iceandfire.blogg.se

 

 

 

Titel: Himlen börjar här (org. The sky is everywhere)

 Författare: Jandy Nelson

 Utgivningsår: 2010

 Sidor: 265

 

 

 

 

 

 

Jag tror inte jag är den enda som ofta är lite skeptisk när det kommer till att läsa riktigt riktigt hypade böcker. Den här boken har blivit så obehört hyllad på svenska bokbloggar att det var med blandade känslor jag tog upp boken och började läsa. Den är bra. Riktigt bra. Den är en känslomässig resa, ett litet vackert skrin med kärlek och sorg. Den är smått underbar. Men ändå finns det något som saknas.

 

För det första prickar den här boken in flera saker jag har väldigt svårt för i litteraturen. Som ni kanske märkt om ni läst min blogg ett tag har jag seriösa romansproblem i böcker och det funkar i typ 1% av fallen. Jag tyckte Lennies känslor kändes ganska äkta men det var så PANG! Plötsligt kunde hon inte leva utan honom. Jag måste dock ge lite cred för "triangeldramat". För än gångs skull kändes det realistisk och trovärdigt och jag fann det mer deprimerande än spännande (=plus!). En annan sak som den här boken dock föll lite på är den här uppenbara sorgen. Att ens syster dör är självklart en fullt möjlig situation men allt det som pågick med Bailey innan fann jag bara inte trovärdigt. Det blev lite "nu framställer vi tårar"- style på det hela och sånt har jag väldigt svårt för. Varför kan det inte komma böcker om sorg utan någon "extra sorglig twist" på det hela. Ni som har läst boken tror jag fattar vad jag syftar på för "avslöjande".

 

Ändå har den här boken det som många andra saknar. Den har känslorna. Jag känner verkligen med Lennie och förstår hennes val och hennes sorg känns så verklig. Jag vill bara hoppa in i boken och trösta henne. Jag skrattade flera gånger i boken samtidigt som jag grät säkert lika många. Det är en otroligt känslofylld bok men det är det som gör den så bra. Boken håller ett ganska lugnt tempo genom hela men jag tyckte aldrig att det blev tråkigt eller tjatigt. Karaktärerna utvecklades hela tiden och man fick veta mer om historien hela tiden. Jag tror den kunde tagit andra vändningar och ändå varit lika bra för det blev liiiiiiite för cheesy då och då för min smak och andra teman kunde lagts in som lite extra topping.

 

Lennie är lite läskig för hon är så verklig. Hon är verkligen EXAKT som vissa av mina kompisar. Hon spelar instrument, läser mycket böcker, suktar efter kärlek och är ganska blyg, något som stämmer precis in på flera i min närhet. Jag tyckte hon var otroligt välbeskriven och trots att hon var lite störig då och då kände jag verkligen med henne och hon blev min vän. Baileys pojkvän Toby var en annan underbar karaktär som jag sympatiserade med och Lennies vän Sarah var knäpp och härlig. Men de bästa karaktären av de alla tyckte jag ändå var mormorn. Hon var en så intressant och annorlunda karakär och all hennes historia förgyllde boken. Den enda karaktären jag hade lite problem med var Joe. Egentligen har han allt. Han är väldigt söt och fin men har även sämre sidor som får lysa fram. Men jag tyckte han föll lite platt. Vem var han egentligen? Det var frågan som jag ställde mig under läsningens gång och jag vet inte mer om honom efter att ha läst ut boken. Nej, där tappade boken tyvärr lite av sin magi för han var ändå en så viktig karaktär.

 

Boken starkaste sida är helt klart språket och då läser jag ändå en översättning! Jandy Nelson skriver formuleringar av en kvalité som sträcker sig långt utöver vanlig ungdomslitteratur och språket smälter i munnen när sidorna flyger förbi. Det är ibland så vackert att jag börjar gråta även fast det inte ens hände något särskilt (eller så var jag bara ovanligt trött). Jag verkligen ÄLSKAR Lennies små dikter! De ger boken en personlig touch och är det perfekta sättet att föra fram Lennies känslomässiga förändring under historiens gång. Jag avgudar Jandy Nelsons språk och jag ser galet mycket framemot att läsa hennes nästa bok när den kommer ut! För att vara en debut är Himlen börjar här galet imponerande men den är inte riktigt så bra att jag kan kalla den en favorit. Men den är helt klart en riktigt riktigt bra bok och jag kommer definitivt rekommendera den vidare! Om du söker en vacker, känslomässig resa fylld med sorg och sökande men samtidigt mycket romantik är Himlen börjar här den perfekta boken för dig!

 

 

 

 

 

Titel: Ankomsten (org. The Arrival)

Tecknare: Shaun Tan

Sidor: 128

Utgivningsår: 2006

 

Gud, vad vackert Shaun Tan målar! Bilderna är mystiska och storslagna men samtidigt väldigt varma. Jag älskar den magiska historien och har inga problem att följa med genom bokens gång. Han har en enorm fantasi och man dyker ner i en helt ny värld. Jag hade lite problem med historien i början och fattade inte riktigt poängen och budskapet med den men ju längre jag kom desto bättre blev det och i slutet var den alldeles perfekt. Det är spännande att läsa en bok helt utan text och det gör också att man kan tolka berättelsen på helt olika sätt. Jag kände nog ändå att det fanns en ganska tung bakgrund i historien vilket jag uppskattade men jag funderade mycket på det här "samhället" den lilla mannen kom till. Jag uppfattade lite dystopisk (tänker på "jättarna") men samtidigt bra på något märkligt sätt, jag vet inte men det var den enda punkten jag blev lite förvirrad av. Hur tolkade ni som har läst boken samhällt han kommer till?

