazels relation är en av de vackraste jag någonsin läst om och den känns så äkta. De är som gjorda för varandra och jag förstår verkligen alla som snackat om dem för de är verkligen det perfekta paret. Men min absoluta favoritkaraktär var Isaac! Herrejösses vilken karaktär! Han inte som någon jag har läst om men trots det är han någon man kan stöta på när som helst (personligheten alltså). Jag tycker hans tankar var väldigt vackra och vänskapen med Augustus och Hazel är så fin och äkta.
 
Jag har märkt att många har olika uppfattningar om vad som är grejen med boken. Många skulle säga att det var den fina kärlekshistorien, de trovärdiga karaktärerna eller det tydliga budskapet. Ja, jag tyckte om handligen. Ja, karaktärerna var helt otroliga och budskapet var perfekt. För mig var tankarna i boken inte nya men de satte ändå ett spår och jag vet att den inte kommer glida ur minnet. Men det som verkligen fick mig att älska The fault in our stars var inte något av det. Det var spårket. Jag har aldrig läst något som denna. Jag har läst böcker med snyggare formuleringar och bättre språklig struktur men jag har aldrig någonsin läst något där författaren lyckas kombinera det lätta och friska takten från en ungdomsbok med det djupa och tankevärda språket från en vuxenbok. Det har sagt förrut men det förtjänas att sägas igen - John Green är en fullkomligt utomordentlig författare. Han är så bra att jag kan stirra på en helt vanlig mening och tappa andan. Han skulle kunna skrivit att Hazel var en ko, jag skulle seriöst inte bry mig för den här boken är skriven på ett sätt som är bortom den här världen. Överdriver jag? Kanske lite men John Greens språk är alldeles underbart och jag tror att den här boken kommer bli en sådan som man då och då plockar upp och läser några sidor i, bara för att den är så fantastisk. Och slutet guys! Den absolut sista meningen var så fantastisk att jag bara stirrade på sidorna och visste inte var jag skulle ta vägen. Obeskrivligt precis som resten av boken. Jag vet knappt vad jag ska säga. Om ni inte har läst den så rekommenderar jag er att göra det direkt för den är fantastisk. Bästa boken jag har läst? Nej. En fantastiska uppslukande underbar känslokarusell? Ja. Kommer jag läsa den igen? Definitivit. För när jag stängde pärmarna till The fault in our stars fanns bara ett ord på mina läppar. Obeskrivlig.
 

På gatan där jag bor

Kategori: Bokrecensioner

Titel: Mamette - Änglar och duvor
Författare: Nob (jag vill också heta så! Fett gulligt!)
Sidor: 48
Språk: Svenska (org. franska)
Utgivningsår: 2006
Genre: Seriealbum, gullighet, myyyyyys
 
Herregud, vilket gulligt seriealbum! Jag svimmar av söthet! Albumet handlar om den lilla mysiga tanten Mamette och hennes vänner. Mamette är en barnslig och väldigt underhållande liten tant som jag bara älskar! Hon är så underbar och söt att jag inte vet vad jag ska ta mig till! Jag skrattade högt flera gånger åt hennes kommentarer och påhitt och hennes vänner är minst lika underbara! Men samtidigt som det förmodligen är ett av de roligare seriealbumen jag har läst finns det även lite djup som när ens partner dör, barnen växt upp och slutat bry sig och man är ensam kvar. Det var det som var så fint med det och jag hoppas verkligen att de översätter fler av albumen till svenska för det här var helt underbart! Garanterat ett av de bästa seriealbumen jag har läst! Kärlek till Mamette! ♥
 
PS! Jag får se när Lördagstankarna läggs upp. Det kan bli imorgon för jag är sjukt trött just nu och sen ska jag på bio, haha. Men annars får det bli söndagstankar men jag tror inte ni dör. ;)

Seven devils

Kategori: Bokrecensioner

Titel: Beautiful creatures
Serie: Castor chronicles #1
Författare: Kami Garcia och Margaret Stohl
Språk: Engelska (finns även på svenska under samma namn!)
Sidor: 563
Utgivningsår: 2010
Genre: Paranormal romance, urban fantasy
 
Handling:
Lena Duchannes is unlike anyone the small Southern town of Gatlin has ever seen, and she's struggling to conceal her power, and a curse that has haunted her family for generations. But even within the overgrown gardens, murky swamps and crumbling graveyards of the forgotten South, a secret cannot stay hidden forever.
Ethan Wate, who has been counting the months until he can escape from Gatlin, is haunted by dreams of a beautiful girl he has never met. When Lena moves into the town's oldest and most infamous plantation, Ethan is inexplicably drawn to her and determined to uncover the connection between them.
In a town with no surprises, one secret could change everything.
 
