iceandfire.blogg.se

Burned and frozen.

Sexistiska fangirls?

Kategori: Tankar

John Green svarade på min kommentar på Youtube, jag börjar gymnasiet imorgon och jag är i ett allmänt crazymood från att ha spenderat två heldagar med min nördiga bokklubb så när jag ändå är on fire tänkte jag att det kunde passa bra att skriva ett sånt här riktigt surt tankeinlägg. Jajaja, jag borde skriva bokrecensioner, jag vet men jag är slö och ett ämne har hängt på min hjärna ett tag som jag gärna vill diskutera.
 
Jag tror alla som har en bokblogg eller läser bokbloggare erkänner att de är ganska nördiga. Det kanske är en speciell bokserie, tv-serie, film, musik eller något helt annat. Om man går runt i ett modernt samhälle är det svårt att finna någon som inte har ett särskilt intresse den verkligen brinner för och termen nörd kopplas inte längre automatiskt till den serieälskande mobbade killen med glasögon i amerikanska high school- filmer. Det finns olika typer av nördar och fans men det jag vill prata om just idag är kvinnliga fangirls (det heter fangirls för alla, för än gångs skull tycker jag det kvinnliga kan få dominera), något som många av oss identifierar sig med även om det själklart är på lite olika nivå. Då menar jag inte fangirls som skriker när Justin Bieber tappar en varmkorv på gatan utan unga som blir väldigt engagerade av fiktiva personer, miljöer, saker osv... ni fattar vad jag menar för typ av människor. Potterheads, Whovians, Tributes... Vi
 
Kvinnliga nördar vill kämpa för sina rättigheter. Nörd och feminist är ord som många av oss beskriver sig som. Vi vill se starka kvinnliga karaktärer som står upp för det de tror på och inspirerar andra unga kvinnor att inte låta männen bestämma i samhället. Katniss, Hermione Rose Tyler, Hazel, Clary, Isabelle, Daenerys, Luna... Listan på starka kvinnliga karaktärer kan göras lång och när vi väljer våra favoritkaraktärer är de oftast de som kommer upp först i huvudet. Men så tar vi oss en tur och kikar på vad många anser är bra manliga karaktärer. Jace, Four, Po, Kai, Cedric, Elder... Jag säger inte att det är något fel på dessa karaktärer, jag tycker väldigt mycket om många av dem men det har något gemensamt. De är beskriva som mystiska, söta eller ibland "dödligt sexiga" och de är inte bara de. Tittar man i ungdomslitteraturen finns det en ganska tydlig ram för hur en bra kille ska vara och kraven är minsann inte låga. Författarna är ofta till böckerna är ofta (inte alltid men ofta) kvinnor som beskriver sina drömmars man i en 17- årig kropp.
 
Jace Wayland - karaktär eller objekt?
 
Nu vill jag att vi tänker på hur den författare gärna beskriver en manlig karaktär och vilka reaktioner det får. "Wow, jag önskar att jag hade Four bredvid mig i sängen i natt", tänker många och det är fullt förståligt. Hans rusfiga hår, mystiska förflutna och de där mörkblå djupa ögonen... muskler, kanske en eller två tatueringar och sjävklart bryr han sig bara om den lilla försiktiga tjejen. Vilken ungdomsbok beskrev jag? - det är ditt val. Men tänk på vad en författare får för reaktion om den beskriver en kvinnlig karaktär på samma sätt. Stora bröst, porslinshud, fast rumpa... "SEXIST!", utbrister typ alla kvinnliga läsare. Men, lilla vän är inte det typ EXAKT SAMMA JÄVLA SAK som att ägna tre sidor åt att beskriva en manlig karaktärs sexiga kropp?! Ärligt talat fattar jag inte vad vissa människor tänker med! Jag ska inte skylla på någon för jag gör ofta ungefär samma sak själv men jag tycker alla borde tänka över saken innan de skriker att kvinnor skildras på fel sätt i fiktionen. För mig för du gärna dregla över Jace och gänget men då får man också acceptera att kvinnliga karaktärer också kan skildras på samma sätt.
 
Sen kommer vi till det som jag anser vara lite av ett problem i ungdomslitteraturen (jag pratar om ungdomslitteraturen för jag läser inte direkt romantiska vuxenböcker men jag kan tänka mig att det är liknade). I princip allt med en lite gnutta romans riktar sig till heterosexuella kvinnor. Nuförtiden är det inte ovanligt med karaktärer med en annan sexuell riktning men ingen kan väl direkt säga att det kryllar av dem. Mycket beror väl på att större delen av världens befolkning är heterosexuella och att samhällets normer bygger upp på det. Twilight skulle inte ha blivit en lika stor succé om Edward var en tjej, det är ett faktum hur sorgligt det än är. Det finns en par ungdomsförfattare i världen som har en otrolig makt och har läser som skulle läsa vad de än skrev så varför, VARFÖR utnyttjar de inte det och skriver något där inte de manliga karaktärerna är objekt?! Veronica Roth, Cassandra Clare, Suzanne Collins, Stephanie Meyer och alla ni andra, why?! Det finns författare som gör det här så bra, jag vet men de är inte de författarna vars läsare klagar på att de aldrig kommer få en lika underbar pojkvän som Peeta.
 
Många så kallade fangirls klagar på hur otroligt fula och äckliga de själva är. De tänker att de aldrig får någon som älskar dem. De önskar mer än något annat att alla världens män kunde se på insidan för än gångs skull. Men om man vill bli älskad för den man verkligen är kan man inte precis kräva att alla män är dödligt sexiga. Oavsett vem vi är så är det bara det som räknas och de borde alla tänka på oavsett kön, sexualitet, religion, uppväxt och blablabla...
 
Är du en nörd, var en smart nörd och tänk hur andra skulle se på sitautionen. Vi är fortfarande inte direkt de coolaste eller populäraste i samhället och vi om några borde acceptera alla för hur de ser ut och vilka de är. Jag, du och alla andra är fantastiska och det ska vi aldrig glömma bort
 
 
♥
 

Orginalspråk?

Kategori: Tankar

Ungefär 90% av alla morgonar i mitt liv tar jag upp DN Kultur och bläddrar och läser lite. Det har jag gjort sedan jag var typ 13 kanske (ja, jag är skum) och det är en mysig liten tradition plus att jag blir väldigt bildad inom just kulturområdet. Dagens krönika handlade om översättningar och titel löd: "Det är bättre att läsa bra svenska översättningar än engelska original". Det fick mig att fundera lite.
 
Läs krönikan här för att förstå vad jag snackar om!
 