 

När det kommer till bilderna är de mystiska och fulla med känsla, en bild säger verkligen mer en tusen ord. Jag älskade detaljrikedomen och färgerna Shaun Tan jobbar med. Personligen är jag lite mer dragen till mer "skitig" konst om ni fattar vad jag menar och perfektion är inte riktigt min grej. Jag tror Shaun Tans bilder skulle fått toppbetyg om de var i lite skrikiga färger eller något sånt men det är bara min personliga åsikt. Överlag en riktigt magiskt och fantastisk grafisk roman men jag är inte helt såld på direkten. Kanske kunde den förtjäna en omläsning. Jag är i vilket fall mycket sugen på att läsa mer av Shaun Tan för jag vet att han har flera verk i färg som jag tror passar mig bättre, rent konstnärligt sett.

 

PS! Jag vill också ha ett sånt där gulligt litet djur som springer runt med mig!!!

 

 

Titel: Snow White

Författare: Bröderna Grimm

Ilustratör: Camille Rose Garcia

Sidor: 80 sidor

 

 

Seriöst, det här är den snyggaste boken någonsin. Inte bara lite fin, det här är den SNYGGASTE boken någonsin! Camille Rose Garcias bilder är så otroligt vackra med en liten kuslig stämning som jag tycker passar sagan väldigt bra. För egentligen är ju Snövit en ganska hemsk historia i grunden och jag tyckte hon fångade den känslan riktigt bra. Eller inte bra, perfekt! Illustrationerna är verkligen perfekta! Hela designen på sidorna är också helt underbara och jag skulle med gläjde tappetsera mitt rum med hennes bilder.

 

Själva historien tror jag ingen kan ha undgått. Jag har läst Grimms version flera gånger innan och gillar den mycket mer i Disney. Jag menar, i Disneys mesversion blir hon uppväckt av prinsens kyss och i orginalet åker hon på nån sten eller nåt och äppelbiten flyger ut. I orginalet äter drottningen upp det hon tror är Snövits lungor och lever vilket jag tyckte var ganska vidrigt men mer intressant. Det finns många sätt man skulle kunna disskutera historien på. Hur viktigt är skönhet egentligen? Drottningen är väl lite väl desperat kan man tycka men det passar bra in i dagens skönhetsdebatt. Även ser vi ett släng av dåtidens insta-love, haha. Prinsen blir ju seriöst dödskär i henne första gången han ser henne. Och då är hon till och med död!!! Hej, sexig död kvinna, vill du gifta dig med mig? Skulle inte tro det va?

 

Jag älskar nästan alla riktigt klassiska sagor, alltså innan de började barnanpassa dem och hålla på. Många av Grimms sagor är betydligt mörkare än vad man är van i andra versioner vilket jag tycker är mycket roligare. Bästa av allt var ju ändå självklart bilderna! Boken är så värd att köpa bara på grund av dem! Nu kan jag gå runt lite då och då bara titta på bilderna. Ah... UNDERBART! Den här bokens underbarhet är verkligen svår att beskriva i ord så här får ni ett exempel på en av de underbara bilderna:

 

 

Titel: Daughter of smoke and bone

Serie: Daughter of smoke and bone #1

Författare: Laini Talyor

Utgivningsår: 2011

Sidor: 418

 

Tjoho, äntligen en bok som inte utspelar sig i USA eller England! Konstnärsstudenten Karou lever i Prag och bor tillsammans med ett par "monster". Jag tycker helt klart att miljön var bokens starkaste sida. Laini Taylor beskriver allting så fint och detaljerat fast istället för att använda miljöbeskrivningar använder hon Karous känslor och minnen till att beskriva platserna, något som jag tyckte var underbart! Jag vill ströva runt i Prag bara för att uppleva allt. Helst av allt vill jag besöka caféet där de grekiska statyerna bär gasmasker från första världskriget och sitta där och snacka med Karou. Hela idé med portalerna som kunde leda till hela världen tyckte jag var väldigt kul och faschinerande, det känns som att en av mina barndomsdrömmar blev till verklighet! Hur awesome är det inte att kunna kliva igenom en dörr och plötsligt vara i Bangkok?

 

Den här boken har inte världens snabbaste tempo precis men jag fann mig själv gilla att det gick lite långsammare och man hann verkligen leva sig in i miljön. Jag älskar konceptet med "Elsewhere" och änglar och demoner och hela köret. Ju mer man fick reda på under bokens gång, desto mer fantasifull blev den och jag älskade hur den alternativa världen såg ut. Språket är lite svårare än i andra YA- böcker jag har läst men det är ändå väldigt snabbt vilket behövs på grund av historiens lite långsammare form. Jag gillade hur man fick reda på mer och mer men jag var inte lika förtjust i den lilla romansen. Den tog tyvärr över alldeles för mycket och jag såg ingen riktig kärna i den om ni fattar vad jag menar. En annan grej jag störde mig på var hur otroligt snygga alla var. Seriöst varenda en beskrevs som "beautiful" och det verkade vara det enda som romansen hängde på. Eh, finns det inget annat som kanske är lite viktigare? Tydligen inte i den världen och det gjorde mig lite sur.

 

Karou är en skitgrym karaktär! Med henne knallblåa hår, konstiga tatueringar och brinnande intresse för konst blev hon direkt en favorit. Jag tycker verkligen om att läsa om karaktärer som har ett speciellt intresse som de brinner för och det gör de mer levande. Visst, Karou var ganska konstig men på något vis gillade jag henne verkligen och hennes relation till hennes monsterfamilj var väldigt fin. Zuzana var väldigt sprudlande och söt men jag tyckte att hon tog Karous värld lite väl fort. Jag menar om din bästa kompis visade sig ha värsta monsterfamiljen skulle väl du kanske reagera lite mer än bara: okej! Akiva var som att återupptäcka Elder från Across the universe fast inte lika gullig som Elder. Tyckte mest ha beskrevs som "gudomligt snygg". Hans instalove- känslor kändes inte speciellt trovärdiga och han var om jag ska vara ärlig ganska störande. Jag fattar inte varför inte killar också kan ha en personlighet i vissa böcker! De är också människor! Ge de lite karaktärsdrag och intressen så är det väl okej att de är skitsnygga men annars går jag inte på det.

