Allt för nu
Kategori: Bokrecensioner
Titel: The fault in our starsFörfattare: John Green
Språk: Engelska (men finns även på svenska under titlen Förr eller senare exploderar jag)
Utgivningsår: 2012
Sidor: 313
Genre: Realism, kärlek och sorg
Handling:
Diagnosed with Stage IV thyroid cancer at 13, Hazel was prepared to die until, at 14, a medical miracle shrunk the tumours in her lungs... for now.
Two years post-miracle, sixteen-year-old Hazel is post-everything else, too; post-high school, post-friends and post-normalcy. And even though she could live for a long time (whatever that means), Hazel lives tethered to an oxygen tank, the tumours tenuously kept at bay with a constant chemical assault.
Enter Augustus Waters. A match made at cancer kid support group, Augustus is gorgeous, in remission, and shockingly to her, interested in Hazel. Being with Augustus is both an unexpected destination and a long-needed journey, pushing Hazel to re-examine how sickness and health, life and death, will define her and the legacy that everyone leaves behind.
Two years post-miracle, sixteen-year-old Hazel is post-everything else, too; post-high school, post-friends and post-normalcy. And even though she could live for a long time (whatever that means), Hazel lives tethered to an oxygen tank, the tumours tenuously kept at bay with a constant chemical assault.
Enter Augustus Waters. A match made at cancer kid support group, Augustus is gorgeous, in remission, and shockingly to her, interested in Hazel. Being with Augustus is both an unexpected destination and a long-needed journey, pushing Hazel to re-examine how sickness and health, life and death, will define her and the legacy that everyone leaves behind.
Igår läste jag ut den.Boken med stort B. Båda böckerna jag har läst av John Green tidigare har varit väldigt bra men av någon anledning var jag lite orolig för att börja läsa den här boken. För något jag känner att många författare misslyckas med när de ska skriva en så kallad "sorglig bok" är att de vräker på med sorg på sorg på sorg och då tappar den trovärdigheten. Det händer hela tiden, särskilt i ungdomsböcker och jag var rädd att The fault in our stars skulle vara på samma sätt. Det var den inte. Den är inte 100 % trovärdig i alla sammanhang men om vi ska vara helt ärliga - behövs det verkligen? John Green berättar en historia om kärlek, vänskap, hopp och döden men framför allt är det en historia om livet och om känsla att vara där. Historien om Hazel och Augustus är vacker men rå och jag uppskattar verkligen hur John Green beskriver hur deras relation utvecklas. Berättelsen har hela tiden flyt och sidorna flyger förbi utan att jag behöver tänka på det. Jag ville hela tiden veta hur det skulle gå och trots att det inte direkt är någon "actionpackad" bok på det sättet rör den sig hela tiden och känslorna åker en berg- och dalbana. Jag skrattar, jag blir upprörd och jag gråter. Bara en enda mening kan stå för så mycket. Budskapen är många och jag gillar hur de inte är skriva rakt i pannan på läsaren utan finns i bakhuvudet hela tiden.
Handlingen är sannerligen fantastsisk trots att den egentligen inte är en superorginell historia blir den orginell på sättet den är berättad och dess fantastiska karaktärer. Vår huvudkaraktär Hazel (=världens vackraste namn) är en annorlunda 16-åring som är drabbad av lungcancer. Hon är smart, rolig och söt men hon är också otroligt mänsklig. Hazels syn på världen är en av de sakerna som får mig att verkligen älska den här boken! John Green fick verkligen fram hennes karaktär på ett otroligt sätt och Hazels berättarröst är en av de bästa jag någonsin läst. Trots att vi är väldigt olika kan jag verkligen sympatisera med henne och jag förstår alla hennes tankar och känslor och hon är en så inspirerande karaktär! Något som jag också uppskattade väldigt mycket var att Hazels förhållande med hennes föräldrar fanns där. I många ungdomsböcker verkar föräldrarna vara något tråkigt och onödigt (typ toalettbesök) och som bara är i vägen för historien. Så fungerar det inte i verkligen livet! När man är 16 år är fortfarande föräldrarna en av de viktigaste personerna i ens liv och det tycker jag verkligen att John Green fått fram. Deras vårdnad över Hazel känns väldigt verklighetstrogen och jag kan bara föreställa mig hur det kan vara när ens dotter sitauation ser hopplös ut.
Sedan har vi vår andra stora karaktär, nämligen den otroligt charmiga Augustus som blivit botad från cancern och älskar metaforer. Jag vet att många av er avgudar Augustus och jag tycker också väldigt mycket om honom! Han är också väldigt speciell och alldeles underbar! Jag kan tycka att han inte är helt realistisk för att vara 17 år men han tillför så mycket bra till historien att det inte spelar någon roll. Han och Hazels relation är en av de vackraste jag någonsin läst om och den känns så äkta. De är som gjorda för varandra och jag förstår verkligen alla som snackat om dem för de är verkligen det perfekta paret. Men min absoluta favoritkaraktär var Isaac! Herrejösses vilken karaktär! Han inte som någon jag har läst om men trots det är han någon man kan stöta på när som helst (personligheten alltså). Jag tycker hans tankar var väldigt vackra och vänskapen med Augustus och Hazel är så fin och äkta.
Jag har märkt att många har olika uppfattningar om vad som är grejen med boken. Många skulle säga att det var den fina kärlekshistorien, de trovärdiga karaktärerna eller det tydliga budskapet. Ja, jag tyckte om handligen. Ja, karaktärerna var helt otroliga och budskapet var perfekt. För mig var tankarna i boken inte nya men de satte ändå ett spår och jag vet att den inte kommer glida ur minnet. Men det som verkligen fick mig att älska The fault in our stars var inte något av det. Det var spårket. Jag har aldrig läst något som denna. Jag har läst böcker med snyggare formuleringar och bättre språklig struktur men jag har aldrig någonsin läst något där författaren lyckas kombinera det lätta och friska takten från en ungdomsbok med det djupa och tankevärda språket från en vuxenbok. Det har sagt förrut men det förtjänas att sägas igen - John Green är en fullkomligt utomordentlig författare. Han är så bra att jag kan stirra på en helt vanlig mening och tappa andan. Han skulle kunna skrivit att Hazel var en ko, jag skulle seriöst inte bry mig för den här boken är skriven på ett sätt som är bortom den här världen. Överdriver jag? Kanske lite men John Greens språk är alldeles underbart och jag tror att den här boken kommer bli en sådan som man då och då plockar upp och läser några sidor i, bara för att den är så fantastisk. Och slutet guys! Den absolut sista meningen var så fantastisk att jag bara stirrade på sidorna och visste inte var jag skulle ta vägen. Obeskrivligt precis som resten av boken. Jag vet knappt vad jag ska säga. Om ni inte har läst den så rekommenderar jag er att göra det direkt för den är fantastisk. Bästa boken jag har läst? Nej. En fantastiska uppslukande underbar känslokarusell? Ja. Kommer jag läsa den igen? Definitivit. För när jag stängde pärmarna till The fault in our stars fanns bara ett ord på mina läppar. Obeskrivlig.