Jag har aktivt läst engelska böcker i ett och ett halvt år nu ungefär och i den svenska bokbloggsatmosfären hittar man väldigt många som nästan enbart läser på engelska. Varför, är då frågan? Jag håller till viss del med Malin Ullgren i den här krönikan. Det vore väldigt naivt att säga att jag förstod varenda ord som jag läste när jag läser på engelska. För mig som mestadels läser fantasy och science fiction kommer hela tiden upp termer som jag knappt vet vad de heter på svenska och när jag började läsa på engelska fick jag ibland läsa mer i ordboken än i själva boken. Men det gör nytta. Visst, jag fattar definitivt inte allt och ibland kanske jag missar stora delar av poängen med historien men det som böckerna har gett mig skulle inget kunna ge mig i hela världen. Sverige är ett land där de flesta talar mycket god engelska jämfört med andra men det är fortfarande så att många vuxnas ordförråd är ganska begränsat. Jag kan slå vad om att en svensk ung bokbloggare skulle kunna knäcka en medelålders svensk som är medelmåttig på engelska. Man kanske inte fattar det för stunden men ungdomar idag är sjukt bra på engelska. Även fast inte allt kommer från just fysiska böcker snappar många upp det från dataspel, onlinechatter, filmer, tv-serier och youtubeklipp. Jag tror många har upplevt att man ofta vet vad ett ord är på engelska men inte kan förklara sig på engelska.
 
När jag gick ut åttan förra året hade jag ett knappt godkänt C i engelska som jag egentligen inte förtjänade. Absolut inte dåligt men mitt ordförråd var så begränsat och jag blev rädd varje gång jag skulle uttrycka mig på engelska. Det här året gick jag ut med A i slutbetyg, jag klarade mig själv i England med en kompis och det är ingen nödvändighet för mig att texta på svenska. Jag tackar läsningen för utan Cassandra Clare, Lewis Carroll, John Green, Beth Revis, F. Scott Fitzgerald och alla andra författare jag har läst skulle jag aldrig och jag säger ALDRIG lärt mig så otroligt mycket på bara ett år. Jag kanske inte kan analysera minsta lilla bit i The great Gatsby och jag kanske inte kan alla fantasytermer i A game of thrones men jag blir bättre och bättre för varje sida jag läser och jag älskar det.
 
Engelskan är ett rikt språk. Jämfört med svenskan är det enormt. Det som på svenska bara är ett ord kan täcka 7 olika ord på engelska som i praktiken betyder samma sak men ändå inte riktigt. De har en lite annan nyans, liten annan mening som ger meningarna lite mer tydligare mening. Förstår jag alla dessa synonymer? Nej, självklart inte men jag lär mig fler och fler för varje sida jag läser. Det finns fantastiska översättare idag i Sverige och många av mina absoluta favoritböcker har jag läst översatta. Det kanske är så att man tappar en dimension i föreståelsen när man inte läser på svenska men samtidigt tappar man rikheten i språket. Det kanske betyder ungefär samma sak men man tappar så många ord.
 
Jag läser också gärna på orginalspråk för att det då är den enda chansen jag kan vara säker på att jag läser författarens riktiga ord. Hur häftigt är det inte att kunna läsa de exakta orden som en tänkande individ skrev för över hundra år sedan och njuta av det? Det är ingen andra hand som kommit in och ändrat och jag får läsa precis det som skrevs ner helt på min egen hand. När man känner att man klarar av det tycker jag inte att man ska tveka för en sekund för man kan uppleva en helt annan språklig värld och läsupplevelsen blir större.
 
Varenda individ i världen som inte talar engelska som modersmål har en enorm nackdel när man talar om makt. För att på något sätt kunna nå ut i världen oavsett om det är som politiker, datautvecklare, konstnär eller entreprenör behöver man kunna engelska och att inte helt fritt kunna uttrycka sig med det gör en mer sårbar. Jag och de flesta andra svenskar kommer förmodligen aldrig någonsin bli så bra på engelska som en som är uppväxt där men man kan göra sitt bästa. Genom att bli bra på det som inte är världens största språk men världens mäktigaste språk hittar man möjligheter, utveckling och människor i hela världen. Om man ständigt låser in sig och tror att man aldrig kan komma längre 30 sidiga barnböcker kommer man aldrig någonsin kunna nå ut i världen på samma sätt som en som vågar chansa, förlora men lära sig på vägen.
 
Även fast jag kanske aldrig kommer sträcka mig längre ut mot världen än Stockholm vill jag ge mig själv chansen att nå ut till hela världen. Jag vill ge mig själv chansen att kunna läsa ett betydligt bredare utbud av litteratur och jag vill kunna lära mig nya saker enda tills den dagen då jag inte längre kan. Det är därför jag väljer att läsa på orginalspråk och det är därför jag uppmanar alla andra att göra likadant.
 
 
Håller du med krönikan eller inte?
Varför läser/läser inte du på engelska?
Om du står mellan ett svenskt och ett engelskt exemplar där båda kostar exakt lika mycket och har likadana omslag, vilken väljer du?
 
♥
 

Stress och press - när läsningen blir ett tvång

Kategori: Tankar

När man spenderar stor del av sin fritid med att skriva långa och genomtänkta recensioner på böcker man har läst är det ett tecken på att det är något man verkligen brinner för. För många är tanken om att göra något sådant "för skoj skull" helt otänkbar. Jag älskar att läsa och jag älskar att uttrycka mig och att skriva recensioner på böcker, filmer och annat är ett rent nöje för mig, precis som för de flesta av er andra också. Men det har sina nackdelar också. På min blogg är jag ungefär 0% professionell. Jag har ingen struktur på vad jag skriver, jag läser alla typer av böcker och vet oftast inte alls vad det är jag kommer att skriva förrän inlägget är postat. Men ändå finns den där gnagande lilla rösten i huvudet som vill ha mer. "Men herregud Ebba, tre böcker i september, det är ju ingenting!". Jag tänker ofta att borde läsa istället fastän det jag egentligen mest vill just då är att ligga i soffan och titta på någon spännande tv-serie.
 
Eftersom jag, en 0% professionell svensk 16-åring känner läspress ibland kan jag bara tänka hur de är för andra. Jag når inte ut till särskilt många personer och jag har aldrig saker jag "måste" läsa, om man bortser från skolan. Ärligt talat förstår jag inte hur vissa klarar av att alltid behöva läsa massor av recensionsexemplar, förhandsexemplar och allt vad det heter. Även fast jag känner en viss press att läsa vissa böcker väljer jag aldrig saker jag inte tror att jag skulle tycka om. Många säger att de vill jobba med böcker i framtiden men jag skulle aldrig klara av det för det skulle klara av det. När något blir ett måste förlorar det på ett sätt det roliga och spännande i det och kvar blir man bara med massor av stress.
 