 

Det jag blev mest imponerad av var Laini Taylors fantasi och jag ser hur mycket jobb hon har lagt ner på den här boken. Det måste tagit många timmar av research för att finna information om alla platser och mycket planering för hela den alternativa världen. Hennes språk var också riktigt bra och jag sträckläste hela 2/3 av boken idag. Den var riktigt bra och verkligen orginell så jag kan helt klart rekommendera den till er som är sugen på en ganska konstig men intressant bok. Miljön och konceptet var helt underbara! Den hade sina brister men det var övervägande mycket bra saker så jag kommer definitivt att plocka upp bok två i serien (tror det ska bli en trilogi men är inte säker). Jag blev lite förvirrad i slutet när det hoppade fram och tillbaka mellan olika tidsperioder och perspektiv så det ska bli spännande och se vad som händer sen för Karou!

 

Titel: Zelda

Serie: Ingen direkt "serie" men det finns en uppföljare så man kanske kan kalla det en serie?

Författare och tecknare: Lina Neidestam

Utgivningsår: 2009

Sidor: 149

 

Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt varför jag lånade hem Zelda. Jag hade hört ganska mycket om den och så stog den där så mina tankegångar gick på ungefär en sekund och det de sa var: TA DEN! Så jag lånade hem den med inga större förväntningar, lite porrig feminism kanske (jag läser så passande böcker för min ålder att det nästan är löjligt). Och ja, sex finns det gott om kan man ju säga. Även ganska många "råare" skämt och en galen huvudkaraktär men av någon anledning var det askul. Jag satt seriöst och skrattade mig igenom hela albumet. Jag tror faktiskt jag föredrar seriealbum som följer en historia istället för när tecknare bara babblar på om lite random saker.

 

Berättelsen följer den bloggande ultrafeministiska 80-talisten Zelda som är ganska extrem men jäkligt rolig också. Jag älskar att hon alltid säger emot sig själv och är extremt krävande för sin omgivning. Hon babblar konstant och vill gärna visa sig som den starka självständiga kvinnan fast hon egentligen är ganska svag på många plan. Jag gillar att det trots överdrivheten fanns en baktanke med allt ihop och det är ett par väl valda serier som följer Zelda dagliga liv. Jag skrattade verkligen hela tiden! Den bästa delen var när hon bestämde sig för att bli "vildkvinna", haha jag dog av skratt! Bilderna är väldigt detaljerade och helt i färg vilket jag verkligen uppskattar och jag gillar Neidestams "stil" eller vad man ska kalla det.

 

Till min förvånig tyckte jag riktigt mycket om det här albumet och jag kan definitivt rekommendera det (om du är känslig för sex i böcker är det dock inget tips, haha). Jag kommer helt klart att plocka upp del två någon gång för att se hur det går för lilla Zelda. Den slutade ganska "jahopp" så det ska bli kul att läsa fortsättningen!

 

P.S! Kom just nu på hur otroligt svårt det är att skriva recensioner på seriealbum och grafiska romaner. Det känns helt fel och det blir bara massa babbel. Till er där ute som läser seriealbum, vad ska man ha med i en recension egentligen? Jag står bara och stampar här borta och fattar ingenting, haha. Några tips?

Titel: Uglies

Serie: Uglies #1

Författare: Scott Westerfeld

Utgivningsår: 2005

Sidor: 425

Uglies är en bok jag hade velat läsa hur länge som helst. För på riktigt en dystopisk framtidsvärld där plastikoperationer är obligatoriskt? Det lät bara för grymt om ni frågar mig. Konceptet är också bokens absoluta starkaste sida enligt mig och världen Westerfeld har byggt upp är väldigt intressant. Jag har en liten crush på framtidsvärldar som faktiskt är helt realistiska och det här är en sådan. Samhället är väldigt sjukt men väldigt intressant och jag gillade den bakgrundshistorien man fick till att det var som det var även fast det inte var mycket. Det var det jag störde mig lite på när de kommer till världen för jag tycker den saknade lite logik för att få mig på fall och det som fick mig att vända blad fram till sista sidan var att jag ville ha mer av samhället. Det kom förklaringar efter ett tag men det kändes ändå som det var en stor del som fattades. Jag fattade inte riktigt poängen med att ha samhället som det var trots förklaringarna. Samhället påminner på många sätt det i Across the universe men där är allt mycket tydligare och ledarna har orsaker till varför det är som det är. Nu ska jag i och för sig inte klaga allt för mycket på bristen på information eftersom det här bara är första boken i en serie på fyra så förhoppningsvis kommer jag förstå mer om jag läser uppföljarna.

 

Jag tycker om när handlingen har en "riktning" om ni fattar vad jag menar. Man vet vad de ska göra men inte hur de ska göra det och Uglies är ett sånt exempel men jag hade gärna sett någon mer "twist" i handlingen för det var få saker som var såhär "oj" eller "wow". Den blir lite seg på vissa ställen och ibland var det bara samhället som fick mig läsa vidare men mot slutet tog det sig verkligen och det blev riktigt spännande. Det kunde ha varit lite mer action och lite mer oväntade händelser för stor del av handlingen var mycket förutsägbar.

