Life/Universe
Kategori: Bokrecensioner
Titel: Across the universe
Serie: Across the universe #1
Författare: Beth Revis
Utgivningsår: 2011
Sidor: 394
Beskrivning från Goodreads: (som jag kortade ner lite)
Seventeen-year-old Amy joins her parents as frozen cargo aboard the vast spaceship Godspeed and expects to awaken on a new planet, three hundred years in the future. Never could she have known that her frozen slumber would come to an end fifty years too soon and that she would be thrust into the brave new world of a spaceship that lives by its own rules.
Amy quickly realizes that her awakening was no mere computer malfunction. Someone-one of the few thousand inhabitants of the spaceship-tried to kill her. And if Amy doesn't do something soon, her parents will be next.
Amy quickly realizes that her awakening was no mere computer malfunction. Someone-one of the few thousand inhabitants of the spaceship-tried to kill her. And if Amy doesn't do something soon, her parents will be next.
Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när jag öppnande den här boken. Jag har hört folk som älskat den men också folk som blivit jättebesvikna och inte tyckt att den var något speciellt över huvud taget. Jag trodde jag skulle få stöta på ännu en slisklig kärlekshistoria utan någon vidare mening. Herregud, jag kunde inte ha haft mer fel.
I början gick det trögt måste jag säga. Jag väntade bara på att det faktiskt skulle hända någonting. Hon låg där frusen och han bara gick runt och var jobbig och jag började ana en plågsam bok. Det enda som var lite roligt var det underbar språket när Amy var frusen. Fantastiskt snyggt gjort enligt mig. Men rätt tröttsamt. Det tog ungefär en tredje del innan jag började uppskatta berättelsen och komma in i den. Sedan där i mitten hände något. Jag blev fast. Detta var ungefär situationen: Jag sitter i mitt rum med boken i handen och plötsligt kommer tanken in till mitt huvud. Fy fan, vilken bra bok! Den sista fjärdedelen bara satt jag och gapade för bokens awesomeness. Den är så smart och genomtänkt och Revis är så sjukt duktig!
Så varför var boken bra? För det första: det är sci-fi. Seriöst, hur kan man inte älska sci-fi? Det är så coolt med alla superelektroniska grejer och framtidsbilden. Men Revis gör något som jag aldrig tidigare sett i böcker. Hon gör sci-fi creepy. Riktigt creepy. Hon skapar en bild som man inte vill ha, man vill inte vara Amy. Hon skapar hopplöshet och ställer frågor på ett sätt som få ungdomsboksförfattare lyckas med. Vad är värt att leva för? Vad är liv? Vilken betydeles har tiden? Vad är hopp? Hur ser det perfekta samhället ut? Som den filosofinörd jag är blir jag helt såld. Det är precis sånt här jag tänker på. Jag funderar på vad som egentligen är ondska och om det ens finns, vad kärlek betyder för oss människor, hur världen borde se ut. Allt det där prickar Revis in! Är det bara jag som reagerat på hur otroligt filosofisk den här boken är? Mer sån här sci-fi säger jag!
Själva historien är om jag sa, väldigt seg i början men sedan börjar mysteriet och plötsligt vet man ingenting längre. Jag kunde lista ut lite i förväg men det var inte mycket vilket var ett stort plus! Jag tycker ofta att "mysterium" kan bli alldeles för lätta att lista ut men här var det inte alls så. Jag trodde också att kärleken skulle ta över allt spännande men så upplever jag inte alls att det blev. Visst, det finns där men inte som huvudingredisen vilket är ett stort plus! Miljön är en av de coolaste någonsin för det här rymdskeppet är så fruktansvärt hemskt. Usch, jag ryser när jag tänker på det men det är också otroligt facinerande och väcker tankar om vad som egentligen är rätt och inte. Boken är ibland som en skräckhistoria med tanke på vad Amy genomgår. Tänk om hon skulle vara jag? Jag vet inte om jag skulle kunna överleva på ett sådant ställe.
Jag tycker Amy var en riktigt härlig karaktär som kändes väldigt lätt att realtera till och hon var tuff men ändå inte överdrivet perfekt och oövervinnig. Jag tyckte relationen mellan henne och hennes föräldrar var så vacker och det är något man inte ser så ofta i ungdomsböcker tycker jag. Föräldrarna brukar bara vara rekvisita och inte betyda särskilt mycket för huvudpersonen. Elder gör verkligen en karaktärsutveckling genom boken. Först tyckte jag bara han var jobbig och irriterad men sedan växte han och i slutet tyckte jag jättemycket om honom. Hans känslor för Amy var lite stalker varning på, haha. Om jag ska vara ärlig tror jag inte på kärlek vid första ögonkastet och han var typ besatt av henne sedan första gången han såg henne. Fats i och för sig, det var första gången han såg någon i sin egen ålder och hon var snygg och tjej så det kanske ingår till tonårskillars natur att direkt bli intresserade? Haha, kanske inte men jag kan ändå förstå att han ville vara med henne.
Jag rekommenderar starkt den här boken men orka med den första delen för det blir bättre! Det är väl egentligen den enda stora nackdelen med boken för annars skulle den vara helt awesome. Den är ganska awesome just nu med och jag ska definitivt plocka upp dess uppföljare för jag är riktigt spänd på att se vad som kommer att hända. Förhoppningsvis är den lika bra eller kanske ännu bättre!
PS! Är det bara för mig det tog typ hundra år att se att det var två personer på omslaget? Hahahaha!
Rubrik: Life/universe - Dektektivbyrån
Bloggadress: http://boktycke.se