Så man blir pressad och stressad att läsa mycket, bland bokbloggar. En annan sak som jag tror kväver läsglädjen för många är tanken om att man "måste" läsa vissa böcker och den tror jag alla entusiastiska läsare känner då och då. Det kan röra sig om att läsa världens 30 mest älskade klassiker, alla böcker i en skitlång serie trots att de två första var lite halvbra eller alla de där superhajpade böckerna. Det är ganska sjukt egentligen, varför ska man spendera flera timmar på något man inte ens tycker är kul eller bra? Klassiker är nog de vanligaste att känna press över och självklart är de bra att läsa. De har ofta format kulturen, varit banbrytande (jag har alltid tänkt att det heter barnbrytande men det låter ju lite väl groteskt...) och älskat av så otroligt många människor. Men klassiker är precis som vilka typer av böcker som helst, vissa älskar man och vissa hatar man. Vissa böcker överraskad men jag tycker det är ganska dumt att försöka läsa en 1500 sidor lång bok som inte ens är bra bara för att man känner att man är tvungen att göra det. Men ändå är det precis så jag gör. Varenda dag.
 
 
En bok som jag däremot verkligen, verkligen vill läsa
Pressen finns där.
Läs mer! Läs bättre litteratur! Läs oftare! Och fy fan Ebba, lägg ner den där rymdskiten och plocka upp lite riktigt litteratur!
Det är inte något krav från någon annan.
Bara jag.
Och jag vill inte att det ska vara så så jag gjorde en liten lista på vad jag borde göra istället för att tänka på att jag borde avsluta min nuvarande bok innan onsdag.
 
 
1. Läsa ett antal mellan 0-999 böcker per månad
Ärligt talat: det spelar ingen roll om jag totalt skiter i läsningen i 3 månader. Jag ska läsa när jag själv känner för det och är det så att jag heller sitter och glor i taket i tre timmar så må det så bli!
 
2. Läsa ALLT!
Mitt läslejon innan mig mår som allra bäst om hon får läsa alla sorters böcker. Klassiker, spänning, fantasy, vardagsskildringar... Ingen bok är för snobbig eller för pinsam för att läsa!
 
3. Sluta göra TBR's
TBR= to be read och jag hatar det av hela mitt hjärta! Jag har i flera månader tänkt ut ungefär vad jag ska läsa och ofta blir det väldigt bra blandningar men jag vill vara spontan i min läsning! Känner jag för att plocka upp tre ryska klassiker efter varandra ska jag göra det precis som om jag känner för att spendera två månader med att läsa om alla Harry Potter- böckerna. Jag vill bli vild och galen i min läsning och nu kan ingen kan stoppa mig!
Lite konstigt inlägg, hehe, jag är lite rostig efter att ha varit borta ett tag på det här men diskussionsinlägg (sen när är dina diskussionsinlägg struktuerade Ebba?). Men jag tror ni fattade poängen även fast jag uttrycker mig lite flummigt ibland, haha.
 
♥ Känner du press att läsa ett visst antal böcker eller vissa särskilda böcker?
♥ Har bokbloggandet förändrat din syn på läsningen?
 
Släng gärna in en kommentar för jag är nyfiken på hur ni ser på saken!
 
 

Världsbokdagen 2013

Kategori: Tankar

Idag är det Världsbokdagen vilket jag skulle tippa på att större delen av Sveriges befolkning inte vet om. Ärligt talat vet jag inte heller exakt vad den står för men jag reagerade på ordet "bokdag" i kalendern och tjöt till av lycka. En dag för att hylla alla böcker, inte sant? Böcker är bland de bästa sätten som finns att utvecklas som individ och lära sig saker och det borde verkligen firas enligt mig! Varje gång det är någon speciell "dag" så brukar jag alltid tänka på hur orättvist det där är. När det är någon viktig och bra dag t.ex. Förintelsens minnesdag eller FN-dagen reagerar folk ungefär: "VA?! Är det IDAG?" eller "Eh... vad är det för nåt?". Ingen verkar bry sig över huvud taget. Om man har tur kanske läraren skriver upp det på tavlan och ber en att tänka lite på saken men det är allt. Men när det är helt onödiga dagar som t.ex. Kanelbullens dag eller Våffeldagen verkar hela svenska folket förberett sig i flera månader innan. "Ha! Har du inte bakat kanelbullar än?! Det är ju bara en vecka kvar till den STORA dagen!" Okej, jag överdriver men hur kommer det sig att vi lägger så mycket kraft och tid på att komma ihåg de där ytliga och konsumtionshetsiga dagarna (och högtiderna) istället för att ägna några speciella dagar per år åt saker som faktiskt är viktiga?
 
Ett exempel som jag tycker är ganska hemsk är fallet vid namn Alla helgons dag (är det ett,två eller tre ord?). Jag är inte kristen av mig men jag tycker ändå det är fint att man en dag varje år ägnar tid åt att tänka på de man saknar som är döda och det är en väldigt gammal svensk tradition. Men så har den haft oturen att nästan alltid hamnar på samma dag som världens dummaste högtid som inte ens är en högtid, Halloween. Ta mig inte fel, jag gillar Halloween. Det är kul att klä ut sig, äta konstigt godis (den tiden är snart förbi lilla veggiegirl!) och fjanta sig men det är en så otroligt onödig högtid att det finns inte. Kul? JA! Borde alla affärer få bananas och utnyttja konsumtionssamhället till max genom att tvinga på oss spökmaskar i plast och fuskblod? NEJ! Fest är kul men det är så dumt att denna så kallade "högtid" faller samtidigt som en gammal och fin tradition. Nästan alla högtider och temadagar som det tydligen kallas (google master) bygger nuförtiden nästan enbart på att köpa mer, äta mer och typ skrika ut vår överflödiga västvärldsstil. Skulle det inte vara helt underbart med en dag som var precis tvärtom mot alla dem dagar och högtider vi ser idag. En dag där man tänker på vad man har, vad andra saknar och är tillsammans med dem man älskar och lever väldigt enkelt, bara för en dag eller så. Är inte det vad julen är till för, frågar du mig kanske? Tyvärr den blev dränkt i ett lager av julgransglitter.
 
Är det kanske så att samhället idag inte tycker att sorg är något accepterat? Till viss del är det kanske så, i alla fall vad jag personligen märkt mycket av i Sverige. Folk blir inte bekväma när någon börjar prata om sina problem och man ska aldrig klaga när man mår dåligt. Det är liksom "fult" att vara ledsen, man ska alltid resa sig upp utan en tår i ögonvrån för vi är starka människor och vi gråter inte över småsaker. "What doesn't kill you makes you stronger!" är mottot och det ska vi klara av på egen hand utan att visa något utåt till omvärlden. Jag tror att det är bra att man kan lösa sina problem själv men ibland behöver man faktiskt prata med andra och öppna upp sig, även om det bara är för en liten stund. Kanske är det just därför vi hellre plockar upp den där nygräddade kanelbullen än sätter oss och minns de som dog i onödan, och kanske är det därför vi målar dit fuskblodet i ansiktet istället för att tända ett ljus för farmor på kyrkogården? Är det för att det är lättare att försöka glömma det som är jobbigt än att ta hand om det och lära sig leva med det?
 