 

Dystopier är definitivt en av mina favoritgenrer och jag tycker särskilt mycket om när författaren lägger in kritik mtot vårt nuvarande samhälle i det dystopiska samhället. Som "The Capitol" i Hunger Games som skulle kunna representera hur vi i de rikare länderna utnyttjar de fattigare (eller det är i alla fall så jag alltid har sett det). Samhällskritik råder det ingen brist på i Uglies heller men det är lite för tydligt för min smak. Jag tycker om när man själv får tolka bokens budskap, inte få de skrivet rakt i pannan på en. Det är så uppenbart att Westerfeld kritiserar "utseendehetsen" att känns som han dumförklarar läsaren om ni fattar vad jag menar. Jag vill själv upptäcka boken utan att någon berättar allt för mig!

 

Något jag däremot tycker om är Tally! Hennes karaktär är väldigt välutvecklad och hennes handlingar känns  trovärdiga och jag hejar på henne genom hela boken. Hon är lite naiv ibland men vem skulle inte vara det i det där samhället? Men medan Tally är en väldigt genomtänkt och välbeskriven karaktär kommer de andra i skymundan. Även stora karaktärer som Shay och David får jag ingen riktigt bild av. Både i utseende och personlighet, alla är så tomma. Shay hade dock en ganska cool personlighet men hon fanns knappt med i själva händelserna i boken. Men David var ungefär som att läsa ett vitt papper. Jag fattar seriöst inte hur han är! Det var som om han kom på typ: Nu skapar vi en bra manlig karaktär, hm.. snäll, modig, hjälpsam kanske... Men det slutar med att han blir väldigt platt och jag tycker aldrig hans personlighet skiner igenom (om han nu har någon). Det gäller alla karaktärer utom Tally, de existrerar knappt! Det kanske bara är jag som inte kom in tillräckligt djupt i historien men jag tycker att det var helt tomma.

 

Okej, nu låter det som jag typ hatade den här boken men så är inte fallet. Den var ganska bra och jag tyckte världen och konceptet var väldigt intressant men jag vill ha mer. Mer karaktärsbeskrivningar, mer twistar, mer bakgrundshistoria och förklaringar och (ni kommer hata mig för att säga det här) gärna lite mer politik. Jag vill veta varför samhället ser ut som det gör och hur det styrs! Jag är ändå nyfiken på att se hur Westerfeld fortsätter historien för han ska ju tydligen vara en väldigt bra författare (eller så är det bara jag som är kritisk idag, haha). Jag kommer nog plocka upp Pretties men om det är någon där ute som läst hela serien kan ni gärna säga om den utvecklas till det bättre eller det sämre. Jag tror ändå att serien har god potenital att bli något i mina ögon!

Titel: Var är Alaska? (org. Looking for Alaska)

Författare: John Green

Utgivningsår: 2005

Sidor: 223

 

 

Det här var första gången jag läste en bok som enbart John Green har skrivit (har tidigare läsa Den andre Will Grayson som han skrivit ihop med David Levithan, läs den om ni inte gjort det!) och jag hade hört så sjukt mycket bra om den här så när jag såg den på biblan tvekade jag inte utan lånade hem den trots att jag hellre hade velat läsa översättningen. Boken är vad man brukar kalla "coming-of-age" eller kanske "uppväxtskildring" på svenska, ja, ni fattar i alla fall vad jag menar. Miles skaffar sina första vänner, blir kär för första gången och lär känna sig själv och själklart går vi inte utan den nästan obligatoriska spriten och tobaken. Jag brukar tycka om såna historier och den här är inget undantag. Internatskolor är ett ganska säkert kort för mig och jag gillar verkligen miljön som Green beskriver, det känns verkligen som man är där med Miles och hans vänner. Jag gillar stämningen på skolan och hur smarta alla elever är. Deras system är ganska knäppt men kul på samma gång. Det kändes lite som den politiska ställningen i Sverige på typ... 70 eller 80-talet kanske med de rika vs. de fattiga. Det var kanske lite överdrivet men vad vet jag, så kanske det är på vissa ställen? Jag tyckte i alla fall att det var intressant med "konflikterna" som rörde sig inom skolan även fast de var av ganska konstiga anledningar.

 

Boken är delad i en "före-del" och en "efter-del" och det är alltså efter den här händelsen som man inte vet något om i första delen av boken. Under före-delen flyter det mest på utan några superstora händelser, egentligen är det bara "den" händelsen som är den stora. Det är rätt typiskt för såna här böcker att det egentligen inte händer så mycket men det tycker jag är ganska skönt. Till skillnad från actionpackade fantasyromaner kan man luta sig tillbaka och bara njuta av den här för tempot är ofta rätt så lugnt. Men den blir aldrig tråkig utan är full med mycket känslor, skratt och ett underbart språk. John Green skriver sannerligen bra men jag är förargad över att de inte hade den inne på engelska. Det får nog bli en omläsning på orginalspråk någon gång för jag tror verkligen att det finns mer att hämta av språket (märlig formulering där...)

 

Miles var en alldeles underbar karaktär och jag älskar hans konstiga hobby att lära sig personers sista ord. Han känns väldigt trovärdig och jag gillar att han är lite tillbaka dragen (tog mig typ fem minuter att komma på något bra svenskt ord, haha). Han är väldigt mysig och det är uppfriskande att läsa från en killes perspektiv eftersom typ 99% av alla ungdomsböcker är från en tjejs perspektiv. Översten eller Chip var en skitkul och annorlunda karaktär och jag småflinade varje gång han var med. Hans och Miles relation (asså är det bara jag som aldrig kan se realtion som en kompisrealtion?) tyckte jag beskrevs väldigt bra och man såg hur den växte under bokens gång. Det är sällan man ser kompisrelationer (förtydligar där, haha) mellan killar i ungdomsböcker och deras vänskap var intressant och följa. Men asså favoritkaraktären? Jag tror ni alla som har läst boken fattar att man väljer Alaska. Hon är helt underbar! Galen, spontan, smart, knäpp, tuff och helt enkelt awesome! Åh, jag älskar Alaska! Hon är kanske inte som alla man stöter på en vanlig dag i verkliga livet men hon är så underbar! Gillar hennes feminism och hennes kommentarer också och som kontrast till hennes lite "bad ass"- atityd är hon väldigt smart. Jag vill ha hennes bibliotek! Alaska for the win!