 
 
Om jag ska vara ärlig var jag lite skeptisk när jag skulle börja läsa för jag förväntade mig en lite småtrist kärlekshistoria med några magiska twister men det slutade med att jag verkligen tyckte om den. Historien utspelar sig i den lilla staden Gatlin där Ethan bor och har ett relativt tråkigt liv tills han stöter på Lena Duchannes. Gatlin kändes som en ganska typisk urban fantasy- stad där alla känner alla men det finns mycket dolt under ytan. Den var inte speciellt unik men ändå så tyckte jag om miljön och jag gillar hur författarna skapat den trista och kalla stämningen. Den magiska aspekten var grym! Jag kommer nog alltid var lite extra svag för urban fantasy och här tycker jag att uppbyggnaden av världen var skitcool. Man märkte verkligen att författarna har tänkt igenom sin värld och det fanns så mycket bakgrundshistoria och tankar som bara låg och kokade och jag kan tänka mig att man får reda på mycket mer i de kommande böckerna.
 
Det där med mycket historia var en av de sakerna jag älskade men även något som drog ner mina tankar om boken. För det är en (om man får uttrycka sig så) jävla tjock bok och det är inget problem med själva längden i sig. Det är massor som händer så de 563 sidorna känns verkligen inte för sega men det är lite för mycket HISTORIA för min smak. Det är en massa sidohandlingar som egentligen inte hade behövts som de väver in, förmodligen för spänningens skull vilket de garanterat lyckades med men det blir lite kaka på kaka ibland. Det gör även att det i slutet finns lite väl många lösa trådar och det går väl an när det är första boken i en serie på fyra men jag tycker de kunde begränsat sig lite grann in handlingsbiten. Det känns som de fått så många bra idéer att det tillslut blev en idé för mycket och det gör boken lite mycket för min smak, särskilt då alla handlingar och twister verkligen inte var nödvändiga för historien.
 
Boken är skriven ur Ethans perspektiv vilket var en fräsch fläkt, för nästan all YA är skriven ur en tjejs perspektiv. Jag faktiskt riktigt mycket om honom! Han var modig, snäll och omtänksam men ändå väldigt realistisk på något vis. Trots att han hade övervägande väldigt bra sidor kändes han verklig och det är någon man skulle kunna stöta på på stan. Hans relation till hans döda mamma var väldigt fin och rörande och hela hans historia var väldigt intressant. Lena var asgrym och hela hennes attityd och personligthet var väldigt avslappnad och cool. Okej, hon kanske var lite mesig ibland men med tanke på vad hon går igenom i boken tycker jag inte att det är så konstigt. De två tillsammans var ett supergulligt par och även fast det kanske var lite insta-love kändes deras kärlek äkta och välgrundad. De passade verkligen bra för varandra! Så är jag väl i allmänhet lite skeptisk mot att man skulle träffa den "rätta" som man inte kan leva utan när man är 16 men det är en annan sak... De andra karaktärerna var också riktigt bra men jag fattade särskilt tyckte för Macon (bara jag som automatiskt tänker på bacon?). Jag vet inte riktigt vad det var med honom men han var grymt intressant och klart den mest intressanta karaktären.
 
För er som funderar på om ni ska läsa den på svenska eller engelska så kan jag säga att språket inte var speciellt svårt och jag är inte superbra på engelska. Sidorna flög snabbt förbi och det var lätt att komma in i historien. Jag var tvungen att sträckläsa den för att hinna lämna in den i tid (duktig tjej) vilket jag tror var en fördel så här i efterhand för många säger att de upplevde den som lite seg emellan åt. Jag upplevde inte alls det men jag kan föreställa mig att det kan bli så om man mer läser lite åt gången. Men det är en väldigt spännande och intressant bok och jag ville hela tiden veta hur allt skulle sluta och hur det hängde ihop. Det var en fin mix och kärlek, spänning och världsbyggnad (hur ska man översätta det, haha?) men som jag skrev innan är det många lösa trådar i slutet som bara hänger där och tyvärr var dessa lösa trådar de som jag var mest intresserad av att veta svaret på. Det är förmodligen bara ett lömskt trick för att få mig läsa nästa bok men jag tycker det var lite väl många saker man inte fick svar på.
 
Överlag var det ändå till min förvåning en riktigt bra bok och jag ska helt klart plocka upp fortsättningen för den slutade späääänande! Imorgon blir det bio tillsammans med min kära vän som också sett filmen så det ska bli superkul! Jag tror boken kan göra sig riktigt bra på film även fast typ ingen av karaktärerna ser ut som jag föreställt mig. Helt fel ur min hjärna men är det inte det vi har våra filmatiseringar till säg, haha?
 
 

The Brainwasher

Kategori: Bokrecensioner

 
 
Titel: Tankeläsaren (org. Graceling)
Serie: De utvalda #1
Författare: Kristin Cashore
Sidor: 480
Utgivningsår: 2008
 
Handling:
Hon var bara åtta år gammal när hon dödade en man första gången. Tio år senare tvingas Katsa fortfarande hota och döda människor åt kungen för att hon är en av de sju kungadömenas särlingar - född med en särskild gåva som kungen har rätt att utnyttja.
 