Självklart är högtider och dagar inte bara till för att minnas och uppmärksamma utan också för att ha roligt men ibland tycker jag att vi lägger vikt på alldeles fel saker och glömmer bort det som är viktigt. Det jobbiga skyms undan och det lättsamma får ta dess plats bara för att det är lättare. Är det kanske så det borde vara? Jag har i alla fall mitt svar ganska klart.
 
Vila i frid kanelbulle
 
 
 
(hehe, hade tänkt att skriva om varför jag älskar läsning men så slutar det med att jag skriver en skitsseriös rant av Kanelbullens dag. Haha, så kan det gå, jag är bra lustig jag! Jag menar inte att man ska exterminatea alla kanelbullar men lägga lite mer tid på viktiga dagar som lätt glömts bort, håller ni med? Idag ska jag faktiskt fira lite idag och det blir genom att läsa några kapitel i Scarlet som är otroligt bra än så länge. Ha det gött igelkött (bästa avslutningsfrasen ever) så ses vi!)
 

Karaktärer

Kategori: Tankar

Jag läser och tittar på galet många bokrecensioner. Alla har sina egna sett att recensera och har olika åsikter om hur en bra bok ska vara och vad den ska innehålla. Jag brukar precis som många andra gå efter tre huvudpunkter då jag recenserar en bok: HANDLING (då även saker som takt, spänning och utveckling ingår), SPRÅK (och allt mer "tekniskt" som världsuppbyggnaden, berättarteknik osv...) och KARAKTÄRER. Som ni ser på rubriken är det just dessa karaktärer jag vill prata om idag för jag tycker många verkar ha fått det lite om bakfoten vad som egentligen är en bra karaktär. Det här är självklart bara min personliga åsikt men få saker i bokvärlden stör mig så otroligt mycket som när en recensent ger en bok väldigt dåligt betyg/omdöme för att huvudkaraktären var irriterande. Enligt min åsikt är en dålig karaktär inte samma sak som en störig karaktär. Jag tycker inte man kan total dissa boken bara för att en av karaktärerna inte är exakt perfekt och kanske gör lite dumma val ibland. Jag brukar kalla det mänsklighet men sådant får tydligen inte finnas. Så låt oss nu gå in på djupet inom ämnet karaktärer och utforska vad en bra och en dålig karaktär egentligen är. Vi börjar från början!
 
En historia kan utspela sig precis var som helst. I nutida Kina, 1800-tals London, en helt alternativ värld där magin styr samhället eller i framtiden då vår miljö har blivit helt förstörd. Det finns egentligen inga begränsningar för hur en värld kan vara uppbyggd. Framtid, dåtid (eller baktid som min brorsa säger, hehe) eller nutid, realism eller fantasi, allt är möjligt för en fiktiv historia! Idag saknar även språket begränsningar (nåja, nästan i alla fall) och en författare kan göra i princip hur hen vill för att bygga upp en historia. Men så har vi karaktärerna. Karaktärerna är de som påminner oss om oss själva. Trots att vi nu befinner oss i en helt annan värld i en helt annan tid finns det fortfarande människor med tankar och känslor som vi kan identifiera oss med och lära oss av. Även fast karaktären i sig kanske inte är mänsklig brukar den oftast ha mänskliga känslor annars tror jag boken skulle bli ganska tråkig (fast tipsa gärna om ni vet någon där huvudkaraktären verkligen inte ALLS har mänskliga tankar och känslor, skulle vara intressant!). Det är därför jag värderar mänsklighet högst när jag reflekterar över en karaktär. En människa är inte helt perfekt. Tro det eller ej men INGEN är perfekt inte ens den där Bettan i 6B eller den där sexiga sångaren du lyssnat ihjäl dig på. INGEN är perfekt och så ska det vara även i böcker enligt mig, annars klarar jag inte av att läsa det. Alla egenskaper kommer också ofta med både onda och goda saker och det tycker jag ska skildras i karaktärens uppenbarelse (fina ord jag använder här). Låt oss examplera med några vanliga egenskaper!
 
Snäll
Alla älskar väl en riktigt snäll och osjälvisk karaktär eller hur? Men en person som är riktigt riktigt snäll är också ganska ofta rätt så mesig och vågar inte stå upp för sig själv för att det skulle kunna "såra" andra människor (källa: verkligheten). Jag tror alla vi har mött kompisen som inte vågar säga att hon inte tycker om gurka bara för att inte göra oss ledsna när vi lagat tsatsiki. Hen skrattar ofta fast hen inte alls tyckte det var kul och kan ibland verka lite fejk och sånt ska visas när det gäller en "överdrivet" snäll karaktär.
 
Kreativ
Här källar jag mig själv! Jag är (vad man skulle kunna beskriva) extremt kreativ och ja, det där lät skrytigt men det är sant, haha. Jag får storslagna idéer ungefär lika ofta som andra ungdomar tänker på sex (perspektiv!). Jag gör alltid helt orginella projekt i skolan, har de roligaste födelsedagsfesterna och kommer på vad vi ska hitta på i helgen på en sekund. Fint låter det, jag vet. Men med kreativitet kommer också problemet att jag är extremt och då menar jag EXTREMT tankespridd. Jag kan seriöst sitta mitt i en konversation och sluta lyssna bara för att jag kom på det perfekta sättet att lösa Tysklands miljöproblem. Jag går in i min helt egna värld och vissa dagar kan jag knappt prata med andra människor för att jag är så inspirerad. Så brukar det ju även sägas att kreativitet är princip i gränsen till galenskap och ja, det stämmer nog ganska bra för många kreativa människor är ganska "all over the place" om man säger så. Jag säger ofta saker som helt saknar mening bara för att jag kan ungefär. Jag är alldeles för ambitiös för mitt eget bästa och min mardröm är att sluta med något simpelt kontorsjobb (typ Apple VD). Detta mina vänner, speglar en kreativ karaktär. (jag har även extremt dålig humor som ni kanske märkt, hehe)
 
Smart
Wow, hela bokbloggsvärlden - hej! Ni är ju så smarta att jag kan höra hela hjärnvågor jobba ändå har ifrån! Att vara smart är förbannat kul för allt blir så lätt. Läxan går på en halvtimme istället för två timmar, man kan få relativt högt betyg utan att ens anstränga sig (folk borde så lära sig att improvisera och RITA! (alla lärare är besatta av små töntiga teckningar som förklaring)) och man kan lista ut saker även fast de inte står klart och skriker en i pannan. Smarta människor äger! Men så är det skillnad på att vara lite småsmart som jag och de flesta andra eller värsta geniet som typ... Einstein eller nåt. När man är riktigt och då menar jag RIKTIGT smart behandlar man inte omgivningen på samma sätt (källa: personliga upplevelser och reflektioner, källkritiken får ni sköta själva). Alla runt om en är inte glada trevliga fina personer - de är idioter. Jag träffar en del såna människor ibland som verkligen ser ut som de LIDER för de har ingen att prata med (tänk ATMOS- killen i Doctor Who, såna finns på riktigt!). Detta gäller självklart inte ALLA smarta människor men många lider av faktumet är de faktiskt är mycket, mycket smartare än genomsnittet.
 