 

Den här boken var verkligen bra men jag tror jag skulle uppskattat den ännu mer om jag läste den på engelska. Om jag ser den någon gång på biblan får den nog följa med för en omläsning. Den här boken fick mig skratta, gråta och bli lite smått galen under läsningens gång för rackarns vilken bra bok! Boken är också en riktig liten citatbomb. Är det någon som kan ha missat det "klassiska" citatet: If people were rain, I was drizzel and she was a hurricane. Underbart fint men min absoluta personliga favorit är (jag tar det på engelska också för det låter jättetöntigt på svenska, haha): Y'all smoke to enjoy it. I smoke to die. Är inte bara det en anledning att läsa boken?

 

Titel: Cracked up to be

Författare: Coutney Summers

Utgivningsår: 2009

Sidor: 214

 

---

 

 Vissa böcker går att beskriva med ett enda ord och det här är en sådan. Wow. Verkligen wow. Som vanligt när jag hör mycket gott om en bok blir jag rädd att jag kanske inte kommer gilla den lika mycket som alla andra men den här gången blev jag inte besviken. När jag kommit en liten bit in flög jag fram i den. Slurp så var den slut. Men jag kommer inte glömma den i första taget.

 

 

 

 

 MÅSTE BARA SÄGA EN SPOILERGREJ SÅ SCROLLA NER  OM NI INTE LÄST DEN!

Jag tyckte om slutet riktigt mycket men jag ville ha mer. Asså ja, jag tycker om när det verkligen går åt helvetet med allting. Slutet var väldigt öppet men jag skulle velat att Parker dog. Yes, I said it. Hon skulle tagit självmord eller kanske ett öppet dödsslut om ni fattar vad jag menar. Typ att man fattade att hon skulle dö fast man inte var hundra procent säker. Jag skulle gillat den ännu lite mer om det är möjligt om slutet var ännu lite hemskare. Ja, jag vet jag är deprimerande men det skulle varit mer intressant. Men det kanske bara är jag?

 

 

 

 

Titel: This is for you

Författare och konstnär (känns grymt att kunna skriva konstnär): Rob Ryan

Utgivningsår: 2007

 

 

Jag hade aldrig hört talas om den här när jag såg den på bibblan tyckte jag den såg söt ut och plockade med den hem. Nu efter att ha läst den måste jag bara säga ett: oh. my. god. Okej, det var tre ord men jag vet inte hur jag ska kunna skriva en vettig recension på den här. Den är helt underbar. Jag kommer in i mitt emotinal mood och vill bara gråta för den här är så jäkla fin! Allt som han säger är så sant och så vackert och den perfekta blandingen av deprimerande och hoppfull. Den är inte gullig! Den är underbar! Ryan berättar om livet på bara några få sidor och fångar mig i någon slags trans (jag har varit helt borta hela dagen, haha). Den. är. så. sjukt. bra. läs. den. nu. alla. där. ute. Usch, jag vill bara gråta för handlingen och berättaren och gah, jag kan inte formulera mig! Jag älskar när mammans förklarning till vad kärlek är och där trodde jag det skulle sluta men sedan lyckas han på något vis finna det där annorlunda, extra som får mig älska den här grafiska romanen. Snyft, det är så vackert!

 

Bilderna är skitsnygga naturligt men vet ni hur de är gjorda? Det är skurit i papper! Jag vet, helt sjukt duktigt! Kolla bara på det här t.ex:

 

Hur lyckas man?! (och orkar, bara en bild måste ta en kortare evighet). Trots att det här helt klart klassas som en grafisk roman är språket magiskt. Magiskt. Se bara på bilden där uppe så kanske du förstår vad jag menar. Rob Ryan nu officelt geniförklarad enligt mig. Det här är utan tvekan den bästa grafiska roman jag läst (har i och för sig inte läst så många men ändå!). Den var helt mind blowing! Det var fantastisk att läsa något utan några förväntningar över huvud taget och upptäcka att man älskade det. Det enda som är lite dumt är att den är otroligt kort men ibland behövs sådanna böcker också. Oh, vad jag vill äga den här i bokhyllan! Jag är väldigt sugen på att se mer av Rob Ryan och jag tror många där ute kan uppskatta den här boken. För den var underbar. Magisk. Fantastisk. Vacker. Åh, vad jag älskar den! Gånger tusen.

 

 

Jag hade tänkt att köra på det här och döpa varenda recension efter en låt så kanske ni får lite musiktips på köpet. ^^

 

 

Titel: Across the universe

Serie: Across the universe #1

Författare: Beth Revis

Utgivningsår: 2011

Sidor: 394

 

Beskrivning från Goodreads: (som jag kortade ner lite)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Titel: Den glädjelösa ön

 

 

Titel: Dash och Lily's utmaningsbok (org. Dash and Lily's book of dares)

Författare: Rachel Cohn och David Levithan

Utgivningsår: 2010

Sidor: 305

 

 

 

 

 

 

 

Hehe, det är alltid lika kul när Sverige nämns i böcker!