Katsa är slagkämpen som ingen kan besegra. Allt förändras när hon möter prins Po - han är mystisk, svårslagen i strid och har ögon som ser rakt igenom henne... Han förstår henne som ingen annan, men vad döljer han? En farofulld färd tar sin början och Katsa får uppleva sådant hon inte trodde var möjligt. Bottenlös ondska, trofast vänskap och en kärlek så stark att den skrämmer henne...

Jag hade hört så mycket gott om den här boken. Det var en riktig episk fantasy med en kick-ass huvudkaraktär och så lite kärlek på det. Det lät ju grymt! Men hur kunde det bli så fel?
 
Jag ska börja med att säga att jag inte hatar den här boken. Det är inget fel på den i praktiken och det är en helt okej bok. Men den fångar mig aldrig. När man läser episk fantasy får man lite vara beredd på att det är segt i början. Det tar nästan alltid 100-200 sidor att ens presentera hela världen vilket jag inte har något större problem med. Jag tycker att starten i den här boken var bra och nödvändig. Man introducerades till Katsas värld och fick veta mycket om hennes bakgrund och hennes karaktär vilket jag inte hade något problem med. Men i fantasy vill jag att det där coola äventyret ska komma sedan. Visst, äventyr kom det men det var inte speciellt kul för det.
 
Jag fattade ärligt talat inte riktigt poängen med hela historien. Kanske var jag bara uppmärksam men det var så mycket kungadömen och historier att jag inte kunde hänga med. Katsas resa blev bara ett vimmel och jag fattade knappt poängen med allt som var förrän det stod klart och tydligt framför mig. Jag blev aldrig fångad eller särskilt engegerad men jag fattar inte riktigt varför. Världen var spännade och intressant och karaktärerna var coola. Men det fanns ett problem - det fanns ingen historia. Eller jo, klart att det fanns en berättelse men jag fick aldrig grepp om den och det som fanns var bara torrt och tråkigt. Det som verkligen var själva historien skulle passa bättre som en lite plot twist.
 
Världen är dock något jag tycker Kristin Cashore gjort riktigt bra. Det är ingen typsik fantasyvärld med drakar, magiker och troll men jag tyckte mycket om den. Särlingar är personer med speciella gåvor och de går att känna igen med hjälp av att det har olika färg på ögonen. Det var ett riktigt coolt sätt att visa att de var speciella! De sju kungadömen var dock rätt tristaoch jag blandade mest ihop namnen på alla. Varför måste alla fantasyböcker alltid ha så komplicerade namn på allt?! Det var en av de bidragande faktorerna till att boken blev relativt seg i mina ögon och jag orkade aldrig riktigt koncentrera mig på historien.
 
Katsa är en riktigt hyllad karaktär och med dödandets gåva och en utsökt vresighet blev hon en liten darling även i mina ögon (hehe, snygga formuleringarnas gåva). Jag tror ni har märkt hur mycket jag avgudar småsura och otrevliga karaktärer som inte släpper folk nära in på livet. Hon är riktigt häftig och med mycket bakgrund och djupare känslor. Jag kände att hon kanske var lite barnslig ibland. Hon blev bara arg hela tiden utan anledning och agerade som hon var fem år i vissa situationer vilket blev lite störande. Men hon växte verkligen och i slutet tyckte jag mycket om henne. Något som dock störde mig var likheten med Katniss. Katsa och Katniss har inte bara typ samma namn, de är även typ samma person. Katniss är bara snäppet grymmare. Po var en jättefin och hans karaktär kändes väldigt genomtänkt och hans gåva var väldigt häftig. Jag tyckte relationen mellan dem var riktigt fin och för än gångs skull lade författaren in kärlek utan att det blev som att äta en friterad semla med extra topping. Karaktärerna kände jag var bokens starkaste sida och varenda en av de kändes äkta och genomtänkt.
 
Överlag är det här en helt okej bok. Fina karaktärer och en cool värld kunde ha blivit så bra men tyvärr faller det. Jag fick aldrig grepp om historien och det blev bara en seg lång väntan på slutet. Jag vet att många älskar den här boken så var inte rädd för att ta upp den om du är intresserad. Men om du frågar mig om en episk fantasy skulle jag inte rekommendera den här i första hand. Jag kommer inte läsa fortsättningen i serien om den inte är bättre (någon som läst?) och boken landar ljummet i mina tankar.
 
Allmän tanke som jag tjusigt översatt till finska för minimal spoilerrisk: Tämä kirja oli pahin seksikohtauksia olen koskaan lukenut! Hahaha! Olin kuolla, kun luin niitä! Niin uskomattoman huono, hahah!
 
(hehe, hoppas ni kan översätta från andra hållet nu! XD Men erkänn smart sätt?!)
 
Rubrik: The Brainwasher - Daft Punk