Så en egenskap kan alltså ge både negativa och postiva konsekvenser på en karaktärs personlighet. Men nu till det viktigast - det måste synas! Det finns inget som stör mig så otroligt mycket som när en karaktär beskrivs som rolig men så är den aldrig det minsta rolig. Eller smart men så löser den ändå inga av bokens problem. Say what?! Man samlar inte på egenskaper som på bokmärken! De är en del av den man är - ens personlighet och personligheten syns, även om man själv väljer att visa vissa sidor och dölja andra.
Detta är också otroligt frustrerande när författare säger att karaktären t.ex. BRINNER för läsning men så läser den ingenting. Om en persons absoluta största intresse är att läsa ska den personen ta mig fan läsa! Den ska tänka på böcker, älska doften av böcker och alltid gå in på biblioteket när den kan. Om man har ett intresse man verkligen brinner för speglar det ens liv och ens personlighet! Det ska synas i en riktigt bra karaktär!
 
En annan sak som påverkar vår lilla hitills plågade karaktär är historia och bakgrund. Även små saker som om man hade hund som liten eller växte upp i en villa påverkar hur man är som person. Vi har vissa egenskaper från början men det är vår miljö som bestämmer vilka vi visar och inte (psykologen Ebba förklarar). Jag vet att jag garanterat skulle varit en helt annan person om jag gått på en annan skola än jag gör. Allt, från kontakten med föräldrar, kompisar och uppväxtmiljö påverkar oss och eftersom vi är karaktärerna ska det vara samma sak med dem. Det måste inte uttryckligen stå varenda historia för varenda liten karaktär men om en karaktär är t.ex. väldigt elak brukar det finnas en grundande orsak till detta och den borde komma fram under boken eller seriens gång, annars finner jag det inte tillräckligt utvecklat.
 
Mitt viktigaste budskap till er nu är: SLUTA KLAGA PÅ KARAKTÄRER BARA FÖR ATT DE INTE ÄR PRECIS SOM ER SJÄLVA! Äkta människor är elaka, sluga, själviska, korkade, tröga lika mycket som de är modiga, snälla, roliga och självständiga. Bara för att du råkar tycka att en karaktär gör den inte till en dålig karaktär. Låt oss examplera! Jag läste Mitt perfekta liv för några månader sedan och tyckte huvudkaraktären Macy var ganska irriterande. Det kan bero på att jag har seriösa problem med folk som hela tiden pressar sig med att behöva vara precis perfekta. När detta slog mig förstod jag att Macy var en fantastisk karaktär för hon var precis som så många jag känner och vet om. Tänk på hur mycket de skulle kunna relatera till hennes karaktär. Det var ju fullkomligt brilljant! En annan karaktär som jag vet andra hatar och då menar jag verkligen HATAR är Tally från Uglies. Och ja, jag håller med hon är irriterande men enligt mig är det inte så konstigt att hon klagar på att hon är ful när hela hennes liv går ut på att folk pekar ut vilka som är fula och vackra och hon tillhör den fula gruppen. Seriöst, om du skulle leva med ugliesarna (heheh, ordval...) skulle inte ditt självförtroende svaja ibland? Det skulle mitt i alla fall! Så jag tyckte att Tally var en riktigt bra karaktär plus att hon visade hur dagens tonårstjejer faktiskt beter sig. Men mitt stora Uglies- problem var de andra karaktärerna för var fan var dem?! Jag såg absolut ingen personlighet i någon av de andra karaktärerna och de skulle bokstavligt talat kunna gå och dött utan att jag hade brytt mig. De är inte bra karaktärer! Bra karaktärer gör intryck på oss, de lär oss något om verkligheten och visar oss hur livet kan gå till för de är precis som oss. En annan sak som jag har tänkt på är skillnaden mellan hur folk bedömer kvinnliga och manliga karaktärer. I dagens recensioner framgår det ofta att en kvinnlig karaktär ska vara modig, rolig, tuff, självständig, osjälvisk, kick-ass och lösa absolut alla problem medan en kille bara kan stå i ett hörn och vara snygg. Har jag rätt eller har jag rätt?!
 
Som avslutning på detta groteskt långa (och ganska pessimistiska) inlägg vill jag nämna några av mina favoritkaraktärer från litteraturen: Linnéa (Engelsfors), Parker Fadley(Cracked up to be), Severus Snape (Harry Potter), Katniss Everdeen (Hungerspelen), Haymitch (Hungerspelen), Albus Fucking Dumbledore (Harry Potter), Charlie (The perks of being a wallflower), Isaac (The fault in our stars), Karou (Daughter of smoke and bone), Hazel (The fault in our stars), Sam (The perks of being a wallflower), Alaska (Var är Alaska?), Will Grayson - den sure (Den andre Will Grayson), Patrick (The perks of being a wallflower), Villane - eller hur det nu stavas (Passionen), Chance (Finnas till), Magnus Bane (The mortal instruments), Arthur Dent (Liftarens guide till galaxen) osv.....
 
+ varenda jäkla Harry Potter karaktär måste nämnas för om det är någon som vet hur man skapar karaktärer så är det Rowling ♥
 
Jag skickar kakor till alla er som orkat läsa igenom allt det här! De avnjutes bäst ihop med ett kallt glas mjölk och ett avsnitt Doctor Who. Jag vill påpeka att detta inlägg enbart består av mina egna åsikter (och lite fakta jag hittade på, hihi) så ni kanske har helt andra åsikter om hur en bra karaktär ska vara. Håller du med mig eller inte? Hur tycker du att en bra karaktär ska vara?
 
 

Lördagstankar... på en söndag!

Kategori: Tankar

Ja, jag vet. Det är söndag... Men jag hade inte så mycket tid att jag kunde skriva ett helt tankeinlägg (tro mig, det tar sjukt lång tid ibland) så därför kommer det upp nu. Idag pratar jag om läsningen och lite annat random som kom till min hjärna, haha. Kanske lite rörigt inlägg men ja, jag är trött.
 