 

PS! Skulle det inte vara roligare om boken var formad som en röd anteckningsbok? ;)

 

 

 

Titel: Mitt perfekta liv (org. The truth about forever)

Författare: Sarah Dessen

Sidor: 444

Genre: Verklighet, kärlek, vänskap, tonåren (lite random genre men ni fattar nog vad jag menar)

 

Macy ska jobba på biblioteket, plugga ordkunskap och försöka vara så perfekt som möjligt, ivrigt påhejdad av sin arbetsnarkoman till mamma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Titel: Cinder (The Lunar Chronicles #1)

Författare: Marissa Meyer

Utgivningsår: 2012

Sidor: 387

Genre: Fairytale retelling, dystopi vs sci-fi (jag vet inte om det kan gå som en dystopi när det involverar månvarleser?)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I och 1 så typ identiska ut i boken vilket gjorde att jag läste ID som 1D (alltså One Direction). Haha, det blev lite skumt i hjärnan ibland kan man säga!

 

Titel: Fulheten

Författare och tecknare: Nanna Johansson

Utgivningsår: 2009

Sidor: 126

Genre: Seriealbum, humor, feminism

 

Jag läste den här lite snabbt mest eftersom det var det enda jag orkade läsa just då. Det här är en samling med bilder och serier som på ett sätt hör ihop med varandra och på ett sätt inte. Det är mycket feminism, fula monster, sex och bajs, haha. Kanske inte jättepassade för min ålder men what ever, för albumet var verkligen kul. Jag skrattade högt flera gånger och slurp så var det utläst på en mycket kort tid. Det finns ingen handling över huvud taget och den längst sammanhängande serien är kanske på sådär fyra sidor. Jag fattar att det finns en poäng med allting för budskapet är väldigt tydligt men ändå så är det lite... ja, det har egentligen ingen annan poäng förutom att vara roligt och tydligt men på ett sätt är det lite skönt. Ibland behövs bara lite roliga bilder för att muntra upp mig.

 

Bilderna var väldigt "serieaktiga" om man kan säga så. De är stora och tydliga och jag gillar starkt att hon även jobbar med foton och redigeringar, det blir en kul twist på det hela. Jag älskar alltid när författare och serietecknare skriver in egna personliga kommentarer lite här och var (även i skönlitterära böcker), det är så mysigt! Det humor hela vägen och trots att ämnena är upprepande känns varje sida ny och "spännande" och det märks att hon har lagt ner tid på det här seriealbumet. Det är jäkligt roligt och smart och jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Nanna Johansson. Okej... vilken trist recension det här blir... verkligen JÄTTETRÅKIG... jag har liksom inget att säga... Men jo vi gör en magisk spektakulär lista!

 

- Är tjej och intresserad av feminism (eller asså killar kan självklart läsa den men den är ganska "ani- män"- style, haha)

- Vill läsa något snabbt och riktigt roligt

- Är intresserad av samhället, skönhetideal och synen på män och kvinnor

- Tycker om seriealbum

 

- Inte gillar att "läsa" om sex. För ja, det är väldigt mycket sex. Like a lot... Yeah...

- Gillar vacker och perfektionerad (vilken svenska jag har!) konst för som titeln säger, många bilder är FULA! Me like men det gäller kanske inte alla?

- HATAR SERIEALBUM!!! (men asså, hur kan man göra det?)

- Är en konservativ man i 50-års åldern som tycker att hans fru ska sitta inne och steka blodpuddig eller vad nu hemmafruar gör. Eller förresten gubbe, LÄS DEN!

 

Kort sagt: Jag gillade det här! Skitkul (i dubbel bemärkelse, höhö) och snabbläst men ja, nu behöver jag lite skönlitteratur efter alla dessa seriealbum och grafiska romaner. Jag är halvägs i Cinder som hitills är pretty awesome men jag hoppas på en liten dramatisk vändpunkt nu!

 

(lägger ni märke till hur sjukt trött jag är när jag skriver denna recension, haha?)

 

 

 

Titel: Elin under havet

Författare: Sofia Malmberg

Sidor: 127

Utgivningsår: 2012

♥ Grafisk roman, problem, barnbok

 

Jag hade inga som helst förväntingar när jag öppnade den här grafiska romanen men eftersom den blivit nominerad till Augustpriset 2012 för bästa barn- och ungdomsbok kände jag att den ändå borde vara bra och den var väldigt kort så den fick följa med hem från biblioteket. Boken i sig tog väl drygt 20 mintuter att "läsa" igenom (det är väldigt lite text) men satte ett betydligt djupare spår än så.

 

Jag tycker det är sjukt bra att någon barnboksförfattare faktiskt vågar ta upp pedofili och gör det på ett sådant bra sätt. Elin förändras helt och hållet och börjar "fantisera" att hon är under vattnet och har ångest över det som hände. Jag tycker det skildras på ett fint och trovärdigt sätt, att man liksom kommer in i en annan värld när man blir våldtagen som barn (eller ja, säkert som äldre också). Jag har aldrig något svårt att hänga med i handlingen trots den lilla mängden text men den känns inte fjantig eller tråkig bara för att den är en barnbok, tvärtom.