 När man har en bokblogg eller läser bokbloggar förutsätter jag att man tycker om att läsa. Många i bokbloggatsmösfären (älskar ordet atmosfär!) läser oftantligt mycket medan andra läser lite mindre men överlag så läser vi betydligt mer än genomsnittet. Jag skulle nog säga att jag ibland läser fler böcker i månaden än flera av min klass gör på ett år. Jag har inget emot folk som inte tycker om att läsa även fast det är dum sak att inte gilla eftersom man lär sig så mycket. Men man ska göra det man tycker är kul och tycker man inte läsning är kul så visst. Skit i det då. Men jag stör mig otroligt mycket på hur "icke-läsande" alltid ska klaga på hur oooooootroligt tråkigt det är att läsa. "Har du inget liv liksom?" är en vanlig fråga. De har de kvarstående åsikten om att ALLA böcker är tråkiga och jättesega och varför ska man läsa liksom? Men, men, men, vill jag säga. Ska inte jag få göra det jag tycker är roligt? Det spelar väl ingen roll om man spelar dataspel, bakar, cyklar eller skriver, så länge man tycker det är kul? Särskilt där läsning är bland de mest nyttiga och lärorika hobbisarna man kan ha! Jag vet inte hur många gånger jag har slått igen pärmarna på en bok och upptäckt hur mycket jag har lärt mig. Böcker lär oss saker om olika världar, religioner, människor och livsval. De lär oss så otroligt mycket mer än vad vi någonsin kan lära oss i skolan så varför ska folk klaga så mycket på det då?! Många skulle säga att det anses som "töntigt" men jag vet inte, jag tycker det är ganska töntigt att sitta fem timmar i sträck och skjuta ihjäl gubbar på en tv-skärm men det är väl bara jag. Och det är inte fel att göra något töntigt om det är det man tycker är kul! Alla som gör saker de själva vill och går sin egen väg tycker i alla fall jag är coola!
 
Så kommer klassikern som ni säkert hört någon äldre person säga. Att man inte ska fly från verkligheten genom att läsa. Alltså ursäkta men det är ju det som är MENINGEN!!! Okej, inte den enda meningen men det är garanterat en av huvudnycklarna, i alla fall när jag läser. När man är en 15 årig tjej händer inte supermycket i ens liv, hur awesome man än råkar vara. Böckerna kan ta mig över tid och rum och få mig glömma bort mitt vanliga liv. Varför inte ta en tripp till New York och jaga lite demoner? Springa sig trött i en livsfarlig labyrint? Eller kliva ombord på ett läskigt rymdskepp? Det vi idag kallar ungdomslitteratur har blivit så otroligt mycket bredare till skillnad från hur det var för bara några år sedan. Vi kan i princip åka lite vart som helst. Vi kan göra i princip vad som helst. Så verklighetsflykt - here I come!
 
Varför ska det var fel att då och då göra sin värld lite coolare? Det är inte direkt så att jag tappar verklighetsuppfattningen om det är de de menar. Det finns så otroligt många fördelar med att läsa- oavsett vad man läser. Här är THE PERKS OF BEING A READER!!!
 
1. Man blir bättre på engelska. Ja, då förutsätter det ju självklart att man läser en engelsk bok men när man väl gör det, ojojoj vilket skillnad! Jag har bara "aktivt" läst engelska böcker i ca ett år (med aktivit menar jag att jag själv gjort det som nöje och mycket av det) men jag har blivit mycket bättre på engelska. Det finns en otroligt mycket större marknad för engelska böcker (särskilt ungdomslitterauren ♥) och man kan hitta i princip vad som helst. Mycket av det är också jädrans bra!
 
2. Man lär sig mer. Jag vet inte hur mycket som böckerna har lärt mig. Om historien, om människor och om hur världen faktiskt ser ut. Även fast man kan tro att en bok bara handlar om att... döda ekorrar så finns det oftast ett djup och ett budskap bakom (inte alltid men de böckerna brukar inte vara några höjdare). En bra bok kan man lära sig något av och få ut något av.
 
3. Man kommer bort från verkligheten. Precis som jag skrev förrut, att vara någon annan stans är underbart. Face the truth - reality sucks. Så därför får man krydda den med lite härliga äventyr då och då och vad är det för fel med det egentligen?
 
4. Man blir lyckligare. Hahah, men det är ju sant! Jag blir glad när jag läst ut en riktigt bra bok, jag blir glad av att köpa nya böcker, jag blir glad av att bara vara  i närheten av böcker! Och man ska göra saker man blir glad av! Punkt slut.
 
 
 Så att läsa är bra. Jag tycker det är kul och jag lär mig mycket. Så vad är problemet?! Låt mig läsa om jag vill det! Jag känner många som hela tiden snackar om "blabla acceptera mina åsikter och mina intressen blablabla" men så kritiserar de hela tiden vad andra tycker om att göra. Och då syftar jag inte bara på intressen och hobbies och sånt utan även helt vanliga åsikter. Om man vill att folk ska acceptera en för den man är får man väl ta och acceptera andra också. Håller ni inte med? Sedan så verkar folk tycka det är samma sak att disskutera något som att kritisera det. Eh... bara för att jag t.ex. säger att jag inte håller med betyder det inte att din åsikt är fel! Jag säger bara det jag tycker i frågan. Åh, det är så irriterande! Exempel på en konversation mellan mig och random kompis:
 
Kompis: Asså vår svenskalärare suger verkligen! Han ger oss bara massor av jobbiga läxor hela tiden och jättesvåra analysbajsuppifter som ingen fattar!
Jag: Men... det är ju för att vi ska lära oss...
Kompis: Men hallå?!?! Jag får tycka som jag vill! Åh, du kritiserar alltid mina åsikter!! BLABLABLABLA!!!
 
Och så får kompisen värsta utbrottet och jag har inte ens gjort något! Vad är problemet? Jag menar inte att kompisens åsikt är fel, jag håller bara inte med. Det är väl ändå inte samma sak? Okej, nu bara babblar jag om massor av skumma saker... Jag skyller på att jag är trött! Men vad tycker ni? Har ni hört att ni "läser för mycket" eller att man inte ska "fly från verkligheten"? Och varför tror ni många har en så negativ inställning till läsning? Let me know! ;)
 
Typ världens konstigaste och mest osammanhängande inlägg ever, I know. Nästa vecka får det bli lite mer struktur och ett tydligt ämne på "Lördagstankar". Om ni har något förslag/önskemål på ämne så säga gärna till! Ha en bra söndag så länge så ses vi!

Lördagstankar: Censurering av kulturen

Kategori: Tankar

Jag måste börja med att säga hur otroligt tacksam jag är för att all den fina respons jag fick för förra veckans "Lördagstankar". Ni är bara för gulliga och smarta människor! Då diskuterade vi vikten av att ha en egen åsikt (läsa inlägget här) och dagens ämne har lite med den saken att göra.Idag snackar jag om ett betydligt mer knepigare ämne, nämligen censurering av kulturen. För vem avgör vad gränsen går mellan konst och förtryck?
Jag lever med tanke om att konsten på något vis ibland är mer än vi själva. Något större, viktigare och oförklarigt. Jag och många andra anser att konstnärer, författare, musiker och filmskapare ska få jobba med det de är bra på och göra det fritt. Vi i Sverige vill inte bli likadana som länder som Nordkorea, Kina och andra diktaturer där det kulturella uttrycket är begränsat och allt som inte stämmer in på hur regimen vill att samhället ska se ut är fel. Fel, fel, fel. Bort med det. Webbsidor döljs, författare fängslas och opassade artiser får inte uppträda i landet. Visste ni att Nordkorea har en egen variant av Facebook som är nästan identisk, bara att den bara stäcker sig runt om i Nordkorea. Jag tror alla i Sverige håller med om att det är fruktansvärt att fänglsa och i extrema fall döda för att inte dessa konstnärer gör på samma sätt som regimen anser är rätt. De är hot mot ledarna. Fel, fel, fel. Vi vill ha ett öppet samhälle där alla får ha sin egen åsikt och alla har rätt att uttrycka den. Yttrandefrihet. Men ska vi låta små barn läsa om Tinitin i Kongo eller om Pippi Långstrumps pappa som är Negerkung?
 
30- talet var ingen glansålder för Europa. Det glada och lätta 20-talet var förbi och kvar fanns bara en stor fet ekonomisk kris, tusentals arbetslösa och en stark, bitter nationalism. Just i den perioden blommade litteraturen och många av de författare som vi idag kallar de allra största verkade under 20- och 30-talet. Men när vi läser vissa verk från just den tiden är det mycket möjligt att vi blir förvånade. Kanske till och med förskräckta. Varför målas alla afrikaner upp som galna, korkade och vildsinta kannibaler? Säsklit litteraturen men även andra kulturformer från den tiden är extremt rasistiska. Vi ryggar tillbaka när vi ser hur folk såg på folk från andra länder långt bort. Ska vi verkligen låta folk läsa sådant idag?!
 
Debatten har pågått i flera år och har varit stekhet under hela sommaren och hösten. Förbjud alltihop, säger många. Ut med all litteratur som pekar ut svarta som underintelligenta djur och så är vi av med problemet! Jag kan helt och hållet förstå det argumentet för vissa av de verken är helt frukansvärda och det är svårt att tänka sig att folk verkligen tyckte och trodde så. Det är där problemt i frågan kommer in. För folk tyckte verkligen så på riktigt. De var den allmäna åsikten hos många under den tiden i Europa. Alla tyckte såklart inte så och många brydde sig säkert inte så mycket om det men det var en tid då den åsikten var totalt accepterad. Frågan är då om alla dessa dokument ska bort, bort, bort? Min åsikt är nej. Jag tycker inte man ska förbjuda all litteratur som kan innehålla rasistiska budskap för att det är historiska dokument. Om vi inte förstår hur folk tänkte och tyckte då, hur ska vi då förstå varför världen ser ut som den gör idag? Något jag däremot anser är att man borde "varna" folk om vad de faktiskt läser. Skriv på första sidan i boken att det här är en syn folk hade på 30-talet men som inte gäller idag bland allmänheten och att den synen inte ger en rättvis bild av svarta. För om vi skulle börja ta bort allt skulle vi förlora en hel tidsperiod (självfallet var inte ALL kultur rasistisk men ni fattar) av kultur och en historia som behöver berättas. Historiska dokument är det vi behöver för att inte upprepa samma misstag igen och då ska vi inte bara kasta iväg saker bara för att de inte stämmer in på bilden vi har av världen idag. Sjävklart stämmer inte det in på livet idag för vi lever i en annan värld. Om man bara påpekar det tycker jag att den litteraturen måste leva kvar för annars kan utveckling gå åt helt fel håll.
 
Men så kommer problemt som jag faktiskt inte riktigt vet vart jag står i. Barnen. För på samma sätt som vuxenromanerna visade en galen bild av svarta var det likadant i barnböckerna. Jag tror vi alla har sett den vilda debatten om seriealbumet "Tintin i Kongo". Bilden av de svarta är varken speciellt trevlig eller realistisk så ska vi ge sådant till barn. Barn påverkas betydligt lättare än vuxna och ungdomar och har inte samma förmåga att analysera det de läser och ser. Det åker in och i många fall fäster det sig där. Jag vet inte vad man ska göra med t.ex. Tintin. Ska man inte låta någon läsa dem? Ska man bara låta vuxna läsa dem? Eller låta alla läsa dem och ha tron om att föräldrarna förklarar för barnen vad det är? Jag tycker nog inte att man ska förbjuda det men det är helt klart föräldrarnas uppgift att bestämma vad deras barn ska läsa och inte läsa. Om man inte tycker att sitt barn ska läsa Tintin i Kongo, ge inte barnet Tintin i Kongo. Jag tycker nog att det är upp till varje förälder men det kanske inte är att rekommendera som läsning när man är riktigt liten för när man är liten vet man inte vad man läser på samma sätt.
 
Okej eller inte?
 
Så hitills har jag kommit fram till att vuxenlitteratur borde visa historien men att barnböckerna är upp till föräldrarna. Dagens kultur då? För även idag kommer det då och då litteratur, konst och filmer som skulle kunna klassas som rasistiska. Jag skulle säga att det finns två situationer. Det finns den ena då konstnären visar den riktiga bilden av världen. Det är så att flera svarta är fattiga, både sett mellan länder och inom länder. Det tycker jag är helt okej om man inte förtrycker folk utan visar verkligheten för att på så sätt skapa en debatt. Men att BARA skapa konst för att provocera tycker jag är helt idiotiskt. Om det man skapar inte har något budskap utan bara målar svarta så att de ser ut som apor, what's the point?! Alla blir bara upprörda och det skapar fel sorts uppmärksamhet. Nypublicerade kultur som man helt klart kan klassa som rasistisk är bara helt fel! Till det säger jag ett stort NEJ! Det är skillnad på konst med budskap och innehåll än konst som bara är till för att göra folk upprörda.
 
Censur är ett svårt ämne för vart går gränsen. Vem bestämmer vad som är rastisktiskt (det kan ju vara homofobiskt, anti-islamistiskt eller vad som helst, jag bara tog det som exempel nu) och vad som inte är det? Vi har både tryckfrihet och yttrandefrihet i Sverige men man får inte förtrycka andra människor och folkgrupper. Det är svårt att säga vad som egentligen är okej och inte och jag är inte helt säker på vad jag faktiskt står i den här frågan. Jag tycker litteratur och annat från förr ska bevaras men nypublicerade saker inte ska få publiceras över huvud taget. Men det är svårt. Vad ställer ni er i frågan? Ska man ta bort all kultur som är stötande, bara det gamla historiska sakerna eller inget alls? Som sagt så har jag lite svårt att bestämma mig och det skulle vara superintressant att höra er åsikt! Tack för att ni orkade läsa igenom hela det här långa inlägget så ses vi nästa gång! Jag har inte bestämt ämnet än men något spännande blir det allt!