 

Bilderna är tydliga och jag gillade den lilla detaljen att sidorna där hon var i den "vanliga världen" var vita och att sidorna "under havet" var svarta, det skapade en kul effekt som förtydligade skillnaden mellan dröm och verklighet. Det är så jättefina och söta men med en betydligt mörkare ton än vad man är van att se i barnböcker (eller ja, den riktar sig från 11 år men Elin är typ så gammal så det får bli en barnbok nu, haha). Det är Sofia Malmbergs debutroman och jag ser definitivt fram emot att läsa mer för den här var verkligen intressant. Jag skulle inte säga att jag älskade den men den var så fin, hemsk och otroligt viktig så jag tycker definitivt folk bör läsa den här. I skolan borde eleverna få läsa den här istället för att de säger: Var försiktig på internet! Betydligt roligare och lättare att ta till sig enligt mig. Men det är bra att Malmberg ändå har en mer "konstnärlig" stil än vad jag tycker andra "lärorika" böcker ofta har. Det blir inte: "Såhär kan det gå!" stil som jag ofta stöter på när författare tar upp allvarliga ämnen utan det känns så äkta och naturligt på något vis om någon förstår vad jag menar. Det som händer med Elin händer och det är inte ett evighetslångt babbel om fakta och informerandesom jag tror kan få många barn och ungdomar att inte ta det så seriöst. Den här visar hur det kan vara utan att gå in i någon slags överlägsen vuxenroll vilket jag tycker är otroligt viktigt när man skriver om sådana här ämnen.

 

Jag har inte läst någon annan av de som blev nominerade till Augustpriset men jag kan säga att den här helt klart var värd att bli nominerad av flera anledningar. Handlingen var viktig och bra berättad och bilderna var fantastiska. Är du intresserad av grafiska romaner så tycker jag definitivt du ska läsa den här för det är en av de bättre jag stött på!

 

 

 

Titel: Prins Charles känsla

Författare och tecknare: Liv Strömquist

Utgivningsår: 2010

Sidor: 132

♦ Seriealbum (jag kan aldrig bestämma mig om jag ska skriva genre eller inte, vad tycker ni?)

♣ Kärlek, feminism, humor, samhället

 

 Det första seriealbumet jag läste föll mig inte riktigt i smaken (se recension här) och jag blev osäker på vad jag egentligen skulle tycka om det här. Men som tur var tyckte jag det här var betydligt bättre. Poängen med det här albumet är egentligen den "enkla" frågan: Vad är kärlek? Strömquist frågar samtidigt saker som: Är kärlek något vi hittat på? Behöver vi kärleken? Hur har det sett ut förr och hur ser det ut idag? Osv... Jag tycker det är mycket intressanta frågor och man börjar ifrågasätta om den här vackra och söta kärleken vi alla drömmer om egentligen bara är ett samhällsfenomen. Det handlar också mycket om skillnaden mellan kvinnor och män i förhållanden och hur samhällets normer formar oss som människor. Det är väldigt mycket ren fakta egentligen men det berättas på ett väldigt humoristiskt och enkelt vis så jag upplever inte det som en nackdel.

 

Liv Strömquist bilder är ganska typiskt "serieaktiga" men tydliga konturer och rätt gulliga figurer. Jag gillar att hon använder sig av kändisar och historiska personer i exemplena (även fast det kanske är lite elakt, haha) och hela albumet är liksom "enkelt kul". Haha, sämsta förklaringen någonsin men det är inte såhär "jag ligger på golvet och skriker av skratt" utan det är lite lagom kul hela tiden och ibland är det skitkul (eller ja, det beror ju på vilken sorts humor man har). Jag gillar även hennes små extra kommentarer lite överallt som t.ex. "den boken är skitbra!!!" på en källanvisning.

 

Jag tyckte mycket om det är albumet men... ja, that's it. Det gav mig inte sådär jättemycket och även fast det var kul och underhållande kändes det mest som jag hade sett det förr om ni förstår vad jag menar. Strömquist är verkligen talangfull men kanske inte sådär jätteunik. Jag gillar dock konceptet och allt men jag hade gärna sett lite mer... ja, jag vet inte vad det var men något saknades för att jag verkligen skulle älska det. Jag rekommenderar det dock för det är väldigt intressanta tankegångar hon har som många andra också borde tänka över! :)

 

 

Titel: The maze runner

Serie: The maze runner #1

Författare: James Dashner

Sidor: 371

Utgivningsår: 2010

 

 

Det här är en av de mest annorlunda böckerna jag någonsin läst. Det är en av de mest obehagliga böckerna jag någonsin läst. Det är en av de mest mindfuckande (vacker böjning där) och sjuka böckerna jag någonsin läst. I'm loving it!

 

Handlingen är helt annorlunda från alla böcker jag någonsin läst. Thomas vet ingenting när han kommer till The Glade. Allt är okänt och man får hela tiden nya små ledtrådar och när man tror sig ha en aning om vad som ska hända kommer en totalt oväntad twist som vänder upp och ner på allting och man behöver tänka om. Det är svårt att inte spoila den här boken men jag ska försöka. Den är helt mindfucking. Seriöst, jag fattade ingenting. Dashners idé är så genialisk att jag inte vet var jag ska ta vägen, den är bara för underbar! Tempot går upp och ner i rasande fart. Det är intensiv spänning från första till sista sidan men ändå blir det inte för mycket som jag tycker vissa andra böcker kan vara. Han blandar väldigt högt tempo med lägre och blandar action med känslor och dialoger och det är bara så sjukt bra gjort! Cliffhangersarna (asså mitt språk är ju så vackert!) kommer hela tiden och jag var ibland tvungen att stanna med hjärtat i halsgropen för att äta, sova eller något annat onödigt. En sak som jag verkligen gillar med boken är hur den håller fast vid ämnet och låter det andra kretsar runt. I många böcker som jag läser har de en jättegrym handling men låter ett kärleksintresse, en vänskapsrelation eller något likande ta över totalt så boken i sig försvinner. Dashner har alla känslorna där och det känns så naturligt, inget är där "bara för att det ska vara så". Samtigt ställer han många frågor om döden, ödet och framtiden och jag blir alldeles förälskad! UNDERBARA BOK!!! <3

 

Karaktärerna är minst lika underbar dem. Jag gillar Thomas, han är smart och modig men ändå lite mer tillbakadragen vilket jag tycker var den fin sida av honom. Han är en bra "hjälte" men han är inte perfekt och det uppskattar jag verkligen. Chuck, Alby, Frypan och alla de andra i The Glade tyckte jag väldigt mycket om men det var särskilt Minho som jag fastnade för. Jag vet inte varför men han var bara så fantastisk! Älskar honom! Sedan har vi ju T (hehe, undviker spoilers maximalt här) som jag verkligen älskade. T var så grym och cool på ett realistisk sett och jag gillade relationen mellan T och Thomas. Jag hoppas på att få se mer av den i nästa bok!