Lördagstankar: Den egna åsikten

Kategori: Tankar

Jag kommer att börja med en ny liten serie här på bloggen som heter "Lördagstankar". Varje lördag tar jag upp ett ämne och helt enkelt skriver lite vad och tycker och tänker om det. Det kan vara små eller stora saker, bokrelaterade eller inte. Idag snackar jag om vikten av den egna åsikten och vad som egentligen är en bra recension!
I dagens samhälle förväntas vi alltid att ha en åsikt. "Tycker du om min nya tröja?" "Var maten god idag?" "Är du för eller emot kärnkraft?". Jag har egentligen inga större problem med att leva i ett sånt samhälle eftersom jag oftast vet ganska direkt vart jag står i en fråga, bara jag har en liten aning om ämnet i fråga. Om vi ska jobba med antiken i skolan vet jag direkt vad jag ska redovisa om, om jag ska välja glassmak vet jag direkt vilken jag ska ta och när någon ställer en fråga kan jag ofta svaret utantill. Sedan kanske jag inte alltid svarar helt ärligt men det är en annan sak. Att inte ha någon åsikt anses vara fel och konstigt. Och i vissa frågor kan jag nog hålla med om det. Man kan väl svara på om man t.ex. tycker att våld är okej. Sedan kan man ju alltid vrida och vända på saken. Liberaismen funkar alltid med tanken "det är upp till individen" eller att helt enkelt ställa sig neutral i frågan t.ex. "det beror på sammanhanget". Men att svara "jag vet inte" är en helt annan sak.
 
Jag tycker det är bra att vi lever i ett samhälle där åsikten värderas och behövs, där alla har en röst. Men ibland blir det lätt att det bara finns "ett rätt" svar och debatten försvinner. Det tror jag särskilt gäller ungdomar. I många fall väljer folk att tycka och tänka som sina kompisar eller de flesta andra och glömmer bort självständigheten som är så viktig för att vi ska utvecklas som människor. Om alla gick runt och tänkte likadant så skulle vi ju aldrig få några nya idéer. Många ungdomar idag bokstavligt talat skiter i världen runt omkring sig för att det "inte gäller dem". Jag ska ta ett exempel. Jag och min ena kompis snackade om kungahuset och som driven republikan (alltså emot kungahuset, inte i amerikansk politik)  sa jag att jag inte tyckte det var så bra och då svarar han (ungefär): "Jag tycker inte det gör så mycket att vi har en kung, jag betalar ju inte skatt". Jag tycker det är helt okej att man tror på monarkin för det finns många fördelar men det men bara för att man själv inte blir påverkad betyder det inte att man ska skita i det. Så tycker i alla fall jag! Jag förstår att alla unga kanske inte tycker det är superkul att alltid hänga med i samhällsutvecklingen men jag tycker i alla fall att man kan tänka på hur situationen påverkar andra. Jag tycker inte det är speciellt schysst att säga "Jag bryr mig inte om svälten i världen, jag har ju mat!" men så tänker ju folk! Alla som är lite intresserade av historia tror jag har fattat att vi människor kanske inte alltid är vänliga varelser. Vi är i många fall väldigt självviska. Men det hindrar inte att man kan försöka öppna sina vyer och se situationen från en annan sida.
 
I bokbloggsvärlden och kulturbloggar i allmänhet är den egna åsikten i princip poängen. När jag läser en recension vill jag veta personens egna tankar och åsikter. När det kommer till just den grejen med att skriva recensioner finns det skilda tankar. Ska man verkligen säga precis det man tycker trots att författaren lagt ner sitt hjärta och sin själ på det här verket. Jag tycker egentligen att det bara finns två huvudsakliga saker en recension ska vara!
 
♥ Tydlig. Det här tycker jag är den absolut viktigaste punkten. När vissa personer skriver recensioner (gäller inte bokbloggar, för ni är bäst! ♥) skriver de ungefär: "Den var bra". Vadå? Hur var den bra? Var den spännande, romantiskt, rolig eller sorglig? Vad var det för bok? Jag vill att personen ska förklara varför den tyckte om boken! Samma problem ser jag att många professionella recensenter har. Jag läser mig igenom den tre sidor långa recensionen men på slutet fattar jag ändå inte vad hen tycker om boken! (eller filmen). Det kanske bara är jag som är trög eller så krånglar den till det så att ingen fattar. Det är därför jag älskar bokbloggare så mycket för ni skriver utförligt men enkelt så man fattar vad ni menar. Bra jobbat!
 
♥ Ärlig. Här är väl punkten man kan diskutera mest för ska man verkligen få säga precis vad man tycker om en bok? Jag tycker inte att man ska ljuga och säga att boken var bra fast den inte var det men om man inte gillar en bok ska man ha bra anledningar till det. Jag tycker inte det är okej att skriva "Den här boken suger!" och så var det över. Jag tycker man ska beskriva noga vad det var som inte passade just en själv. Var den för tjock och långsam? Tråkiga karaktärer? Fastnade du aldrig för handlingen? Jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att alla inte gillar samma saker. Jag t.ex. tycker i 90% av fallen inte om gulliga kärleksböcker så då påpekar jag att boken bara kanske inte riktigt var i min genrer. Din favoritbok är någon annans hatbok (hatbok? Weird ord xD) och det tror jag att man måste tänka på. Bara för att du hatade boken betyder det inte att din kompis gör det! En annan viktig sak som jag ibland tycker att många glömmer är den enkla anledningen att du kanske var i fel målgrupp för boken. Det finns t.ex. barnböcker som passar alla (typ Harry Potter! ♥) men så finns det också dem som bara tioåringar gillar och det är bra att tänka på när man skriver en negativ recension. Jag slänger in en bra video som Pricilla från Thereadables gjorde om ämnet!
 
 
Sedan ska den ju helst vara spolierfri (om det inte står något) och lite personlig men de där två anser i alla fall jag är det viktigaste.☺
 
Så hur ska man förhålla sig till dagens vimmel av åsikter? Följa strömmen eller tänka själv? I Sverige har vi lyxen att få tycka vad vi vill men det betyder inte att folk faktiskt gör det. Oavsett hur vi gör är den viktig för individen, för samhället och för framtiden. Utan självständiga tänkare kommer vi ingen vart. Så vad tycker ni om det här? Vad har den egna åsikten för betydlse för dig? Bryr du dig om att reflektera över saker som kanske inte rör dig själv i första hand? Och den liten kuturiga vinkeln på det- vad är egentligen en bra recension?
Det var denna lördagens babbel! Läste just igenom det och upptäckte hur sjukt rörigt inlägget är, haha! Jag blandar typ värsta seriösa politikssnacket med the typical bokbloggarsnack. Haha! Jaja, det var kul att skriva i alla fall. Nästa vecka kommer en liten "kusin" till dagen ämne, nämligen "Censur av kulturen". Ska biblioteken ta bort böcker från 30- talet med rasistiska budskap? Ska vi klippa bort scener från filmer som är stötande för vissa folkgrupper? Och framför allt: Vart går gränsen? Jag ser framemot att få skriva ner mina tankar och höra era! Bye!
 
.