 

Det fanns vissa lite svårare ord men överlag var boken ganska lättläst. I början fattade jag inte riktigt om det var jag som var dålig på engelska eller om orden var påhittade så där blev jag lite förvirrad, haha. Jag gillar faktiskt att han skriver dialogerna med talspråk, det blir en liten kul kontrast till det ganska raka beskrivandet. Jag undrar hur ni andra som läst den här boken föreställer sig allt för det var ju inga långa miljöbeskrivningar precis. Jag tror den här boken skulle vara awesome som film även om det skulle vara svårt att få till allting (hur skulle the Grievers se ut på film liksom? Tänker mig muttarna i Hunger Games liksom, haha). Slutet var helt fantastiskt och jag bara måste ha del två i serien snarast för att kunna lugna ner mig lite. Det är så mycket jag behöver veta nu!

 

Gillar du spänning och lite mer annorlunda men ack, så bra böcker måste du bara läsa den här! Eller ja, jag tycker du ska läsa den oavsett för den är helt fantastisk! Den är inte lik någon bok jag läst innan och den gjorde mig helt galen (gör det fortfarande). Läs den för sjutton!

 

(inte mitt omslag tyvärr men hittade ingen stor bild på det andra)

 

Titel: Hobbiten (org. The Hobbit)

Författare: J.R.R. Tolkien

Sidor: 277

Utgivningsår: 1937

 

Bilbo är en helt vanlig hobbit som en dag får besök av trollkarlen Gandlaf som ber honom följa med på ett äventyr tillsammans med 13 dvärgar. Han vill att Bilbo ska följa med dem för att hämta en stor skatt som vaktas av den hemska draken Smaug.

 

Av någon märklig anledning läste jag första boken i Sagan om ringen- serien innan jag läste Hobbiten, jag tänkte nog att man kunde "hoppa över" Hobbiten (vilket man egentligen kan) men nu när filmen har premiär i slutet av december kände jag mig tvungen att läsa ut den här.

 

 

 

 

 

 

(inte det omslaget jag har men hittade inte den bilden)

Titel: Det finns annan frukt än apelsiner

Författare: Jeanette Winterson

Sidor: 249

Typ av bok: Själbiografisk roman (är dock osäker på hur mycket som är sant och inte men grundstoryn är över hennes barndom)

 

Beskrivning från bokens baksida som kan avslöja lite för mycket så om du är superkänslig, hoppa över beskrivningen!

 

Det här är alltså Wintersons debutroman där hon berättar om sin uppväxt hos pingstkyrkliga adoptivföräldrar där Gud är det viktigaste av allt. Jag tycker det är väldigt intressant att läsa om hur hon förändras under bokens gång och sakta börjar upptäcka världen utanför sin näst intill galna mamma. Det är sjukt att de faktiskt höll på med exorsism (hur stavas det egentligen?) för att driva ut Djävulen och att sådant fortfarande pågår i världen idag. Deras ideal är så sjuka och det är läskigt hur troende de är i boken och särskilt eftersom det faktiskt är en sann historia. Handlingen varvas med små sagor vilket jag tycker var mycket trevligt och man får en resa till Wintersons sagovärld som jag bara älskar. Boken är djup och en riktig tankeväckare men samtidigt ganska kul för vissa hennes mammas uttalande är så knäppa och hon är inte den enda i boken som säger konstiga saker. Jag är dock osäker på hur mycket som är sant, jag menar hon kan väl ändå inte ha kommit ihåg konversationer från när hon var sju år?! Hon har säkerligen lagt till och kanske tagit bort lite för att mer måla upp stämningen än exakta ord.

 

Trots att handligen är det återigen språket som gör mig förälskad. Det är inte riktigt lika bra som i Passionen men det här är hennes debut så hon utvecklats som författare mellan böckerna. ^^ Den här boken innehåller mycket mer handligen en Passionen och jag personligen tycker hon är som bäst när hon beskriver tankar och känslor inte händelser. Men språket är helt jävla fantastiskt. Jag säger bara det. Det är djupt koncentrerat och drömskt men ändå så lekande lätt att sidorna bara flyter fram (Ebba leker litteraturkritiker). Jag är fullkomligt förälskad i det vilket också gör mig helt förälskad i den här boken. Jag vet inte hur jag ska beskriva det bara... underbart! Om du inte har läst någonting av Winterson och är intresserad så måste du verkligen göra det för det är helt insane hur bra hon skriver. Jag ska dock säga att det här är så långt ifrån en ungdomsbok man kan komma och gillar du inte vuxenböcker så är det här nog inget för dig, haha. Men som alltid när det kommer till litteratur: en utmaning skadar aldrig, särskilt inte när det kommer till en underbar sådan!

 

Den här boken är inte lika bra som Passionen, det är den inte men det är en fantastisk historia och skriven på ett sätt som jag bara avugudar så jag älskar den här boken ändå. Nu känner jag att jag måste läsa fler böcker av Winterson direkt för om hon fortsätter såhär har vi en favoritförfattare pågång! Sedan kunde det vara kul att se om jag får tag i tv-serien. BBC gjorde en tredelad tv-serien av den här boken som jag är mycket pepp på att se nu efter att ha läst boken! Ska bli spännande att se hur den är.